Eldens märke (prs)

Hej Majaluna

Mall~
Namn:
Ålder:
Intressen:
Personlighet:
Utseende:
Familj:
Bakgrund:
Övrigt:

Jag har förmodligen glömt något, så bara säg till ^^
Storyn har du fått, så det är väl bara att köra. Ska jag göra första inlägget?

Majaluna

Namn: Saga Waterfall

Ålder: 14 år

Intressen: Bågskytte, teckna, skriva, simma, bara ligga i gräset och filosofera.

Personlighet: I sin egen värld, pratar inte ofta med någon. Hon är bra på att koncentrera sig, vilket hennes intressen kräver. I svåra situationer är hon oftast lugn och sansad, men kan också bara försvinna in i sig själv ibland, och då är världen utanför någon helt annanstans.

Utseende: Orange hår ner till ryggslutet, stora gröna ögon inramade av långa, tjocka ögonfransar. Fräknar. Kort.

Familj: Ingen. När hon blev "utvald" av alverna var hon inte så ledsen som hon skulle kunna tänkas bli, livet hos alverna skulle väl inte vara mer annorlunda än hennes ensamma liv hos människorna, trodde hon.

Bakgrund: Hennes mamma dog precis efter Sagas födsel, och pappan tog hand om henne tills han dog i cancer när Saga var fem år. Sedan dess har hon tagit hand om sig själv, för hon har inga syskon. Hon har bott i en liten stuga som borgmästaren lät henne få när ägaren försvann spårlöst. Ingen annan ville bo där, för man trodde att huset hemsöktes, men Saga var inte rädd för någonting, hon tänkte att hon hade upplevt det värsta i sitt liv redan.

Övrigt: Sagas värsta fobi är ormar, då hon faktiskt hade en tvillingsyster en gång. Systern blev också omhändertagen av Sagas pappa, men blev vid bara några månaders ålder biten av en giftig orm. Det har hänt att Saga har svimmat vid bara åsynen av en snok, men det har blivit bättre genom åren, hon har kommit över det ganska mycket nu.

Luna Ravenclaw

Namn: Alice Destiny Forestlight

Ålder: 14

Intressen: Hon älskar hästar och att rida, eld är också något hon är väldigt fascinerad över. Regniga dagar när hon inte är ute och rider eller tittar på elden, syr hon gärna.

Utseende: Kolsvart hår, självfall. Avlångt ansikte med smala läppar och stora runda klarblå ögon inramade av tjocka ögonfransar. Hon är väldigt smal och spinkig, nästan läskigt smal och inte särskillt stark.

Personlighet: Hon är väldigt tystlåten, men ler oftast. Blir lätt stressad i pressade situationer, men har en bra humor och får oftast folk att skratta när hon försöker.

Familj: Innan hon blev "utvald" av alverna bodde hon med sin mamma på en bondgård lite utanför det största samhället. Hon hade också en egen häst, som hon hade hittat när det var ett litet föl. Hästen hette Koppar efter manens färg, Ken han dog samtidigt som människorna.
Bakgrund: Hennes pappa dog innan hon föddes, och hon växte upp på bondgården. Hon träffade inte så många andra människor under sin uppväxt.

Övrigt: Hon är rädd för djupt vatten och små hundar.

Yey! Mallen kommer, ska jag uggla den? Du får börja ja, är du redan klar med din mall?

Skriv den i tråden så är den lätt att hålla reda på ^^
Nej jag har inte gjort min mall, och jag måste gå och lägga mig nu

(Btw, kan du länka mugglisgamesaken?)

Okej, http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=38333&page=1

Jag tittar mig yrvaket omkring, fast där finns inget att se. Kolmörkret ligger kompakt runt mig. Försiktigt reser jag mig upp med stöd från väggen. Jag går långsamt längst väggen för att hitta något dörrliknande, men den skrovliga och kalla stenväggen förblir lika kompakt. Plötsligt snubblar jag över något mjukt. Jag landar med en duns på golvet bredvid det. En svag vind blåser i min nacke, och när jag sträcker fram handen känner jag att det är en människa. Ett svagt skrik slipper ur min mun innan jag kan hindra det.
~

Saga

Jag känner något hårt mot min kind. Hårt och kallt. Sten. Jag öppnar ögonen, de är grumliga och yrvakna på något sätt. För ett ögonblick tror jag att jag har blivit blind, för det är lika mörkt när jag tittar som när mina ögon är stängda. Men jag vet att jag inte är blind när jag ser svaga konturer av en människa i det kompakta mörkret. Jag reser mig inte, benen känns som gelé. Jag försöker säga något, men inga ord kommer ur min mun. Jag stänger ögonen igen, och känner plötsligt en häftig stöt i magen. Luften går ur mig för en sekund och jag hör en kraftig duns bredvid mig, en röst som mumlar något ohörbart. Jag vet inte vad det är, jag vet inte vem det är, men jag viskar ändå, så tyst att jag inte är säker på att personen hör;
"Hallå?"
Reaktionen från den andra är omedelbar. En flickas skrik skär genom mörkret och jag ryggar tillbaka.
"Förlåt" viskar jag med min tunna röst.
"Vem där?" ekar den andras röst.
"Jag...heter Saga." säger jag och min röst bryts.
~

Alice

"Vem där?", svara jag tyst.
"Jag... Heter Saga", blev svaret. Saga. Jag hade inte hört namnet förut. Eller kanske. Kanske var det hon som bodde i den gamla stugan. Det var i alla fall oviktigt vem hon var nu. Det enda viktiga var att hon var. Att jag inte var ensam. Jag ställde mig upp igen utan att fråga något vidare. Jag började kunna urskilja konturen av en människa nu. Konturerna av Saga.
"Om man kan urskilja konturerna måste det komma ljus någonstans ifrån...", mumlade jag tyst för mig själv. Att prata med mig själv hade blivit en ovana på grund av alla långa stunder jag tillbringat i ensamhet.

När jag gått runt rummet tre gånger utan att hitta något, slår det mig att jag kanske skulle titta upp. Jag gör det, men ser ingenting. Försiktigt sträcker jag upp armen, men jag kan bara lyfta den några centimeter innan den slår i taket. En klaustrofobisk känsla fyller mig. Hade taket varit så nära hela tiden? Bara några få centimeter ovanför mitt huvud? Jag sätter mig ner på golvet och försöker lugna ner andningen. Drar djupa ljudliga andetag. Jag brukade väl aldrig vara rädd för trånga utrymmen?
"Hoppas inte du har klaustrofobi".

Saga

Klaustrofobi.
Jag ruskar på huvudet. Jag är inte rädd för trånga utrymmen.
"Nej" säger jag och tillägger:
"Är det verkligen ingen väg ut?"
Jag får inget svar, ska precis ropa på flickan som är med mig. Men det slår mig att hon inte har berättat vad hon heter.
"H..hallå?" säger jag istället. Inget svar.
"Hallå?!" ropar jag lite högre. Fortfarande inget svar.
"Var är du?" skriker jag panikslaget. Jag har aldrig haft något emot att vara ensam, men nu känns det som det värsta som kan hända.

Jag trevar mig fram längs den mörka stenväggen och andas tungt och ansträngt. Luften är kvav i den här hålan.
"Hallå!" ropar jag igen men min röst dör ut. Syret är verkligen inte så bra här nere. Jag känner plötsligt hur golvet sluttar en aning. Jag fortsätter vandra i blindo medan jag emellanåt ropar "Hallå" rakt ut i mörkret. Då plötsligt känner jag hur mina ben viker sig under mig. Mina fötter halkar på något på golvet och jag landar tungt. Jag känner hur något varmt och blött rinner längs mitt vänstra öra.
"Hallå..." viskar jag svagt, innan mörkret blir om möjligt ännu mörkare och alla tankar försvinner.

Jag tror att Saga ropar på mig, men får inte riktigt grepp om vad hon säger. Det tar några minuter innan jag inser att hon frågade efter mitt namn.
"Alice. Jag heter Alice. Tror jag". Det märks att syret börjar ta slut. Jag hör en svag duns när Saga faller till golvet.
Ensam
Jag är ensam igen. Skräcken väller över mig. Jag skriker det högsta jag kan, men det dröjde inte särskilt länge innan rösten bröts och jag föll till golvet. Men någon måste ha hört, för sen hörde jag röster. Vackra röster som lät som musik. Jag kunde inte urskilja några ord i mitt nuvarande tillstånd. Sen försvann allt.

Jag vaknar upp i ett ljust rum. När jag tittar mig omkring ser jag att det är ett fint rum med ljusa pastellfärger på väggarna. Genom fönstret ser jag en enorm trädkrona, full av solsken och lekande vind. En solstråle faller in genom fönstret ner på mitt ansikte. Detta måste vara ett alvhus. Ett hus högt upp bland löven i de uråldriga ekarna i alvernas skog. När jag var liten brukade mamma berätta historier om alvernas samhällen. Jag har alltid drömt om att komma hit, och nu är jag här. På andra sidan om mig ser jag Saga. Nu fick jag äntligen se hur hon ser ut. Hon var vacker. Väldigt vacker. Fast hon skulle aldrig kunna mäta sig mot alven som klev in genom en dold dörr i väggen. Aldrig. Ingen mänsklig varelse skulle kunna det. Hennes utseende var fulländat.

((Jag vet att jag har bytt tempus i slutet av första stycket, men jag kan inte ändra det från paddan ))

Det är okej, du kan ändra sen


Saga

När jag slår upp ögonen är det första jag ser ett ansikte, och det överrumplar mig totalt. För ansiktet är så vackert. Onaturligt vackert. Jag bara stirrar in i de djuphavsblå ögonen och tänker att ingen människa kan väl vara så här vacker. Ingen människa. Det här är ingen människa.

När alvkvinnan lämnar min sida ser jag att jag befinner mig i ett stort rum. Det är högt i tak och väggarna är underbara i olika ljusa färger. Jag känner plötsligt hur mjukt jag ligger. Jag ligger i en säng, på en perfekt fluffig kudde med ett mjukt duntäcke över benen. När jag vrider huvudet skär en kraftig smärta genom vänstra sidan av mitt huvud och världen snurrar till. Jag kisar och ser tydligt igen. På en säng en bit bort ser jag en flicka ligga. Alice. Det sista jag hörde innan jag tuppade av i den där grottan. En vacker flicka. Men efter att ha sett den perfekta alvkvinnan... Jag vänder mig än en gång om och försöker ignorera smärtan i huvudet.
"Var är vi?" säger jag svagt till alven, och tillägger:
"Och vem är du?"