PRS Jessica Tonks|AlexZz

Rollspel mellan mig och Jessica Tonks, skriv helst inte kommentarer och liknande i tråden. ^^''

Story (kinda) :
Byn Mein har i månader blivit terroriserat av en drakdemon och bestämmer sig för att det enda som finns att göra åt saken är att offra en av sina egna för att få demonen att lugna ned sig och lämna dem.

Mallförslag:
Namn:
Ålder:
Utseende:
Familj&Bakgrund:
Övrigt:

I can change the village-name. x'D

Namn: Samantha Williams
Ålder: 18 år gammal
Kön: Kvinna
Ras: Människa
Utseende:
Bakgrund: Samantha föddes som första dottern till Ann och Kris Williams och har haft en ganska normal barndom. Hon har två mindre bröder och lever än tillsammans med sin familj,
Övrigt: Kan inte komma på något mer xD

Namn: Saergoth Mztak eller Xander Mays
Ålder: Runt 400 men ser ut att vara cirka 20 när han är i mänskligform.
Utseende:
Demon form:
Mänsklig form:

Cirka 190 centimeter lång, bär adliga kläder och har en tatueringsaktig sak som går från hans högra fot upp till hans hjärta och påminner om en drake.
Familj&Bakgrund: Saergoth har länge levt på jorden och har inget minne av en familj överhuvudtaget. Han har aldrig terroriserat människor förut men bestämde sig efter att ha insett att han inte hade något att göra, han kände sig utan anledning. Så han började terrorisera. Han är dock känd som Xander Mays av lokalbefolkningen som en väldigt rik adelman som lever i en herrgård för sig själv långt ute i skogen och en del tror nästan att han inte finns.
Övrigt: Han älskar verkligen katter. (Cos why not?)

Startar rollet då AlexZz xD Med att de offrar henne^^

Samantha stirrade på sig själv i spegeln medan ett par kvinnor flätade hennes hår. Hon hade fått på sig en vit, ärmlös klänning som nådde ner till fötterna och då de flätat klart hennes hår så satte den vit blomkrans på hennes huvud. Hon var klar att offras.
För fem dagar sedan hade hennes föräldrar och byns präst bestämt sig för att det var dags att försöka göra slut på drakens terror. Genom att offra henne. Hon visste inte varför just hon hade valts...Men hon hade i alla fall blivit vald.
Då hon var klar så fick hon gå ut ur huset där prästen stod tillsammans med resten utav byn. Tyst så började hon gå och de följde efter henne. Hon hade inte kämpat emot, för om draken slutade terrorisera byn så var det värt det. Och det var ingen mening att kämpa emot heller.
Efter en bra stunds gående var de utanför byn och på en stor klippa. Hon ställde sig längst ut på kanten och blundade.
"Saergoth Mztak!" ropade prästen högt och det ekade ut. "Motta detta offer som skydd för våran by". Efter de orden drog sig alla undan från Samantha. Hon bara väntade, hon hade bara minuter kvar att leva nu, för draken skulle döda henne....

Saergoth hör sitt namn, han har svårt för att missa det. Han känner dessutom igen rösten. Så han förvandlar sig och börjar klättra uppför klippan. När han höjer sitt enorma drakhuvud över klippkanten och ser på den unga kvinnan som står ungefär där han kommer upp. Saergoth lägger sitt fjälliga huvud på sned och ser på den vitklädda kvinnan och undrar för sig själv om det var ett udda skämt. Vad är meningen att han ska göra, äta henne? Han tänker inte äta henne, men något måste han väl göra?

Saergoth lyfter på huvudet och stirrar rakt på prästen och fnyser såpass att det kommer rök ur näsborrarna. Han flyger uppåt och fångar upp kvinnan i en av sina stora bekloade fötter och formar som någon sorts bur runt henne och flyger iväg i mörkret. Men han vet var han ska och herrgården är snart inom synhåll. Saergoth landar försiktigt framför den och släpper ned kvinnan. Hon borde Förhoppningsvis skadade hon sig inte på vägen.

Samantha flämtade lätt då hon hörde draken klättra upp och var tvungen att öppna ögonen. Då han väl var uppe sköt paniken upp i henne. Hon ville inte dö...Inte bli uppäten eller vad ni draken skulle göra med henne. Hon ville ha ett långt och lyckligt liv...Men det var för sent.
Snart fångade draken upp henne och flög iväg. Samanta var tvungen att blunda igen och bara väntade, att den skulle krossa henne med sin fot eller släppa henne att falla till döds mot marken. Men inget.
Istället landade hon mjukt på marken och öppnade ögonen igen.
Samantha flämtade igen då hon såg herrgården och draken framför henne. Hon kunde inte hindra sig själv att backa bakåt och snubblade snart så hon var ännu mer hjälplös.

Saergoth vänder sig mot henne och ser på henne. Han överväger att förvandla sig till Xander, hon kanske inte vet vem han är? Saergoth har för sig att de flesta ändå verkar tro att Xander är en legend eller ett spöke.

Han blir åtminstone till sin mänskliga form i förhoppningen att hon antingen inte känner igen honom, men samtidigt, var skulle hon ta vägen? Han är en drake och hon är en enkel flicka som är flera mil från sin by. Det tar lång tid att ta sig tillbaka.
"Välkommen, fröken." Han antar att hon inte är gift, om hon var det så ifrågasätter han starkt den partners stake om man låter ens partner bli bortförd och kanske dödad.

Samantha trodde inte sina ögon då draken förvandlades till en man rakt framför hennes ögon. Hade hon blivit knäpp? Eller var detta bara en ond dröm? Men hon kände blommorna i kransen sticka mot sitt huvud så det var nog verkligt.
Då han tilltalade henne stirrade hon bara på honom en stund innan hon tillslut lyckades ta sig upp på fötter igen. "Tänker du inte döda mig? Äta mig? Skada mig?" undrade hon en aning darrigt. Hon studerade honom snabbt. Draken/mannen var rätt så stilig...Men det spelade ingen roll nu om han svarade ja på frågorna.

Saergoth flinar snett.
"Jag må vara en drake, men jag är ingen barbarisk människoätare, de gånger jag lämnat lik efter mig är tyvärr på grund av att jag attackerats först... alltså är det simpelt." Saergoth pausar för att hon ska lyssna extra, men han är relativt säker på att det inte behövs egentligen. "Orsaka mig ingen skada och jag skadar inte dig." Fortsätter han och tar några steg fram och sträcker fram en hand för att hjälpa henne upp.
"Dessutom finner jag det smått onödigt för en vacker ungmö att dö vid en så tidig ålder." Säger Saergoth och hans flin blir ett charmerande leende.

Samantha suckade ut för sig själv då lite av paniken släppte. Hon skulle inte dö för tillfället i alla fall. Då han kom närmare henne tog hon försiktigt hans hand efter en stund och tog sig upp men backade genast ett steg från honom.
Hon rodnade vid hans ord och såg ner lite. "Och nu då? Byn offrade mig för att du skulle sluta terrorisera den, ska jag bara gå tillbaka? Eller måste jag stanna här...".