CC - I am going to be the GREATEST [SV]

Titel: CC – I am going to be the greatest!
Författare: Matizze
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Färdigskriven: Nope
Rating: PG (Klarade du av Harry Potter har jag mycket svårt att se att du inte skulle klara av det här.)

Sammanfattning eller nåt: I ett oansenligt samhälle fullt av hus i England bor familjen Creevey, en familj bestående av tre personer.
Sedan tidig ålder hade Colin Creevey fått frågan var hans mamma var någonstans. När Colin hade svarat att hon hade gått i förväg för att vänta på resten av dem i himlen hade han alltid fått en konstig blandning av medlidsamma blickar. Colin hade aldrig riktigt förstått vad som var så hemskt med att hon väntade på dem – var problemet att hon skulle behöva vänta så länge? Han hade aldrig fått ett riktigt svar på den frågan, men efter ett tag hade han helt enkelt vant sig vid det. ’Man kan vänja sig vid det mesta’, hade Colins pappa George en gång sagt till honom då Colin undrade om han inte blev trött av att ha tre olika jobb där det första började tidigt på morgonen och det sista inte slutade förrän långt in på natten. Men ibland kunde vanor vara tråkiga, ansåg Colin. Det var tråkigt att nästan aldrig se av sin pappa, och ännu tråkigare att hans pappa alltid såg så sliten ut.
Det var därför Colin och Dennis alltid brukade försöka vara så snälla som de bara kunde runt sin pappa. Dennis var Colins två år yngre bror och hade dyslexi. Dyslexi, hade de båda bröderna förstått, var att bokstäverna tyckte att man var dum och därför hoppade runt så fort man försökte titta på dem. Därför var Colin alltid tvungen att sitta med när Dennis skulle läsa eller skriva och se till så att bokstäverna höll sig i skinnet, och skälla på dem när de inte gjorde det. Colin var duktig på att ta sin lillebrors parti och se till så att han mådde bra. Dennis var den enda som ville lyssna på Colins historier utan att tycka att Colin var barnslig, och Colin älskade honom för det. Då deras pappa jobbade hade de båda pojkarna bara varandra, så det var med varandra som de samsades och lekte. När det bara var de två ägde de hela världen, och allt var fullkomligt möjligt.

Att ha en idol kan vara jättespännande, det vill säga, så länge det inte utvecklas till en besatthet. Vad händer när kravet att bli bäst långsamt äter upp den person man är?


CLIFFHANGER!! dun dun duuuun!
För att klara upp eventuella missförstånd så påbörjade jag den här ff:en för ungefär ett år sedan, men kom inte mer än några kapitel innan jag tappade självförtroendet. Nu är jag dock tillbaka på banan igen, och för att fira det har jag helt skrivit om början på ff:en! Det är med andra ord inte samma ff trots att namnet är samma, jag var helt enkelt bara för lat för att komma på ett nytt XD

Om någon är intresserad av att läsa får den gärna kommentera, men även utan kommentarer kommer jag att fortsätta skriva (tro mig, man kan lösa allt XD)

----------------------------------------------------------------------------
Kapitel 1:


Kapitel 2:

Bevakar, låter intressant c: inte ofta man får läsa ur Collins perspektiv ^^

Låter bra. Jag bevakar

Verkar jättebra! Läser helt klart!

Yay! Jag trodde inte att det skulle gå så här fort ^w^ I så fall kommer första kapitlet här:


Colin Creevey strök en slinga av lätt vågigt råttbrunt hår ur ansiktet och hivade skolväskan högre upp på ryggen med hjälp av sina axlar. Hans glittrande bruna ögon for snabbt över varenda elev på väg nerför den korta betongtrappan som gick mellan skolans ytterdörr och asfalten på framsidan av nämnda skola. Colin stod vid sidan av trappan och hela han utgav känslan av att han sökte efter något, väntade på någon. Men när strömmen av elever tunnats ut och skolan tömts och Colin fortfarande stod kvar, byttes hans sökande blick mot en otåligt oroad en, och han bytte fokus till skolbyggnadens stora skolklocka. Efter att återigen ha hivat sin skolväska högre upp på ryggen lade han handen på betongtrappans räcke och gick uppför den.
Ytterdörren i slutet av den korta trappan svängde ljudlöst upp då Colin knuffade till den, och han tittade nyfiket in på korridoren innanför den. Ett antal stängda klassrumsdörrar prydde de äggskalsfärgade väggarna, och mellan dem stoltserade smala skåp i en ljust grön färg. Utan sina elever kändes skolan inte bara tom utan även aningen spöklik, och mycket riktigt såg Colin aning obekväm ut då han tog sina första steg genom korridoren. Ytterdörren slog automatiskt igen bakom honom med ett svagt hasande och Colin undrade om det ens var en bra idé att bryta den tryckande tystanden genom att ropa efter sin lillebror. Skulle han bli straffad för det? Ett skrapande ljud fick honom att rycka till och han släppte genast alla tankar på att öppna munnen. I alla historier han hade läst kom spöken bara fram under natten och eftersom det bara var eftermiddag borde han alltså vara säker, men Colin kände inte för att pröva sin lycka. Det var helt enkelt inte värt det.
Det skrapande ljudet hördes igen och Colin fick kämpa emot impulsen att springa iväg från skolbyggnaden och aldrig komma tillbaka igen. Klockan i andra änden av korridoren tickade svagt, och tillsammans med ljudet som uppstod när Colins skor mötte skolans golv var det ljudet det enda som ljöd genom tystnaden. Skrapandet hördes igen, högre den här gången, följt av en svag duns.
”… Huuuuuuh! …”
Colins underläpp darrade. Han gick i den här skolan, befann sig i den varenda veckodag, och ändå hade han aldrig kunnat föreställa sig att den skulle kunna vara så här skrämmande… blinkade det där lysröret just?!
”… Mmumph! …”
Med munnen öppen i ett tyst skrik rusade Colin tillbaka genom korridoren utan en enda annan tanke än att ta sig härifrån – nu!
”… Huuugahr! …”
Förblindad av vad som skulle kunna vara början till tårar sprang Colin rätt in i ett av de ljusgröna metallskåpen vars dörr skramlade högljutt – även efter att Colin drämt in i det. Colin kastade sig bakåt och landade pladask på rumpan på golvet framför skåpet som fortsatte att låta och skrapa.
”Haaaaah… snälla…”, bad Colin med en röst som knappt ville fungera. Bankande upphörde för ett ögonblick och övergick till ett svagt skrapande. ”snä- lla…”
”… Go… iiinh…?” Det lät nästan som en fråga och Colin önskade förtvivlat att han hade förstått den.
”Go… iiinh!” Skåpet började skramla och banka igen och Colins ögon föll på kombinationslåset som höll ihop skåpdörren med resten av skåpet. Det såg nytt ut, och om Colin hade varit vid sina sinnens fulla bruk hade han säkert börjat undra och spekulera över varför någon i mellanstadiet kände att den behövde låsa in sina ytterkläder.
”Go… iiinh! …Go… iiinh!” Skåpet skakade så kraftigt att kombinationslåset började vicka fram och tillbaka. Med ben som darrade så kraftigt att det var ett mirakel att de ens bar stapplade Colin vettskrämd fram till skåpet och lade en motvillig hand på kombinationslåset. Han ville absolut inte släppa ut vad det än var som befann sig därinne, men om han inte gjorde som det sade var han helt säker på att det skulle förfölja och förbanna inte bara Colin utan även hans familj. Skåpet som skakade var nämligen Colins lillebrors skåp ser Colin nu, och om inte Colin öppnade det skulle hans lillebror göra det. De tre sifferhjulen klickade då han börjar snurra på dem för att skriva in sin första kombinationsgissning.
666
Colin ryckte lätt i låset, men det öppnade sig inte.
”Go-iiinh!”
”Hiiiiiiih!” Colin var knappt medveten om det tysta skrik som slapp ur hans mun då hans händer återigen började snurra på kombinationslåsets nummerhjul i den hastighet som bara någon med fara för sitt eget liv kunde uppbåda.
777
Inget. Med en raspig snyftning insåg Colin att han måste börja om från början och gå igenom varenda möjlig kombination.
000
001
002
003
”Go…”
Klick.
”IIINH!”
Skåpdörren for upp snabbare än blixten och slog till Colin rätt över ansiktet med en sådan kraft att han stapplade baklänges precis innan skåpets innehåll fick honom att tappa fotfästet. Med skåpets innehåll över sig träffade Colin golvet med en smällande duns och hann knappt uppfatta vad som hade hänt innan föremålet ovanpå honom började skruva och röra på sig.
”Go-iiinh! Go-iiinh!” Colins lillebror Dennis Creevey drog ut en svart fingervante ur munnen och spottade sedan ut den andra. ”Colin!” utbrast han sedan lyckligt.
”Uh… hej?” svarade Colin, tveksamt och aningen förvirrat innan hans bruna ögon fann fokus och han reste sig upp i sittande ställning. ”Dennis?! Jag trodde att du var ett spöke! Vad gjorde du i skåpet?”
Dennis smackade svagt med tungan då han kämpade med att blöta upp den och grimaserade då sagd tunga kom åt en sandig fläck på underläppen.
”De ville se om jag fick plats”, svarade Dennis sakligt och torkade bort sandfläcken med baksidan av sin hand.
”Vilka är ’de’? Och varför var skåpet låst?”
”Ehrm…” Dennis blick fastnade på golvet och vägrade att möta Colins. Det var dock tillräckligt för att Colin skulle greppa situationen. Colin var inte stor för sin ålder, och Dennis var ännu mindre. Skillnaden mellan Colin och Dennis var dock att Dennis hade dyslexi, och första dagen i skolan hade han läst fel på en av sina klasskompisars namnlappar och därmed sagt Christina istället för Christian. Det hade inte hjälp Dennis att han dessutom hade lyckats pricka in just en av de personer som man absolut inte borde reta upp. Colin hade sedan länge tappat räkningen på hur många gånger bara varje vecka som han tvingades gå emellan och rädda Dennis från denna Christian och hans kompisar. Ett antal gånger hade han till och med fått stryk av Christians storebröder. Colin har fortfarande kvar ärren.
”Det är okej”, sade Colin till sin lillebror och log brett, trots att han inte alls tyckte att det var särskilt okej. ”Nu vet du att du passar i skåpet om du någon gång leker kurragömma!” Det fanns ingen anledning att gruvas över det förflutna, Colin hade för länge sedan insett att det inte fanns någon hjälp att få. Det spelade ingen roll vem han vände sig till då det bara blev värre efteråt – allt han kunde göra var att finnas där för sin lillebror, och ta så många av de slag som riktades mot Dennis som han kunde.
”Fast det finns bättre ställen att gömma sig på”, erkände Dennis och log hemlighetsfullt mot Colin.
”Men tänk om de ställena är upptagna då?” kontrade Colin samtidigt som han reste sig upp och borstade bort damm och smuts från sina byxor.
”Hmm… Det så klart!” Dennis skrattade glatt och Colin kände sig lättad över att ha kunnat leda in sin bror på gladare tankar.
”Storebror Colin?” frågade Dennis plötsligt och satte ’Storebror’ före Colins namn på det sätt som han alltid gjorde antingen när han ville visa just hur mycket han såg upp till sin storebror eller när han ville be om något speciellt. ”Får jag ta kodlåset?”
Colin tittade på det guldglänsande kombinationslås som för inte alls så länge sedan höll ihop Dennis skåp. Dennis höll det mellan tummen, pekfingret och långfingret och verkade redan vara på väg att stoppa det i jackfickan. Egentligen borde det inte vara något problem, om någon inte bara lämnade låset utan även låste fast det på Dennis skåp där man för övrigt hade låst in Dennis var det helt klart grönt ljus. Men å andra sidan skulle det kunna leda till onödigt bråk, och trots att Colin spenderade alla sina gemensamma raster tillsammans med Dennis fanns det gånger då de inte kunde vara tillsammans. Och det visste Christian lika säkert som Colin. Fast om Colin skulle säga det till Dennis skulle Dennis bli ledsen igen, och Colin ville absolut inte att hans lillebror skulle känna att han var en börda. Colin ville inte att Dennis skulle börja känna att det var hans fel att saker som den här hände.
”I så fall får det bli en hemlighet”, sade Colin därför med ett okynnigt leende. ”Du får lova att inte berätta för någon och inte visa det för någon heller, okej?”
”Okej!” Colin hann knappt se hur kombinationslåset försvann ur Dennis hand. I ena sekunden höll Dennis i det, och i nästa låg det i hans ficka. Dennis satte sedan pekfingret framför sina läppar och Colin svarade genom att göra samma sak tillbaka. ”Schhhh…”
”Är du redo att gå hem nu?” frågade Colin sedan och hivade upp sin något tillplattade skolväska högre upp på ryggen. Dennis nickade glatt till svar och de båda bröderna lämnade skolbyggnaden tillsammans utan att ens skänka den så mycket som en blick. De skulle ju ändå tillbaka dit på måndagen, så något riktigt avsked var det inte.
På väg mot trottoaren utanför det asfalterade området på framsidan av skolbyggnaden stötte de på en aningen tillplattad läskburk. Dennis sparkade till den i förbigående och burken for någon meter längre fram innan den skramlande lade sig till rätta på marken igen. Då de närmade sig burken sparkade Colin till den och såg den fara iväg över asfalten. Dennis gjorde en ansats att sparka till den då de än en gång närmade sig den, men Colins fot hann före.
”Inte schysst!” utbrast Dennis och skrattade.
”Gör något åt det då”, retades Colin och höll ut handen för att stoppa Dennis innan han snabbt sparkade till burken en andra gång.
”Fusk!” utbrast Dennis och knuffade till Colin så pass löst att Colin inte hade några svårigheter över huvud taget med att hålla sig borta från häcken på sin vänstra sida. ”Fuskfuskfuskfuskfusk! Colin är en fuskare!”
”Och vad tänkte du göra åt det?” skrattade Colin och knuffade Dennis tillbaka. Knuffen måste dock ha varit hårdare än Colin hade räknat med, för plötsligt hade Dennis svårt att hålla sig kvar på trottoarkanten. I nästa sekund hade han fallit av från den och låg på vägen vid sidan av den. Colin gav sin lillebror ett överlägset leende, men leendet stelnade då Colins öron fylldes av ljudet från bilbromsar och en krasch. Utan att ens tänka sig för kastade sig Colin över Dennis. I ögonvrån såg han hur en röd BMW svängde runt hörnet i alldeles för hög hastighet. Ljudet från bilens motor avslöjade att den var på högvarv och plötsligt hördes skrikandet av bromsande gummi mot asfalt. Allt gick så extremt fort, och Colin kände bilens svala metall snudda vid överarmen då den susar förbi. Han hade lyckats rulla upp både sig och Dennis på trottoaren igen, och det svaga pirrandet i överarmen var en vidrig påminnelse om att han inte hade varit en enda sekund för tidig. De där nyskapade svarta bromsspåren hade mycket väl kunnat vara röda vid det här laget. Colin var inte säker på om det var Dennis hjärta som bultade mot hans underarmar, eller om det var hans egets vilda hjärtslag.
”Förlåt”, sade Colin till sin snyftande lillebror med en darrigt svag röst. ”Förlåt…”
”B-b-bilen”, fick Dennis darrande fram. ”På v-vägen… D-den…”
”Jag vet”, svarade Colin i ett vågsvall av känslor. Hans ögon var vitt uppspärrade i förfäran och den enda anledningen till att han fortfarande låg kvar på trottoaren med Dennis hårt omsluten i sina armar var för att hans kropp darrade så kraftigt att han inte kunde släppa taget.
”C-Colin…”
”Jag vet”, upprepade Colin och tvingade tillbaka klumpen som börjat ta fäste i hans hals. ”Förlåt… Jag lovar att aldrig, aldrig, aldrig göra om det.”
”K-kommer du inte att rädda mig n-nästa gång?” snyftade Dennis hjärtskärande.
”V-vad?”
”Snälla!” ylade Dennis förtvivlat. ”Snälla storebror Colin! Jag är ledsen, jag ska inte ramla igen, så snälla rädda mig nästa gång också! S-snälla!”
Colin tittade ner på det råttbruna hår som växte på Dennis bakhuvud. Chocken över Dennis desperation hade på något sätt ersatt skräcken från den nära-döden-upplevelsen som han just utsatts för. Han lyfte en fortfarande svagt darrande hand och placerade den i Dennis hår.
”Självklart kommer jag att fortsätta rädda dig”, sade han lågt och rufsade lätt till håret på sin lillebror. ”Alltid.”

Jättebra!

Superbra!!!!

Nawnawnaw vad fint och sött och spännande, du beskrev nästan-olyckan så himla bra 8} men vilka är btw de där "de" som Dennis pratade om?! Curious...
Längtar efter mer 83 ♥

Du skriver jättebra! Fortsätt, du har fått en ny läsare. Jag ska bevaka

Jag är jätteledsen för att det har tagit så lång tid and all, men jag har insett att det nog inte kommer att komma mer än ett kapitel i veckan.


Tack så jättemycket! Gällande "de" så tänker jag faktiskt lämna det öppet och snälla slå mig inte för det. Se det som en möjlighet att använda fantasin eller nåt... nejnej, jag är inte alls lat! XD


Här kommer nästa kapitel hur som helst.
Enjoy~
-------------------------------------------------------------
När de båda bröderna Creevey kom hem från skolan den dagen var huset för första gången på mycket länge inte tomt. De märkte det på att den flagnande vita ytterdörren inte bara var olåst utan även stod lätt på glänt. Full av misstro tecknade Colin åt sin bror att vara tyst och öppnade sedan långsamt dörren lite mer så att han kunde kika in genom den.
Den trånga hallen innanför dörren var precis lika trång som vanligt, och krokarna på väggen var precis lika tomma, nu när varken Colins eller Dennis jackor hängde på dem. Det var konstigt, tyckte Colin, för det betydde att deras pappa inte var hemma han heller… och vem var det då som hade lämnat ytterdörren på glänt? Hade de glömt att låsa den efter sig när de lämnade huset på morgonen? Jo, när Colin tänkte efter hade han inget tydligt minne av att han hade gjort det.
”Hoppsan! Jag måste ha glömt låsa dörren i morse”, sade Colin högt och gav Dennis ett ursäktande leende.
”Har det kommit en inbrottstjuv?” frågade Dennis oroligt.
”En vad? Åh! Nejdå! Huset är precis likadant som när vi lämnade det”, försäkrade Colin och tog ett stort kliv över tröskeln och in i hallen som för att bevisa det hela.
”Säkert?” Dennis satte en prövande fot på tröskeln och Colin vinkade otåligt åt honom att komma in.
”Helt säkert. Stäng dörren efter dig bara.”
Colin såg att Dennis fortfarande inte var helt övertygad, men vid Colins uppmaning stängde han varsamt dörren bakom sig. Dennis började sedan försöka få av sig sina skor utan att behöva knyta upp dem. De slitna gympaskorna for all världens väg då han till slut lyckades. Colin såg, aningen oroat, hur en av skorna slog till taklampan innan den for ner på golvet med en duns. Men bortsett från att taklampan svajade häftigt från sida till sida verkade den vara okej så Colin bestämde sig för att inte oroa sig mer över den.
”Dennis, är du hungrig?” frågade han istället och tittade på sin lillebror som för närvarande oroligt sneglade mot vardagsrummet på andra sidan av hallen, som om han väntade sig att någonting farligt skulle attackera dem därifrån när som helst.
”Mmm…” svarade Dennis och nickade lätt utan att släppa den öppna vardagsrumsdörren med blicken. Colin suckade och tog tag i sin lillebrors handled för att leda Dennis efter sig mot köket.
Familjen Creeveys hus var ett litet ett. Det bestod inte av mer än en våning som bara innehöll tre rum om man inte räknade toaletten, det lilla köket eller hallen (som egentligen inte var ett rum eftersom den inte hade någon riktig dörr) : vardagsrummet, Dennis och Colins gemensamma sovrum och deras pappa Georges sovrum som tidigare hade varit en ovanligt stor skrubb. Varken Colin eller Dennis hade dock någonsin känt att deras hus varit för litet. Nej, det var precis lagom stort ansåg de båda. Hade det varit större så hade man säkert tappat bort sig i det, eller så hade deras saker gått vilse. Men när Colin nu var på väg mot köket visste han precis var det låg, och han tog sig dit utan problem.
Med sin fria hand tog han tag i det slitna dörrhandtaget på den flagnande vita dörren och drog upp den redan gläntande dörren. Det som mötte hans ögon var dock en större överraskning än han någonsin hade kunnat vänta sig – köket var inte tomt. På en stol vid köksbordet satt en medelålders kvinna och drack lugnt sitt te ur en av deras kantstötta tekoppar.
”Storebror Colin, vem är det där?” viskade Dennis frågande i närheten av Colins öra, men Colin kunde inte svara på den frågan – han var lika vilsen själv.
På något sätt var det här den konstigaste människa som Colin någonsin hade sett, men han kunde inte riktigt sätta fingret på varför. Kanske var det för att hon hade smalare läppar än vad som borde vara möjligt, och att hennes streck till mun smuttade på te från en av deras koppar till synes utan att bry sig om någonting alls. Kanske var det för att hon bar den där konstiga smaragdgröna klänningsliknande saken som på något sätt påminde om de änglaskruder som Colins skola använde till sina julspel. Kanske var det för att hon utstrålade känslan av att vara strängare än någon annan person som Colin någonsin träffat, eller kanske var det något annat. Huvudsaken var i alla fall att Colin inte hade den minsta idé om vad den här kvinnan gjorde i deras kök, eller vem hon var.
”Ursäkta?” började Colin därför försiktigt och riktade sig till kvinnan. ”Men det här är vårt kök. Har du- err, ni, kommit vilse?” frågade han artigt.
När kvinnan vände sig mot dem och reste sig från stolen förväntade sig Colin halvt om halvt en utskällning. Någon utskällning kom dock inte, istället sträckte kvinnan fram handen mot honom. Colin tittade tvekande på den i några sekunder innan han ännu mer tveksamt tog den. Han skakade den snabbt innan han ännu snabbare släppte den och lät sin hand sjunka ner vid sidan igen.
”Mitt namn är Minerva McGonagall”, presenterade den konstiga kvinnan sig själv i en rätt opersonlig ton och petade upp sina glasögon något högre på den spetsiga näsan. Då Colin inte svarade henne fortsatte hon. ”Och du är Colin Creevey om jag inte misstar mig?”
”Mhm”, svarade Colin och nickade samtidigt som han gjorde sitt bästa för att inte låtsas om Dennis som kröp ihop bakom hans rygg. ”Och det här är mitt hus.”
”Så bra.” Maken till ointresse hade Colin aldrig hört. ”Skulle du vilja vara så vänlig att tala om för mig när din far kommer hem? Jag har nämligen en del saker som jag måste diskutera med er båda.”
”Han kommer hem sent!” pep Dennis i skydd bakom Colins rygg.
”Precis”, instämde Colin. ”Och det är ingen mening att sitta kvar och vänta, för det kommer att ta en hel massa timmar. Så ni får nog tyvärr lämna ett meddelande istället.”
”Det jag behöver diskutera är tyvärr alldeles för känsligt för att diskutera annat än ansikte mot ansikte, annars hade jag aldrig spenderat all den här tiden vid ert köksbord. Men oroa er inte; jag har inga problem alls med att vänta.”
”Om… om ni säger det så”, sade Colin lite tafatt. Han kunde inte låta bli att undra hur länge hon hade suttit i deras kök, speciellt med tanke på hur vardagligt det såg ut när hon återigen satte sig ner på köksstolen och tog upp den kantstötta tekoppen. Han insåg inte att han stirrade på henne förrän hon vände huvudet mot honom. Hennes gröna ögon mötte hans för ett kort ögonblick innan han snabbt slog bort blicken.
”Om det känns som att jag inkräktar på ert privatliv föreslår jag att ni ignorerar mig.” Det var ett bra råd, speciellt med tanke på hur obekväm Colin kände sig just nu, och med tanke på att Dennis fortfarande inte hade vågat sig fram helt från bakom Colins rygg. Problemet var bara att Minerva McGonagall befann sig mitt i rummet och hennes smaragdgröna klänningsskrud stack ut i deras kök på samma sätt som en hallonbåt stack ut mitt i ett hav av lakritsbåtar. Colin gjorde dock ett tappert försök då han vände sig om och gav Dennis ett lugnande leende.
”Vill du ha te?” frågade han. ”Jag kan göra te så kan du fixa mackor, okej?”
Dennis skakade långsamt på huvudet och Colin ryckte på axlarna.
”Som du vill då, men jag vill ha te och macka så då får du leka själv ett tag”, klargjorde Colin.
Dennis rörde sig inte ur fläcken, men när Colin till slut bestämde sig för att gå in i köket och hällde upp vatten i tekannan tassade Dennis efter. När Colin sedan lagt i tepåsen i kannan, stängt locket och ställt den på spisen för att sedan öppna ett köksskåp på andra sidan av köket följde Dennis fortfarande efter, och det var först nu som Colin insåg att hans lillebror stirrade på McGonagall precis som han själv hade gjort. Det var alltså inte bara Colin som märkte att det var något konstigt, något annorlunda, med henne. Colin tyckte dock inte att det var särskilt väluppfostrat att stirra så öppet på henne och önskade att Dennis ville låta bli.
”Är du säker på att du inte vill ha något att äta?” frågade Colin därför återigen sin lillebror i ett försök att flytta hans fokus. Precis som väntat vände Dennis på huvudet och tittade på Colin istället.
”Okej då”, mumlade han svagt och Colin lade upp några fler färdigskurna brödskivor i brödkorgen innan han ställde fram den och smör på bordet. Med två ”klank” sällade sig två stycken tekoppar till dem på bordet, och med hjälp av två grytlappar placerade Colin till sist tekannan mitt på bordet på ett grytunderlägg. Sedan, i nästan perfekt synk satte sig Dennis och Colin på varsin stol och drog sina stolar närmare bordet.

Colin hade tyckt att det var en bra idé att sitta så långt bort från McGonagall som möjligt, men vid närmare eftertanke önskade han febrilt att han hade placerat sig själv någon annanstans runt det runda köksbordet. Varför hade han satt sig mitt emot henne? Inte nog med att Dennis stirrade oupphörligt på henne, den smaragdgröna färgen lyckades alltid leta sig in i Colins synfält.
”Vilka konstiga kläder du har på dig.”
”Dennis!”
”Men hon har ju det!”
Åh! Varför var Dennis tvungen att sluta vara blyg just nu? Och varför var det första han sa tvunget att vara just det där? Colin öppnade munnen för att be om ursäkt å sin lillebrors vägnar, men istället sade han:
”Varför har du en grön änglaskrud på dig?” Nej. Nejnejnejnej! Hur? Vad? Varför? Colin slog instinktivt handen för munnen. Han saknade ord. Han var äldst, han borde kunna hantera en sån här situation. Han var ju faktiskt hela elva år, så varför kunde han inte bete sig som det? Den smaragdgröna färgen letade sig in i Colins synfält igen då McGonagall sträckte sig framåt och tog en skiva bröd. Hon lade den framför sig på bordet och sträckte sig sedan fram ytterligare en gång för att få tag på smöret.
”Det heter klädnad”, rättade hon och började bre sin smörgås. Colin började få nog av den här kvinnans skamlösa inkräktande i deras hus. Han hade inte erbjudit henne en skiva bröd och hon hade inte frågat, så varför betedde hon sig som att det var helt okej?
”Det finns inget som heter klädnad”, sade han därför eftersom han aldrig någonsin hade hört talas om ordet förut. ”Skäms du över att gå runt i en änglaskrud?”
”Skrud och klädnad är två olika ord för samma plagg, men min klädnad är definitivt inte en änglaskrud.”
”Varför inte?”
”För att jag inte är en ängel.”
”Varför inte?”
”Anser du att jag ser ut som en ängel?”
”Min mamma är en ängel!” inflikade Dennis plötsligt.
”Precis. Men mamma är mycket vackrare.”
”Känner du min mamma? Varför har du en boll på huvudet? Har mamma också en boll på huvudet?”
”Dennis, hon sa att hon inte var någon ängel.”
”Men tänk om hon ljuger då!” Dennis gav kvinnan ett misstänksamt ögonkast. Hennes händer hade sökt sig till bollen av hår som hon hade på baksidan av huvudet, som om hon ville försäkra sig om att det var den som Dennis hade menat.
”Det kallas för en hårknut och den är mycket användbar då den håller håret från ansiktet”, rättade hon honom och knep ihop munnen i ett mycket smalt streck. Det var då Colin upptäckte att Dennis hade tystnat och lagt huvudet lätt på sned.
”Din macka brer sig själv”, konstaterade han förbryllat. ”Varför gör den det?
Colin följde Dennis blick, och mycket riktigt, när McGonagall hade lyft händerna till håret hade smörkniven fortsatt att bre smör på mackan. Colin såg fascinerat hur den åkte fram och tillbaka över smörgåsen för att fördela ut smöret så jämnt som möjligt, och hur den plötsligt på samma sätt som en avsvimmad föll ner på bordet med en smäll utan att röra sig mer.
”Spelar den död?” frågade Dennis och sträckte fram handen för att peta på den. Colins hand for ögonblickligen ut och grabbade tag i Dennis handled för att stoppa honom.
”Varför rörde vår smörkniv på sig?” frågade han häftigt med en antydan till hysteri. ”Den har aldrig rört sig förut. Är det spöken? Finns det spöken i huset, är det vad du ska prata med pappa om?”
”Jag finner det anmärkningsvärt att du verkar tro på både änglar och spöken. Det känns inte särskilt religiöst.”
”Det är för att båda existerar!”
”Jag undrar hur du kan vara så säker? Har du någonsin träffat på ett spöke? Eller måhända en ängel?”
”Att man inte har sett dem betyder inte att de inte finns!” utbrast Colin defensivt. ”Har du något bevis för att syre finns?”
”Har du något bevis för att syre inte skulle existera?”
Vid den frågan tystnade Colin, och han stirrade envist ner i bordet. Han visste att hon hade fel! Han behövde bara bevisa det, men hur skulle han göra det när hon använde sig av mycket smartare ord? Som om hon insåg att Colin inte kunde bevisa det fortsatte McGonagall:
”Du har ett intressant tankesätt. Eftersom jag ändå tydligen kommer att befinna mig här i ett antal timmar, och eftersom ni två uppenbarligen har en del svårigheter med att behandla mig som luft tänker jag ge er något att sysselsätta er med. Ni tror uppenbarligen på ting utan att ha sett dem, men det är jag för analyserande för att göra. Trots det är jag villig att hålla med er om att en”, hon höll upp ett finger för att riktigt understryka det hela, ”av de väsen ni nyss nämnt faktiskt existerar. Varför då?”
Både Colins och Dennis ansikten skrynklades ihop i djup koncentration. Det var ingen av deras starka sidor, men ändå bestämde de båda sig för att försöka. Det var en underdrift att säga att de var nyfikna – de dog nästan av nyfikenhet. Det här var nästan som en av kluringarna i den där boken som Dennis hittat i en bokaffär en gång, och som deras pappa fick slita ifrån dem eftersom de vägrade att sluta klura på det första problemet på första sidan. Han hade dock varit extremt tålmodig med tanke på att han hade väntat på dem i över en timme. De hade ännu inte lyckats lösa det problemet, men det var mest för att ingen av dem riktigt kom ihåg vad som hade stått i boken.
Så hon trodde på en av dem, tänkte Colin, men varför? Vilken av dem? Var hon verkligen en ängel? Fast hon hade sagt att hon inte var det, och om hon inte ville säga det skulle hon väl inte ha gett dem den här gåtan? Så var det spöken som hon trodde på? Men varför då? Var hon ett spöke? Var det därför hon hade så konstiga kläder på sig? Var det något sorts mode i någon annan tid? Colin hade aldrig sett något liknande på någon av bilderna i sin historiebok, men å andra sidan hade de inte kommit så värst långt än… Men vad gjorde ett spöke i deras hus? Varför skulle ett spöke vilja prata med deras pappa? Okej, så hon kanske varken var en ängel eller ett spöke, men varför skulle hon då tro på någon av dem? Och varför bara en av dem? Vad var det för fel med att tro på båda två? Colin knep ihop ögonen och gick igenom det hela i huvudet igen.

”Jag undrar hur du kan vara så säker? Har du någonsin träffat på ett spöke? Eller måhända en ängel?”
”Att man inte har sett dem betyder inte att de inte finns!”

Åh. Så det var så det var. Colin nästan hoppade på stolen när han svarade.
”Jag vet! Det är för att-”
”Har du sett en ängel?!” nästan skrek Dennis och Colin kunde inte låta bli att känna sig lite berövad på sin egen entusiasm över att själv ha kommit fram till samma sak.
”Eller ett spöke”, lade Colin därför till, mest för att visa att själv också faktiskt har kommit på det. Colin var inte säker, men för ett ögonblick såg det nästan ut som om den stränga kvinnan på andra sidan bordet log. När Colin tittade närmare såg han dock inga spår av ett leende, det var skumt vad lite ljus och skuggor kunde få en att tro att man såg.
”Men vilken av dem är det?” sade Colin långsamt och insåg plötsligt vart McGonagall ville komma. Hon hade lurat in dem i sin fälla, och de hade båda gått på det. Av hennes smala streck till mun att döma och hennes tesmuttande hade hon ingen avsikt som helst att berätta det för dem. Alls. Det var som att hon hade gett dem receptet till en kaka som de sedan hade bakat, men när det var dags att smaka hade hon tagit den ifrån dem och lagt den framför deras – deras! – kantstötta tekopp.
”Vilken är det?” frågade Dennis McGonagall, men hon låtsades som att hon inte hörde. Colin kände hur hela hans redan väldigt ansträngda hjärna förvandlades till sur mjölk.
”Kom så går vi, Dennis.”
”Men hon måste ju berätta vilken!”
”Det kommer hon inte göra.”
”Va? Men…” började Dennis och Colin såg hur tårar började tränga upp ur hans förvirrade ögon.
”Men det är okej, för jag har listat ut det också”, skyndade sig Colin därför att säga och både Dennis och McGonagall tittade på honom med nyfunnet intresse. Det kunde hon dock göra, tänkte Colin surt. ”Men de som är dumma får inte höra, så därför måste vi gå Dennis.”
”Åh… Okej storebror Colin!” Det fanns inte ett spår kvar av tårar i Dennis ögonvrår, istället hade ett stort leende brett ut sig över hans ansikte och han riktigt skuttade iväg efter Colin när han gick in på deras rum och varsamt stängde dörren efter dem.
”Kan du berätta nu, storebror Colin?” bad Dennis och såg sig om på båda sidor innan han lutade sig fram och viskade: ”Jag lovar att inte berätta för någon.”
”Svär på det”, viskade Colin tillbaka och Dennis nickade med stora ögon.
”Jag svär på mitt liv och mina gosedjurs.”
”Okej”, började Colin och släckte taklampan mest för effektens skull. Det var precis i början av sommaren så ljuset från solen gjorde fortfarande rummet väldigt ljust. ”Jag såg det direkt på henne, visst märkte du också att det var något konstigt med henne?”
”Ja, hon har konstiga kläder”, instämde Dennis och nickade häftigt.
”Precis, men det var inte bara det. Det är något med henne som helt enkelt är annorlunda, och det är att hon har träffat-”
”En ängel!”
”Nära, men inte nära nog”, svarade Colin och log överseende. ”Hon har träffat spöken.”
”På riktigt?”
”På riktigt. Jag vet inte hur många, men hon har träffat minst ett, för hon är hemsökt av ett spöke”, berättade Colin med gravallvarlig röst. Dennis såg ut som att han skulle svimma av skräck och spänning när som helst.
”Smörkniven!” utbrast han.
”Precis. Det var därför jag hindrade dig från att röra vid den, för man vet aldrig vad ett spöke kan göra mot en. Och därfö-ouah!” Dennis hade helt plötsligt slängt armarna runt Colin och kramade honom hårt.
”Du räddade mig”, mumlade Dennis med ansiktet inborrat i Colins bröstkorg. Colin skrattade lätt och kramade Dennis tillbaka.
”Självklart. Jag sa ju att jag alltid skulle göra det, tror du inte på mig eller?” frågade han skämtsamt och rufsade Dennis i håret. ”Huh? Tror du inte på mig, eller?” Colin kastade sig plötsligt över Dennis och började kittla honom under armarna. Dennis skrek av skratt och slog vilt omkring sig. Colin skrattade han också, men till skillnad från Dennis hängde frågorna kvar över Colin. Vem var McGonagall? Vad gjorde hon i deras hus? Varför trodde hon på änglar eller spöken? Och varför hade deras smörkniv plötsligt börjat röra sig av sig själv? Colins lögnaktiga historia må ha övertygat Dennis, men själv var Colin tveksamt. Det var något i hans historia som helt enkelt inte passade in… frågan var bara vad.