Kriget om Akilia

Reiku Black

Mall:

Namn:
Ålder:
"Ras":
Egenskaper:
Krafter:
Vapen:
Rankning:
Utseende:
Bakgrund:
Övrigt:
__________________________________________________________________

Namn: Selene Devonshire
Ålder: 24 år
"Ras": Häxa
Egenskaper: Väldigt mjuk i allt hon gör, möter alla med medlidande och värme. Bra på att läsa människor och se saker som andra kanske missar.
Krafter: Magiska krafter.
Vapen: Tre dolkar av silver, två av dem är lite större och finns i ett hölster runt midjan och den lilla dolken i skaftet till sin högra sko.
Rankning: Förste Rådgivare.
Utseende:
170cm lång, small, vältränad och lätt kropp med fina proportioner.
Ansikte och hår:

Klänning:


Bakgrund: Selene föddes i en liten stuga innanför slottsmurarna, hennes far var en riddare i högsta armen som kämpade vid kungens sida. Hennes mor var en simpel sömmerska, hon sydde klänningar åt adelns kvinnor. Redan i tidig ålder var Selene ett vackert barn och det var uppenbart för alla att hon inte var en vanlig flicka. En dag, är hon var 9 år, rörde vid en blomma och sa väx lilla du och då växte blomman. Det var då hon upptäckte sina krafter. Hon lärde sig mycket från en häxa som levde i skogens kant, hon blev snabbt en fullärd häxa och besatte en stor kraft inom sig. Hennes hjärta var rent och oskuldsfullt vilket gav henne ännu starkare krafter.

När Morgul tog makten över landet slogs hennes far tappert för kungen men han miste sitt liv, Selene och hennes mor försökte fly men Selenes mor föll av hästen och tillfånga togs av Morguls män, Selene såg sin mor genomskjutas av ett svärd och falla ner till marken medan hon drog sitt sista andetag kunde Selene känna en otrolig kraft flyta in i hennes kropp. Hon flydde in till skogen och levde ett tag med häxans om lrät upp henne men hon fan lugn och tröst inuti skogens djup där hon levde med varelser och djur som aldrig sett en människa förut.

Det var där hon mötte Macon för första gången, han var bara en liten valp, han var så mager och smutsig att Selene var tvungen att hjälpa honom. Sen dess har de alltid varit tillsammans. Selene levde på skogen, sov i träden och skapade sina kläder från päls och hår hon kunde hitta. En dag red Aragon genom skogen och han förtrollades av hennes underbara röst, han följde den till en ljuvlig glänta där han såg Selene ligga på stranden och snurra sitt finger i det klara vattnet med Macon vid sin sida.

Hon hörde honom komma och reste sig snabbt, när hon såg in i hans snälla ögon kunde hon inte annat än falla för honom. Sen den dagen tillhörde hennes hjärta och krafter Aragon. Men Aragon var redan förälskad i någon annan, Selene rymde iväg från Aragon och hans folk när han fick höra att han skulle gifta sig med kvinnan. Men hon återvände efter bara några dagar, med ny vilja att följa honom och hänge sitt liv åt honom och folket i landet som kämpade för det ljusa.

Selenes känslor för Aragon var borta, hon accepterade att han inte kunde bli hennes, att han älskade någon annan. Efter det har hon inte älskat någon annan människa, men hon hoppas varje dag att kärleken ska finna henne igen.
Övrigt: Otroligt vacker röst.
Har en tiger som heter Macon, den är en RexTiger.

Namn: Mikel Overath
Ålder: 22 år
"Ras": Slukare
Egenskaper: Kall och väldigt försiktig. Tystlåten och tycker om att vara ensam. Talar oftast inte utan att bli tilltalad.
Krafter: Slukar livsenergin ur varelser vid kroppskontakt. Svårkontrollerad.
Vapen: En lång stav i ek med två tunga metallknoppar i spetsarna som jämnar ut vikten och gärna slår folk i huvudet. Pilbåge i en böjligare träsort med fin sträng. Pilbågen och pilarna har han över axeln. En liten kastkniv som han har fäst i kläderna.
Rankning: Spejare.
Utseende: En längre man med mörkbrunt, bångstyrigt, rakt hår, blek hy och näst intill svarta ögon. Vältränad med muskler som döljs av sin utstyrsel.
Bakgrund: Inget särskilt. Hittades utanför dörren på ett litet hus i utkanten av landet. De som tog hand om honom dog senare av mystiska anledningar. Han togs hand om av en spejare och blev upptränad.
Övrigt: Inget jag kan komma på just nu

~Prolog~

~ Akilia var en gång ett vackert, fredligt land. Kung Alvares och Drottning Elisa var älskade av allt och alla, nästan. Det fanns en man, en trollkarl, som gömde sig i skogen skyddad av skuggan från Eldberget. Han var en listig man, han väntade på det rätta tillfället att ta makten över Akilia. Han hade under många år samlat anhängare, inte bara människor utan varelser och djur från alla mörka hål och skrymslen i landet. Till slut hade han tillräckligt många för att kunna ta makten och behålla den.

Han slingrade sig in i kungens råd och en mörk höstnatt smög han sig in till kungens och drottningens sovrum, han hade samma kväll lagt ett sömnmedel i deras dryck så de sov tungt, han skar halsen av kungen som genast dog, drottningen skonade han men tog henne som fånge och gömde henne i det högsta tornet. Han mördade en stor del av kungens slottsarme med hjälp av sin magi och kungariket föll in i ett mörkt kaos.

Människor flydde ut från de instängande slottsmurarna och sökte fristad i skogar, grottor, allt som låg långt bort från slottet. Trollkarlen Morgul, vars namn var fruktat i hela landet, har nu suttit på tronen i 12 vintrar. Landet har fallit in i mörker, kaos, osämja och naturen har långsamt vänt sig mot sig själv. Grödorna har slutat gro, det råder matbrist i hela landet, sommaren vägrar komma, det är alltid kallt och mörkt. Folket lider hårt, i väntan på att Morgul ska bli utmanad.

Men Akilia har inte gett upp, motståndsrörelsen har under en lång tid samlat anhängare och planerat hur de ska ta tillbaka makten. En man kallad Aragon har skapat motståndsrörelsen, han är den avlidne kung Alvares bror och han är fast besluten att ta tillbaka sin brors land och återställa det till sitt forna ursprung av glädje och skönhet. Med sina krigare, rådgivare och andra anhängare planerar han att ta tillbaka tronen med all styrka och kraft som kan behövas, även om det innebär att slåss i ett blodigt krig mot Morgul.

Aragon är älskad av folket i Akilia men det räcker inte för att återta det. Det är inte bara mörker som sprider sig i landet, kärleken finns också, ett bröllop stundar och det är något folket ser fram emot, Aragon ska gifta sig. Men det finns ljusa och mörka sidor med ett bröllop i dessa svåra tider. Det betyder att om Morgul får veta så har han möjlighet att mörda flera i motståndsrörelsen. Men vem vet, det bröllopet kan vara början på en ny era och början till en ny tid. En tid av ljus, värme och glädje som återvänder till landet när dess rätta kung återtar tronen från dess felaktiga ägare Morgul.~

Selene studerar kartorna som ligger på bordet framför henne.
- Jack, se här! Vi kan skicka några spejare den här vägen, här finns det inga av Morguls vakter. Säger hon och pekar på kartan, vägen hon pekar på leder spejare genom den Svarta Skogen som går ända fram till slottsmuren.
- Selene! Det blir perfekt, om vi kan hitta några spejare som vill anta utmaningen. Säger Jack, Selene ler mot honom och han ler tillbaka.

- Vänta lite, jag tror inte att vi behöver hitta några spejare, det räcker med en, om vi bara skickar en finns det större chans att han inte blir upptäckt, vad tror du?
- Jag tror, att detta är anledningen till varför Aragon utsåg dig till Förste Rådgivare. Säger Jack och ser på henne. Hon ler mot honom och fortsätter sedan att studera kartan, hon fingrar på sitt halsband, en havsblå Safir i en kedja av silvertäckt enhörningshår. Den är obrytbar, det spelar ingen roll hur hårt man än drar så går kedjan inte av.

- Jag hämtar Aragon, han måste få veta vad du upptäckt. Säger Jack och lämnar Selene vid bordet. Hon hör hur hans steg försvinner bort och när hon ser upp är hon ensam i det lilla rummet med träväggar. Hon ser sig om en gång till för att se till att hon är ensam. Hon går till en hylla och tar ner en pappersrulle och ett skrin av svart stål. Hon lägger det på bordet och rullar ut pappersrullen och öppnar skrinet. Inuti finns små benknotor från en ockläckt drake som hon sprider ut över pappersrullen som har olika mönster målade med drakblod på.

- Santina, er-es-toh, Santina, le-erah-toh... Viskar hon medan hon håller sitt halsband i sina händer, det börjar lysa ett blått sken från safiren och hon släpper taget. Skenet blir starkare och till slut börjar safiren att gunga från sida till sida. Hon lutar sig över bordet och de små benknotorna börjar röra på sig, långsamt och sedan snabbare, de börjar snurra runt, runt och runt, upp i luften i en virvel. Selene ställer sin fråga,
- Shisuka, jag ber om din vägledning, kan vi lyckas med det hör uppdraget? Shisuka, drakens ryttare, hållare av kunskap. Jag frågar dig, kan vårt uppdrag lyckas? Till slut faller de ner på pappret, de bildar en halvmåne, "det betyder ja med ett om..."
- Shisuka, vad krävs för att vi ska lyckas? Frågar hon sedan och ser på medan benknotorna börjar röra sig.

Hennes halsband snurrar fortare och fortare och benknotorna flyttar på sig. Hon ser stumt på dem, de skapar bokstäver...
- M.. I.. K... E... L... Mikel, någon som är kallad Mikel är spejaren vi behöver. Tack Shisuka. Säger hon och halsbandet slutar direkt att snurra. Hon plockar ihop benknotorna och lägger dem i skrinet, rullar ihop pappersrullen och lägger tillbaka det på hyllan. Hon hör fotsteg och sedan hör hon Jack och Aragon tala med varandra.

Mikel var som vanligt uppe med tuppen och stod i det lilla köket han hade. Hans hår var fortfarande rufsigt efter att ha vridit sig under natten och med en automatisk rörelse tog han på sig de tjocka handskarna av Braxskinn. Det fanns mycket bra saker med Braxskinn tillexempel att man kunde få det till nästan vilket slags tyg man ville. Hårt tyg, mjukt tyg och självklart skinn. Men det bästa med det var att det var ett skyddande material och de mesta av hans kläder var gjorda av det.
Han hade haft en underlig dröm inatt... Tyvärr kom han inte ihåg vad den handlade om och det var lika irriterande som en fluga som surrade över ditt huvud, det kändes viktigt.

Mikel hann knappt sätta tekannan över elden i eldstaden en stund senare då det knackade på dörren. Ett lågt morrande steg ur hans strupe och han tog upp sin kniv. Han tyckte inte om att bli störd innan klockan sex på morgonen, inte för att han behövde kniven egentligen men han tyckte om att sända ett budskap. Speciellt då det oftast var något oviktigt som om en småtjuv. Det kunde vilken fjant i rustning som helst ta hand om.
Han kom fram till dörren och öppnade. Den gnisslade klagande och utanför stod den vanliga lilla budbäraren som mycket riktigt såg lika nervös ut som alltid när ögonen föll på den lilla men vassa kniven. Men för en gång skull såg det viktigt ut.
- Kom in. Suckade han och gjorde en motvillig men inbjudande gest.

Medan den unge mannen pratade hade han hällt upp ett extra sött te i en kopp till sig själv och satte sig tungt på pallen.
- Så... Det var faktiskt något viktigt den här gången? Muttrade han lågt och halsade ner det heta teet nästan på en gång.
- Joo, jaa, joo. Som jag sa, så behöver de en spejare som kan klara detta på egen hand. Aragon och hans rådgivare tycker det skulle vara bäst om du-. Pladdrade han men blev avbruten.
- Jajaja, jag godtar, det behöver inte vara så formellt. När ska jag åka och prata med gubben?
- Ehm... Så fort du är klar. Mumlade Atki, förvånad över Mikel's hårda uttalande över deras ledare.
- Vad är det för tid? "Så fort du är klar"? Aja, jag kommer vid sju tiden. Skynda dig nu, så du hinner informera stollen innan jag kommer dit före dig. Sa han och muttrade något om dålig humor. Sedan skickade han ut budbäraren och tog på sig sin kappa i en svepande rörelse.

Selene vandrar genom skogen med en egenflätad korg i sin ena hand och en liten fågel sitter på fingret på hennes andra hand. Hon nynnar och hummar för sig själv, sedan börjar hon sjung. Hon har en otroligt vacker röst och hon kan ta vilken ton som en behövs.
- Jag såg dig, en dag som denna, i en dröm, jag såg dig en dag, i en dröm, i en dröm... Du var där, min riddare, min kung, jag såg dig, som i en dröm, en dröm, en underbar dröm... Sjöng hon för sig själv.

Hon stannar vid en taggbuske och börjar skära loss blad, blommor och taggar från busken med en av sina dolkar. Hon fortsätter hela tiden att sjunga för sig själv, fåglarna kvittrar glatt med i melodin och för en stund så känns inte livet så hemskt där hon går i den förtrollade skogen. Hon njuter faktiskt av att gå där.

- Macon! Ropar hon med sin mjuka röst, ett rytande hörs och sedan hörs tassar och klor mot trädens grenar och inom kort har hennes husdjur landat bredvid henne och stryker mjukt sitt väldiga huvud mot hennes sida.
- Hej pojken, har vi busat idag? Frågar hon den enorma tigerkatten medan hon kliar honom på toppen av hans panna, djuret spinner nöjt och lägger sig sedan ner på marken så att Selene kan klättra upp. Men Selene vill vandra idag, inte rida.
- Spring iväg och lek, hitta något att äta så ses vi ikväll, hemma vid stugan. Viskar hon till djuret som varit hennes följeslagare i snart 8 år. Katten reser sig och stryker sig en sista gång mot henne innan han hoppar upp i ett av träden i närheten och snabbt försvinner in i skogens djupa snår och dess träd med breda kronor.

Selene börjar långsamt att vandra tillbaka med korgen i sin hand, sjungandes på den vackra melodin. Hon går längs med floden, träden har bildat vackra flätor som enorma broar, av sina grenar, rötter och stammar över floden.

Hennes tiger:

Skogen:

Spejare hade vanligtvis hästar eller något annat färdmedel, men tyvärr, så hade Mikel och djur aldrig gått ihop. Inte för att han var speciellt bra med människor heller, men med djur var det värre. Så han gick till fots, men han var inte långsam för det, faktum var att det var tvärtom. Ibland var han snabbare än folk med riddjur. Ensam var man mycket mindre, men också mycket smidigare. Prick sju så infann han sig inom slottsområdet och visade sin amulett för vakterna som gärna backade undan. En varelse som kunde ta ditt liv genom att röra vid dig gav inte direkt ifrån sig en varm och ulliggullig känsla.

Mikel leddes upp för trapporna av ytterligare en vakt till Aragons arbetsrum, även fast han visste vart det låg så insisterade dem. Vakten ledde honom ända fram till dörren och Mikel drog upp huvan en aning, han tyckte inte om hur folk kollade på honom. Det gjorde honom grinig. För att komma bort från den irriterande atmosfären öppnade han dörren och slank in i rummet utan att mycket märktes och vakten stannade utanför med ett uppmärksamt öra.

Inne i rummet satt en mycket vacker dam, hon var inte alltför ung men hon var heller inte i närheten av att bli en gammal kvinna. Hennes blonda hår var uppsatt i en knut och hon bar en inte allt för utsmyckad klänning. Det kunde inte kännas igen som någon annan än Lady Driadne.
- Min man kommer och tar emot er om ett ögonblick. Sa hon och reste sig upp med ett leende som lurade bland mungiporna.
Mikel nickade och slog sig ner utan att fråga vid en fåtölj framför skrivbordet. Driadne lämnade rummet för att kalla på sin blivande make för att se till att han skyndade sig till den punktliga gästen.

Selenes röst färdas genom skogen, smyger mellan träden och lurar bakom buskar. Fyller naturen med ljuvliga toner, hon har alltid sjungit, men aldrig inför någon annan. Bara när hon är ensam och ingen annan hör henne. Hennes korg är full av alla saker hon behöver för att skapa sina trolldrycker, eller ja, nästan alla saker. En del saker är lite svårare att få tag i, som bendamm från en drake, fjäll från en sjöjungfru, päls från en Kentaur... Sådana saker skaffar hon när de finns tillgängliga men som tur är använder hon inte de ingredienserna så ofta.

Selenes halsband hänger tungt om hennes hals, hon kramar det med sin fria hand och det avger ett starkt rött sken, hennes hand blir varm från kristallen.
- Vad är det...? Mumlar hon tyst medan hon faller ner på knä från den intensiva kraften ur halsbandet. Hon faller till marken och sveps med in i en vision...

"Hästars hovar dundrar, skrik och plågoljud fyller luften som är förgiftad av rök och doften av nyspillt blod... Hon reser sig upp och ser sig omkring, en häst dundrar rakt igenom henne, men hon kan inte känna något. Hon kan se Aragon, han strider mot en Vex från den djupaste grottan inuti Eldberget. Hon skriker hans namn men hennes stämband fungerar inte, hon kan inte få fram ett enda ljud. Hon kan se hur Vexen svävar runt Aragon och han faller till marken, hans kropp livlös. Selene springer fram till honom men hon kan inte röra honom, hennes händer bara sjunker rakt genom hans kropp.

Då ser hon ett ljus, en själ tar form av ett blått sken.
- Selene... Om Morgul finner en Vex är Aragon förlorad och då även Akilia... Hindra Aragon från att möta Morgul utan att du har lagt en förbannelse kallad Sanctinium över hans svärd, endast då kan han döda Vexen... Det är Shisukas röst hon kan höra, men Selene ser inte hennes, bara det blå ljuset som visar Shisukas själ.
- Men vart kan jag finna Sanctinium förbannelsen, hjälp mig! Utbrister Selene i panik.
- Du kan finna det på platsen där allt är förlorat, där allt är glömt och borttappat. Om du måste gå vilse för att komma dit kommer du aldrig lyckas men om du vet vart det är behöver du bara följa ljuset i din själ... Säger Shisuka och det blå skenet försvinner. Synen blir suddig och allt snurrar tills Selene faller till marken och allt blir mörkt."

Selene vaknar på marken, Macon ligger bredvid hennes kropp och gnyr ynkligt medan han puffar på henne med sin enorma nos. Hon släpper taget om sitt halsband och sätter sig försiktigt upp, allt snurrar omkring henne och för en stund är hon lite vilse. Hon minns efter en stund vart hon är och hon minns visionen hon precis haft.

Hon klättrar upp på Macons rygg, allt snurrar omkring henne och hon kan känna hur visionen sugit all kraft ur henne.
- Macon... Slottet... Skynda dig.. mumlar hon och griper ett hårt tag i tigerkattens päls när han börjar löpa mot slottet.

Aragon i egen person var en kraftfull man. Hans hår var svart med få grå hårstrån, axellångt och ofta uppsatt, hans haka pryddes aldrig med skägg längre än 3 millimeter och runt ögonen och munnen började det bildas skrattrynkor. HAN var en person som gav ifrån sig den här värmen som Mikel aldrig kunnat ge eller förstått sig på. Men även fast Mikel och Aragon var olika på många sätt, så hade de något gemensamt. De var inga personer man skulle dra över den hårfina gränsen av ilska och raseri. En kung i bärsärkagång var ingen trevlig syn och inte heller en slukare.

- Hann Atki informera dig? Frågade Mikel lågmält efter en allt för trevlig hälsning.
- Knappt. Jag antar att han berättade det mesta? Konstaterade Aragon med en lite mer allvarlig ton och satte sig i stolen mittemot och tog fram kartan som skulle användas främst. Han vecklade ut den och pekade på skogen och vägen fram.
- Jaa, men inte alla detaljer...

- Så du vill, att jag ska ta mig fram, igenom där och försöka hitta en väg in i slottet? Mumlade Mikel minuter senare och studerade kartan närmre.
- Jaa, större förberedelser kommer självklart göras så att du får en bra täckmantel och kan stanna där under en dag eller två. Men än så länge är det planen. Muttrade Aragon som hade blivit tystare och buttrare under tiden han berättat planen.
- Du är inte ens säker på att det här kommer fungera eller hur? Sa Mikel rakt på.
- För att vara ärlig, så nej... Men jag litar på Selene. Sa han och suckade.
- Dessutom kommer jag få göra det här ensam? Frågade han och kollade på honom.
- Jaa, om ingen annan vill. Sa Aragon vars osäkerhet började växa. Skulle han vilja ta emot uppdraget?
- Utmärkt, jag godtar det. Sa han och lade upp fötterna på skrivbordet med en belåten nick.
Aragon gav honom ett lättat leende och besvarade hans nick.

Selene kan se slottets murar, hon har återfått en liten del av hennes krafter men visionen hon hade i skogen var en av de kraftigaste hon någonsin haft. Häxan som lärde upp henne och gav henne halsbandet hon alltid bär om sin hals hade flera gånger varnat henne över halsbandet kraft, hur flera häxor tidigare dött från kraften halsbandet suger ut ur en när man har en vision. Hon vet att det var nära ögat denna gången, men hon hinner inte återhämta sig, hon måste varna Aragon så fort hon kan.

- Macon, skynda... Mumlar hon medan hon greppar ännu hårdare om tigerkattens päls. Hon kan känna hur djuret ökar sina steg ytterligare, slottets murar kommer närmre. Hon kan höra vakten ropa när hon närmar sig.
- Öppna porten, det är kungens rådgivare! Ropar han och den gammal porten öppnar sig tungt med ett gnisslande ljud.

Macon löper in och stannar inte förens han står vid trappan upp till slottet.
-Bra gjort... macon... Mumlar Selene, hon reser sig från djurets rygg och börjar på skakande ben ta sig upp för trappan och in genom den stora porten. Hon vandrar mot kungens strategirum, hon kan höra hans röst och någon annans röst, hon vet inte vem.

Hon kommer fram till dörren och trycker hårt på den, den öppnar sig motvilligt, hon kan känna hur allt börjar snurra runt henne, hon ser med suddig blick mot kungens stol.
- Aragon... Jag hade... Mumlar hon och faller sedan ihop på golvet, det sista hon hör är Aragons röst,
- Selene?! Ropar han från andra sidan av rummet, sedan blir allt svart och tyst.

Mikel vände sig om och såg på golvet, kvinnan hade fallit ihop mitt på golvet. Han ställde sig upp och gick mot henne.
- Vänta! Ropade Aragon och reste sig hastigt upp.
- Oroa dig inte, braxskinnet skyddar, det kommer inte hända henne något. Försäkrade han honom och lyfte upp henne mellan armarna. Hon vägde knappt mer än ett blött löv kändes det som.
- Jag kan bära henne. Sa Aragon och gick fram till Mikel, stressad. Han trodde inte alls på att Mikel's krafter skulle gå att stoppa av ett litet tyg men han litade på honom.
- Löjla dig inte nu, du kommer få ta på krafterna i framtiden ändå. Visa bara vägen till sjukstugan. Muttrade han och Aragon kastade en orolig blick på Selene, sen gick han ut ur rummet och visade vägen.

Mikel hade följt efter Aragon till första våningen, där ett prydligt litet rum låg med ett par sängar. En kökspojke som hade fått en kastrull i huvudet låg och vilade med bandage runt huvudet, en stor man med kraftiga muskler muttrade om barnsliga skador när en flicka som jobbade där rensade hans sår. Selene fick ligga i sängen närmast dörren och Mikel lade ner henne med ett litet puff. Aragon bäddade om henne och tänkte sätta sig ner då Atki kom in i rummet.
- Nicolaus vill prata med er. Sa han och såg på honom.
Aragon suckade och såg ner på Selene, sen på Mikel.
- Stanna här och se efter henne? Sa han i en beordrande ton och följde efter Atki.
- Men.. Suckade han och satte sig på pallen där Aragon tänkt sätta sig.
- Antar att du är den här rådgivaren han pratar om? Muttrade han och lade armarna i kors.
Under tiden då han satt där kom en äldre dam i sin femtioårsålder och undersökte henne kort.
- Utmattning. Nickade hon och började göra i ordning något snabbt och ställde det på bordet.
- Ge henne det här när hon vaknar, okej? Det klarar vem som helst. Hon ska bara dricka det. Sa hon och rusade därifrån igen.