Vart hör jag hemma

Titel: Vart hör jag hemma
Författare: Jag och Heermonie
Rating: G
Språk: Svenska
Färdigskriven: Nej
Handling:
Cristin Lawrence ska börja på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Under hennes skolgång händer lite skumma saker.

Kapitel 1

Alla människor har normalt sett något minne från när man var liten. Jag kommer inte ihåg någonting före 5 år.

Jag satt lutad mot fönstret på Hogwartsexpressen. Jag var alldeles själv i kupen förutom min råtta Vilmer. Utanför fönstret var det dimmigt och rengnigt.

När tåget äntligen bromsade in i Hogsmeade rusade jag ut med all min packning och krockade med en flicka. Flickan hade nötbrunt hår och snälla ögon.
- Förlåt, stammade jag.
- Det gör inget, svarade hon
En brummande röst skrek:
- Förstaårselever!
Jag hoppade till och försvann bort från flickan med dom snälla ögonen.

Efter att vi tagit oss över sjön med båt var vi påväg in i stora salen. Jag fick en schock när jag kom in salen. Det var så häftigt, alla elever och ljusen. Alla vi förtaårselever ställde oss framför en gammal häxa. Hon var lång och smal och var klädd i en grön klänning. En spetsig hatt satt på hennes huvud. Hon tog fram en lång pergamentrulle och började läsa upp namn. Jag lyssnade inte så noga men när flickan med dom snälla ögonen hörde jag att hon hette Nansy Dodd. Hon blev indelad till elevhemmet Hufflepuff.
Tillslut ropade häxan:
- Lawrence, Cristin.

SUPER BRA SKRIVET
I LOVE THAT

*bevakar*
Vilken generation skriver du i?

Bevakar^^

När utspelar sig berättelsen?

Låter bra. Jag ger den en chans. *bevakar*

Förlåt att jag inte hunnit skriva ett kapitel... Har varit lite upptagen men ska försöka skriva kapitlet imorgon eller i helgen.
Många undrar när allting utspelar sig. Berättelsen utspelar sig i nu tid så allt vi skriver kanske händer just då... Tack för att ni bevakar tråden och hoppas ni gillar den ^^

Bra Heermonie!
Ska bli spännande vad du ska skriva

Kapitel:2

Jag tittar upp och ser alla blickar leta efter Christin Lawrence. Med darrande ben kliver jag sakta upp och sätter mig på den vinliga pallen. Den svarta slitna hatten sjunker ner över ögonen och allt blir svart. En röst hörs och först tror jag att det är någon elev som pratar i salen men efter ett tag märker jag att det är hatten som pratar med mig.
Mina händer blir svettiga och jag känner hur nervositeten stiger inom mig.
"Andas Christin... Ta det lugnt du kommer bli sorterad i ett fantastiskt elevhem och sen kommer du ha roligt resten av skolgången" tänker jag i ett försök att lugna mig själv.
"Hmm... Smart, ser jag... Lojal, hjälpsamm, hårt studerande... Ambitiös... Slug, listig.... Modig..."
Hatten mumlar för sig själv någonting som jag inte uppfattar.
"Du är verkligen svår att placera in i "ett" elevhem... Du hör hemma i ALLA." hatten röst är både fundersam och bestämd.
Ändå är det någonting som gör mig extremt, superduper, maximalt, flummigt, jättenervös... Eller så är det för att det käånns som om jag suttit på den här träpallen som känns som om den kollapsa vilken sekund som helst i tio minuter medan de andra satt här i max fem minuter innan de blev sorterade.
Tystnaden lägger sig och jag börjar undra ifall jag bara inbillat mig att hatten pratat med mig. Tillslut säger hatten med viskande röst som om den är rädd att någon ska höra eller tjuvlyssna:
"jag kan inte placera dig... Detta har aldrig hänt ovh du MÅSTE lova att inte berätta det för någon. Ingen. Inte ens din mamma, ditt djur inte ens för en sten! Förstår du? Gör du et kan du sväva i extrem fara. Förstår du risken med att berätta?"
Jag nicka försiktigt och mummlar "Jag lovar". Hatten har glidit ner ända ner till näsan nu och nu märker jag att hatten luktar lite choklad...
"Men vart hör jag hemma då? I vilket elevhem? Vad ska jag göra? Måste jag hitta en annan skola nu?" viskar jag knappt så att jag hör. Men hatten värkar ha hört för den svarar:
"Så många frågor! Du kommer få svar på allt i sinom tid."
De två meningarna känns som om han citerat ur en bok vilken den säkert kunnat göra om nu en hatt kan läsa...
"Jag placerar dig i ett elevhem som jag tror du skulle passa bäst in..."
Efter några sekunders tystnad ekar hattens mörka men välkomnade röst ut:
HUFFLEPUFF!
Jublet hörs och jag känner att klumpen jag haft i magen släpper lite men inte helt.
Jag ser Nancy Dodd som vinkar glatt till mig att sätta sig bredvid mig. Benen är inte helt stabila när jag hoppar ner från pallen och går till Hufflepuff bordet.
"Vad hände? Du satt i en halvtimme med hatten nerdragen över huvudet?" frågar Nancy och ser både allvarligt och nyfiket på mig.
Men helt ärligt vet jag inte själv riktigt vad som hänt...

Superbra!

jätte bra!! ♥