And I will try to fix you

Det här kommer att bli min första HP-ff som jag lägger ut här, och ärligt talat är jag ganska nervös. Men det här ska nog gå bra. C:
---
Färdigskriven: Nope

Handling:
Det är bara två veckor sen det omöjliga hända. Att Fred dog. Och George har det svårt och jobbigt att anpassa sig till den nya smärtsamma verkligheten. Utan Fred, utan sin älskade tvillingbror. Han har sin familj och sina vänner, men han är ändå ensam. Han kommer alltid att känna sig ensam utan Fred. Men en dag träffar han Veronica, en vänlig och smart tjej, som visar honom att livet fortfarande är värt att leva.

PG, tror jag nog.

So, here we go!

-----

Prolog
Stjärnorna lyste starkt uppe på den midnattsblå himmeln. Månen lyste upp ängarna, träden och huset. Det var högt och rangligt där våningar hade byggts på allt eftersom. Trädgården var stökig med olika föremål lite över allt och högt gräs. Inuti huset var det tyst. Alla sov. Alla förutom en.
Uppe på det månbelysta taket satt en ung man. Hans eldröda hår var rufsigt och han hade mörka ringar under sina blåa ögon, men han sov ändå inte. Han såg då och då upp på stjärnorna samtidigt som hans hand, som höll i en penna, rörde sig fort över ett block han hade i sitt knä. Sakta började en bild ritas upp på pappret. Ett ansikte med vackra linjer och rufsigt hår, så lik mannen som satt och ritade. Tillslut så såg den rödhåriga mannen på bilden han hade ritat. Han drog en hand längs med det ritade ansiktet som om det var riktigt, som om hans bror stod framför honom. Tårar började rinna ner för hans kinder och droppade ner på teckningen. Tårarna suddade ut de ritade linjerna av mannens bror.
Han satt där ett tag och lät sina tårar falla innan han torkade bort dem och kröp tillbaka in genom fönstret till sitt rum. Han lade teckningen på sitt skrivbord bredvid alla de andra bilderna han hade gjort som alla föreställde samma person.
Fred.

------
JustMe!

Ajjm bevaking haha

Goodish, I bevakish

Låter bra!! Bevakar c:

Tack! Jag trodde inte att folk skulle vilja läsa min ff. "I'm in shock, look, I've got a blanket."

BEVAKAR!!!!!!

Prologen va lite sorlig men jag bevakar

Här kommer första kapitlet! C: Hoppas att det är bra.
----

Kapitel 1

George vaknade först fram på eftermiddagen. Mrs. Weasley hade gått upp med en bricka med mat på och hade väckt honom. Nu satt han i sin säng och tvingade i sig lite mat medan hans mamma pratade med honom. Men han svarade inte. Han hade inte talat en enda gång sedan hans bror hade gått bort. Mrs. Weasley pratade om vilken fin dag det var med solsken och blå himmel.
”Du borde gå ut och få lite frisk luft”, sade hon. Men George stannade i sitt rum. Han ville inte gå ut. Minnena var för smärtsamma. Istället öppnade Mrs. Weasley fönstret innan hon gick ner med brickan med den halvt uppätna maten. George satte sig ner vid sitt skrivbord och såg på alla de bilder han hade gjort. Alla av dem hade blivit lite utsuddade av hans tårar.
George tog upp ett nytt ark av papper och en blyertspenna. Han tänkte knappt efter innan han började rita. Han hade alltid gillat att rita, men han hade inte gjort det lika ofta ju äldre han hade blivit. Många hade inte vetat att han ritade riktigt bra för att han visade bara de få teckningar han gjort för sin bror. Men nu sen Fred hade blivit mördad hade han börjat rita igen. Det var det enda sättet för honom att inte bli helt begraven i sorg.
Plötsligt knackade det på dörren. George hörde hur dörren öppnades, men han tittade inte upp från teckningen han höll på att rita.
”George”, sade en ljus, välbekant röst. Han slutade att rita, men behöll blicken fäst på pappret. George kände en varm hand på sin axel. Han tittade upp. Där stod Ginny med sitt vackra, eldröda hår som glänste i solen och sina vänliga, blåa ögon. Hon såg trött och utmattad ut. Hon kollade ner på hans teckningar. Hon tog upp en som låg en bit från alla de andra. Den föreställde Fred när han låg död på Hogwarts. Den var så verklig med hans vackra anletsdrag och oseende ögon att Ginny lade snabbt ner den på bordet igen. Hon såg sammanbiten ut och hon hade tårar i sina ögon. George kände en enorm kärlek och en beskyddande känsla för sin yngre syster när en tår rann ner för hennes kind. Han ställde sig upp och höll om henne. De stod där och höll om varandra och grät. De stod där ett tag, George visste inte om det var sekunder eller minuter som hade gått när de tillslut släppte taget om varandra. Det kunde lika gärna ha varit en evighet.
Ginny torkade av sina tårar med sin tröjärm innan hon talade igen.
”Mamma bad mig att gå upp och säga att det var mat.”
George nickade och Ginny lämnade rummet. Så nu blev han tvungen att gå ner. Han hade inte gått ut från sitt rum med undantag, på två veckor. Men han visste att han var tvungen att möta sanningen någon dag, men han kände sig inte redo. Men det skulle han kanske aldrig bli.
Han stod där ett tag och samlade sig innan hand tog några darriga steg ut ur sitt rum, ut ur sin trygghetszon. George gick med osäkra och darriga steg ner för alla trappor ner till bottenvåningen. George stannade precis utanför köket. Han tog ett darrigt andetag och gick in i rummet. Det blev tyst. George bara stod där och tittade på sina vänner och familj. Hermione och Harry hade stannat i Kråkboet i några veckor nu, ända sedan slaget.
Mrs. Weasley var den av dem som hämtade sig snabbast av George uppdykande.
”Vad bra att du kom!” sade hon och log, men George kunde se att det var ett påtvingat leende. Fast, hon hade inte lett ett ända riktigt leende sen hon hade förlorat sin son. ”Kom och sätt dig”, sade hon och gjorde en gest mot den enda tomma stolen mellan Ron och Bill. ”Du måste vara hungrig.”
George satte sig ner och tog lite av den mat som var uppdukad på bordet. De andra började genast prata igen, men George höll sig utanför samtalsämnena. Efter middagen gick han upp på sitt rum igen. Där satt han och tittade ut genom sitt öppna fönster i väntan på att det skulle bli natt så han skulle få tänka, tänka på Fred, på all den tid som George skulle ha fått spendera med sin bror om han fortfarande hade levt.

Awesome. Helt enkelt, awesome. ♥

Asgrymt!!!!!!! HELT AWESOME!!!!!!♥♥♥♥♥♥