PRS(Aia)

Haha, har som vanligt noll ide till en bra titel så det får bli den vanliga. Som titeln säger då alltså, en privat rollspel mellan mig och Aia!

Mall:
Namn:
Ålder:
Ras/Varelse:
Kön:
Utseende:
Personlighet:
Bakgrund och familj:
Övrigt:

Mall:
Namn: Helene Williams

Ålder: 21 år gammal

Ras/Varelse: Häxa

Kön: Kvinna

Utseende:
*Ignorera texten på bilden xD* Hon är en aning kort i rocken och ganska smal.

Personlighet: Helene är en god häxa så att säga. Hon hjälper folk om de behöver och förtjänar det men håller sig mycket för sig själv. Hon är ofta sluten mot folk och låter de inte komma alltför nära henne, men när man väl lyckats så är hon väldigt öppen och känslosam.

Bakgrund och familj: Hon har inte direkt haft en lätt barndom. Då hon var tre år gammal så tog en sjukdom hennes föräldrar och äldre syster. Hon ahr sedan dess levt själv på gatorna, och med hjälp av sin magi också kunnat överleva. Tack vara alla år av att vara ensam och tvingas överleva så har hon utvecklat sin magi och är stark med den.
Hon sedan något år tillbaka äntligen kommit av från gatorna och bor på vindsvåningen i en herremans hus, utan att han vet om det.

Övrigt: Hon har en korp som husdjur. Den kommer då hon kallar på den och hjälper henne om den kan. Hon har döpt den till Mörker av dess otroligt mörka fjädrar.

Namn: Edmund Cole.
Ålder: Ser ut att vara runt 25 år.
Varelse: Mesmer. Har förmågan att kontrollera människor och andra varelser precis som han vill med hjälp av handrörelser. Så länge en mesmers händer inte är bundna finns det inget som kan stoppa dem ifrån att använda sin kraft och det finns inget känt som kan bryta en mesmers ”förtrollning” ifall de inte släpper sitt ”offer” frivilligt.
Kön: Manligt.
Utseende: Smalt ansikte, höga kindben, något sned näsa, bred mun med smala läppar, olivfärgad hy, gröna ettriga ögon, mörkbrunt hår som når precis över axlarna och en liten skäggstubb. Är runt 1.90 cm, väldigt smal, smala axlar, smala höfter, långa armar och ben, ser tanig och ganska sliten ut. Har ett brännmärke över buken och en del andra ärr över kroppen men det enda synliga är ett i hans högra ögonbryn.
Klädesel har han en vit randig skjorta, en väst i grått med en snirkligt nästintill osynlig mönster på, en prydlig kavaj som matchar västen och över det bär han ofta en brun kappa. Byxorna är i samma färg som kavajen. Han bär en svart, något högre hatt och ett par bruna välputsade skor.
Personlighet: Hoppar över denna då den ofta ändrar sig i mitt fall.
Bakgrund&Familj: Edmunds föräldrar dog tillsammans med alla andra Mesmer då han bara var en liten bäbis. Någon tyckte att de var alldeles för mäktiga för att få leva och man skar av deras händer vilket gjorde att de fick en mycket plågsam och långsam död. För någon anledning kom Edmund undan och han växt upp på ett barnhem tills han blev adopterad av en maktgirig vattennymf som var ute efter hämnd. Medan Edmunds krafter växte blev hans sinne mörkare och efter han fått nog av nymfens order tog han hennes liv. Efter det har han levt ett händelserikt liv som mest handlat om honom själv och hans behov.
Övrigt: -

Startar rollspelet då väl, det kanske de stöter ihop av någon slump bara xD
----------------------------
Helene hade egentligen inget riktigt jobb eller inkomst, hon tog det hon behövde. Oftast märkte ingen henne, med ett tyst mumlande och en enkel snärt med sin hand så fick hon sakerna till sig, ljudlöst. Och någon som upptäckte att deras värdesaker var borta skulle inte misstänka henne så mycket heller. Hon såg alltid välvårdad ut och hade alltid en hel och ren klänning.
Denna dag var hon som vanligt ute på gatorna vid kvällstiden. Det var ännu lättare att ta från folk då, de såg inte lika bra...
Innan hon hittat något lämpligt offer gick hon runt och nynnade tyst på sig själv på en ramsa som sas hålla borta det onda. Hon avbröts tvärt då hon plötsligt gick in i någon. Hon for bakåt och mumlade "Ursäkta mig!" väldigt snabbt innan hon såg upp för att se vem hon stött till med.

Krogen han befann sig på var full med folk och några som var allt annat än människor. Ett leende lekte i Coles mungipa och han slog sig ned vid bordet där en liten klunga män satt tätt ihop och kastade blickar omkring sig.
”Mina Herrar”, utbrast Cole så högt att några vände deras blickar emot bordet även om det var så mycket liv att det endast var dem som befann sig närmast.
De tre herrarna såg mycket ogillade på Cole som om hon vore något katten släpat in vilket fick honom att njuta extra mycket av situationen.
”Cole”, hälsade den äldsta av dem men has röst var spänd.
Den passade hans slitna utseende och trasiga kläderna. De andra två, båda yngre, lika som bröder vilket de troligtvis var, hade båda blont hår och mycket klarblåa ögon. Den ena av dem visade upp sina vita tänder i ett stort flin som skulle kunna betraktas som vänlig men Cole visste att det var inget annat än en varning.
”Mina Herrar”, sade Cole igen men denna gång tystare.
De höga ljusen runt omkring dem gjorde så att ingen annan skulle komma att höra orden han uttalade.
”Jag har något som jag tror kan intressera er.”
Ett ljus tändes i den äldre mannens annars döda ögon.
”Till rätt pris, självklart”, tillade Cole snabbt och duckade då en ölflaska for genom luften precis intill honom.
”Rätt pris”, morrade samma man som visat upp sina huggtänder fram.
Hans händer hade börjat skaka lätt. Det var tydligt att han inte var särskilt gammal, han hade svårt att kontrollera sig själv, ilskan som strömmade i hans ådor.
Cole svarade honom inte, kastade honom endast en nedlåtande blick, lyfte på hatten och drog en hand genom det långa håret.
”Tygla din vakthund eller så gör jag det åt dig”, sade Cole kallt till den äldre mannen.
Det var tydligt vem av dem som bestämde.
”Vad är ditt pris?” frågade den äldre mannen upphetsat och Cole log igen.
Innan han hann komma med ett svar hade någon grabbat tag i honom bakifrån.
”Mesmer”, fräste en röst i hans öra och Cole kände hur han för ett ögonblick stelnade till.
Mannen grabbade tag om hans händer så hårt att Cole inte kunde röra sig en millimeter.
”Har du det jag vill ha?” frågade han i Coles öra.
Han var så nära att Cole kunde känna hans vidriga andedräkt längst sin hals.
”Är det såhär du sköter dina affärer?” frågade Cole kallt. ”Ifall du inte släpper mig kommer du aldrig att finna det du söker.”
Mannen skrattade rått.
”Tror du att du kan lura mig igen? Tror du inte att jag minns vad som hände förra gången då du övertalade mig att släppa dig.”
Cole log vid minnet och han visste att han kunde lura monstret bakom honom hur många gånger som helst men innan han hann öppna sin mun en andra gång kände han hur en enorm kropp störtade in i mannen bakom honom och fick de båda att falla till golvet.
Någon spillde dricka över honom och Cole fräste till. Han var i vilket fall loss och var snabbt upp på fötter. Samma man som nyss hotat Cole låg över den enorma cyklopen. Hans käkar hotade att slita upp hans hals.
”Oh, det där hade du inte behövt”, sade Cole något roat.
Han lyfte händerna och Cyklopen var under hans förtrollning. Cole tänkte inte göra samma misstag två gången och med endast en liten vink med handen så knäcktes den enorma figurens nacke.
Ett slagsmål hade brutit ut bland människorna och ingen verkade ha uppmärksammat deras lilla skara. Inte för att slagsmål var ovanligt i denna del av staden eller skumma typer vilket egentligen gjorde den idyllisk för det som Cole sysslade med.
”Vad är ditt pris?” frågade den äldre mannen.
”En leprechaun (vet inte det svenska ordet )”, svarade Cole, ”ni vet vart ni kan hitta mig”, fortsatte han sedan och lämnade dem utan en enda blick.

Utanför duggregnade det och Cole lyfte sitt ansikte emot den mörka himmeln. Tillskillnad ifrån andra så valde han att inte söka skydd för regnet. Han drog av sig sin hatt igen och lät det dränka hans långa hår så att det låg i mörka stripor runt hans hjässa. För en stund stod han där ute på den leriga, upptrampade marken och blundade då en liten figur går rakt in i honom.

(Är inte leprechaun är väl en pyssling? xD Förresten, hoppas du inte störs av att jag skriver lite kort jämfört med dig)

Helene tog sig snabbt upp på fötter och såg upp på mannen medan regnet rann nerför hennes hår så det klibbade sig mot ansiktet. "Ursäkta mig sir, jag såg er inte" sa hon sedan igen lite tydligare och borstade av sina händer som blivit leriga. Fan, en stor del av hennes klänning var lerig nu. Hon hade inte direkt många, även om hon enkelt skulle kunna fixa till några fler men lite enkel stöld.
Hon studerade mannen lätt, han var något äldre än henne och mycket längre än henne. Om hon hade tur så kanske han hade en välfylld plånbok i sin ficka...Hon skulle snart få veta det i alla fall.
"Ursäkta igen och adjö sir" mumlade hon och gick sedan förbi honom. Då hon var strax bakom honom mumlade hon tyst några ord på ett klingande språk och väntade. Om mannen hade något i sin ficka skulle det strax vara i hennes ägo.

[Då jag googlade på det så var det pyssling men tyckte inte det klingade riktigt rätt. Om jag hör pyssling tänker jag inte på en Leprechaun. Gör du? Och som du kommer märka skriver jag inte alltid så exytemt långt, bara då jag får ett infall eller känner mig inspirerad till det. Hoppas du inte tröttnar på mig allt för fort. ]


Cole kollade förvånat ned på den unga kvinnan men hann knappt öppna munnen förrän hon åter igen var på väg åt annat håll. För en stund stod han där och kollade efter henne tills han kände hur kylan krupit upp på honom. Han rös genom hela kroppen då regnet letade sig igenom hans rock och in på det bara skinnet. Nu var inte regnet lika uppiggande längre. Han drog rocken tätare omkring sig och fortsatte klafsa genom gyttjan. Det skulle inte dröja länge förrän han var tillbaka i huset och det första han tänkte göra var att ta sig ett långt värmande bad efter en lång dag.

(Hm, vätte kanske är bättre? Okej, jag förstår! Jag tröttnar nog itne på dig!)

Helene blev strax besviken, inget. Hon hade inga pengar kvar för tillfället och skulle verkligen behöva lite, till mat och helst kanske en rock eller något, det var iskallt i bara en klänning. Om hon hade otur skulle hon bli sjuk.
Hon såg efter mannen och suckade djupt, det skulle vara för misstänksamt om hon gick efter honom och försökte i en annan ficka. Men...Hon kunde alltid ta sig ur också!
Så strax tog hon sig sakta efter honom. Hon mumlade mer konstiga ord och pekade lätt mot en annan av hans fickor då han inte såg på henne. Jackpot. En plånbok kom svävandes ut ur fickan och rakt in i hennes hand.
(Hm, hur tycker du att de ska bli ihopkopplade sen? Kanske Helene försöker göra någon formel och det misslyckas och slår tillbaka på de båda?)

Då tyngden ifrån hans ficka släppte märkte han det omedelbart. Inte för att den var tung pga att den var fylld av pengar snarare för att den var värdefull för honom. Det var länge sedan han hade handlat med något så simpelt som pengar. Allt han behövde och allt han ville ha tog han endast, vem skulle hindra honom?
Han vände sig bryskt om och såg åter igen den unga kvinnan som tidigare stött in i honom. Snabbt lyfte han handen och lät hon bli hans. Sakta gick han leendes emot henne. Det fanns inget hon skulle kunna göra. Inte röra sig, inte skrika, inte ens be för sitt liv ifall han inte ville det men han hade ingen avsikt att göra henne illa, inte ännu i vilket fall.
”Vi möts igen”, sade han och ställde sig så nära henne att han kunde känna hennes doft.

[Sounds good to me. ]

Helene stelnade till då mannen vände sig om och tänkte precis ta sig där ifrån då han lyfte på handen. Hon kunde inte göra någonting, för hon försökte desperat. Inte säga något, inte röra sig, inget. Hon hade bara blicken stadigt fäst på hans ögon och försökte hålla sig lugn. Hon hade hört talas om sådan här magi, men hon hade ju sin egna också....
Hon fokuserade kraftigt på en formel hon kunde som tog bort all magi i närheten av henne, det var lättare att uttala den än tänka, men det gick det med efter mycket träning. Istället för att kunna röra sig kände hon sig ännu mer stel och orörbar. Någonting stämde inte, den här mannen kunde inte vara en vanlig magiker...

”Jag tror du har något som är mitt”, sade Cole och gjorde så hon tog fram hans plånbok och gav den till honom.
Sedan lyfte han på hatten bokade något emot henne.
”Tänk på att alla inte är vilka du tror de är.”
Med de orden släppte han henne och väntade nyfiket på hennes reaktion.

[Jag avskyr detta, vilken hemsk "gåva". Känns som pp. Haha, okej från och med detta kommer han inte använda sin "Kraft" på din karaktär något mer. Gahh, C:]