Tom Dolder och livet innan makten.

Titel: Tom Dolder och livet innan makten
Författare: Harry-Potter-Bokslukaren
Rating: G, PG, PG-10 så där, kan hända hemska saker, men jag tror att de flesta klarar av det.
Utspelar sig: År 1936 (ja, jag har räknat ut det! Förut räknade jag fel...)
Antal kapitel: 3
Handling: Den här fanfictionen handlar alltså om Tom Dolder och hans liv på barnhemmet. Han är hatad och föraktad av alla och har det inte lätt. Kommer han att få det bättre?

En sak är bra med den här: Den har inget slut! Jag kommer fortsätta skriva hela tiden!

Läsare:
Lunas lilla syster
Julia Ginny Potter
Lele
hermioneemma
PPP
Semlan
Cornelia.Hjalmarsson
9 3/4
Harry .P
Trezzan
chokladgrodan )
Alvenia
Bokslukaren03
IdaIdaIdaFrida

Första kapitlet kommer snart! Varning: Risk för att man tycker synd om Lord Voldemort!

Åh,det låter riktigt spännande.
Börja skriv.

Första kapitlet kommer nu! Hoppas ni gillar det!

Kapitel 1.

Tom satt på barnhemsföreståndarens kontor. Han hade varit elak mot en av flickorna på barnhemmet och därför skulle han straffas. Han förstod inte riktigt hur han varit elak. Det var väl inte hans fel att Nova flygigt upp i trädet! Tydligen var det det, allt som skedde i närheten av honom var hans fel! Varför?
Föreståndaren kom in. Han såg väldigt elak ut i den där långa mustaschen. Tom hade alltid hatat honom. Han skulle jämt vara så elak!
”Är du Tom Dolder?” frågade föreståndaren.
”Ja, sir” sa Tom irriterat.
”Använd inte den tonen!” sa föreståndaren ilsket. ”Jag heter mr Wemblie, och du svarar ärligt på alla dessa frågor, förstått?”
”Ja, sir” sa Tom, med särskild betoning på ordet ”sir”.
”Har du inte förstått?” vrålade mr Wemblie och slog till Tom på kinden. Ett rött märke började synas på den och Tom höjde genast handen mot märket.
”Så där ja” sa mr Wemblie. ”Första frågan: Var du i närheten av Nova McHoop när det… inträffade?”
”Ja, sir” sa Tom igen, lika irriterat som innan.
”NU SLUTAR DU ATT VARA OTREVLIG!” vrålade mr Wemblie otroligt högt. Såg högt att alla barnen utanför skrek till. ”Annars vet du vad som händer.” fortsatte han sen.
Tom svarade inte. Märket på kinden sved otroligt starkt och hand ben värkte. Han kände sig misshandlad, utstött, speciell… Det var bäst att svara, för mr Wemblie verkade bli ännu argare.
”Ja, det vet jag, förutsatt att ni har bestämt er för att slå mig istället för att örfila mig” sa han sen med en irriterad röst, den här gången med flit.
”Det var droppen, Dolder!” skrek mr Wemblie. ”Jag kommer att kalla dig till mr Corney, blir det bra?”
Han log elakt. Tom kände en stöt i magen. Mr Corney var alla barnhemmets barns stora skräck. Han tvingade barn att arbeta och om man inte lydde honom, blev det den där vanliga metoden. Slag. Tom bestämde sig för att spela orädd och ställde sig upp.
”Gör det du!” sa han snabbt och argt. ”Jag bryr mig inte, det var inte mitt fel att Nova flög upp i luften, hur i all världen skulle jag kunna göra det?”
”GÅ, Dolder!” skrek mr Wemblie. ”Nu!”
Tom gick. Han hade ändå ingen lust att stanna kvar.

Tom satt på sängen i den lilla sovsalen. Imorgon skulle mr Corney komma och hämta honom. Det är klart att det inte skulle bli kul, men det är nog inte så hemskt ändå. Tom var ju van vid slag och skrik och varför skulle det här vara värre? Han klädde av sig och lade sig på sängen. Obekväm som vanligt. Hård och kall. Han huttrade. Hur kunde Nova bara flyga upp sådär? Var det verkligen han som förorsakade det? Kunde han verkligen… nej, det var omöjligt. Magi fanns ju inte! Han suckade. Visst, han kände sig speciell, och det hände alltid saker runtomkring honom, så varför inte? Han log ett hånleende för sig själv. Han skulle prova på mr Corney imorgon.

”Tom! Tom!” ropade en pojke. ”Du ska till mr Corney!”
”Jag vet” sa Tom irriterat. ”Du behöver inte väcka mig halv fem för det!”
”Men han är här nu!” sa pojken, som förresten hette Michael, förtvivlat. ”Du måste gå!”
”Tack, Miachel” sa Tom elakt och reste sig upp. ”Hälsa honom att jag kommer när jag har… hrmm… gjort mig i ordning.
”Men Tom” sa Miachel. ”Du kan inte trotsa mr Corney, du kommer få…”
”Jag vet, Miachel” sa Tom. ”Jag är ganska van.”
”Okej” sa Miachel oroligt. ”J-j-jag s-sk-ka s-säga d-det-t.”
”Bra” sa Tom elakt.
Miachel gick och Tom blev kvar. Han klädde snabbt på sig. Skulle han gå ner till mr Corney? Nej, självklart inte! Han skulle se om det fanns magi i honom! Han tittade på skåpet bredvid honom. Han ansträngde sig för att tänka ”Flyg, flyg, flyg!”
Ingenting hände. Han suckade. Han vände sig om för att gå ner.
Då, vände han sig plötsligt om. Varför visste han inte, det verkade vara en slags impuls, men han såg det. Skåpet flög en bit ovanför golvet. Han blinkade. Var det en synvilla? Han gick dit för att känna på golvet under. Det var tomt! Han hade fått skåpet att lyfta!
Besöket hos mr Corney skulle kanske inte bli så dumt i alla fall…

Gillade ni det? Vill ni att jag ska skriva längre kapitel i framtiden?

meeer nu snälla det var skitbra

Det var superbra.
Jag tycker det var lagom långa kapitel.

Skriv mer

Jag tycker att du skriver jätte bra. Och jag väntar på nästa kapitel.

Tack för alla fina kommentarer! Jag kanske skriver er imorgon, annars, ha lite tålamod Ni kommer inte dö om jag inte skriver imorgon!

Nej det har du rätt i

Nej nej vi kommer inte att dö vi kommer bara att väääänta jätte länga och hoppas att du fortsätter att skriva.