Rollspel mellan mig och Petra Hyrrot.

Detta är ett hungergames rollspel mellan mig och Petra Hyrrot!

Mall:
Namn:
Ålder:
Distrikt:
Utseende:
Styrkor:
Svagheter:
Familj:
Frivillig:
Övrigt:

Mall:
Namn: Zarah Trikard
Ålder: 14
Distrikt: 12
Utseende: Blont hår som går ner till hakan, smal, stora klar blåa ögon och rosiga kinder.
Styrkor: Snabb, smidig.
Svagheter: Dålig på att hålla focus.
Familj: Mor och äldre syster och bror.
Frivillig: Nej
Övrigt:...

Det var jättebra!
Skriver inte så långt nu eftersom vi har vänner här
-
[i]...39...38...37...36...[/i
Jag svalde.
Om en halv minut skulle jag antagligen vara död.
Död som minst 7 andra stackars barn till familjer som aldrig kommer komma över sin sorg.
Jag såg mig omkring.
En del såg ut att vara nästan omtåliga, lätta att döda, men svåra att få tag på, medan andra var biffiga och vana vid detta.

...19...18...17...16...
Jag kände hur mitt hjärta bullta, högt! Det kändes svårt att fatta att om mindre en 20 sekunder kunde jag vara död, om jag inte lyckas överleva såklart.
Jag kunde verkligen se det andra spelarnas skräck i ögonen förutom i några som såg ut som om de hade varit med innan.
...9...8...7...
Jag var otroligt rädd och kände mig död redan nu. Jag ville dö på ett bra sätt och inte på det här sättet.

Jadå, det var jättebra!
-

Jag kände mig nästan yr av skräck men när rösten var nere vid "5" lugnade jag ner mig, torkade mina svettiga händer på mina byxor och fokuserade på en ryggsäck.
Sedan, smällde det.
Jag rusade mot den och hann precis ta den innan en annan spelare tog den.
Hon log ett ondskefullt leende och höjde en kniv hon hade i handen som jag först inte sett och jag stirrade på henne.
Precis innan hon kastade den puttade jag henne åt sidan och rusade in i skogen.
Jag hade hunnit grabba åt mig en kniv, men det var det enda vapnet jag hade.

Jag sprang så fort jag bara kunde och fick tag i en påse. Jag tittade mig omkring och kunde se när alla dom andra deltagarna sprang djupare och djupare in i skogen, medans jag stod helt still och skakade med påsen i handen. Det kändes helt meninglöst att kämpa emot döden när man visste att det bara var 10% chans att man överlevde den. 90% dör 10%...det kändes helt meningslöst. Jag ville bara att det här aldrig skulle ha hänt mig. Jag försökte lugna ner mig en stund och började sedan springa in i skogen som de andra hade gjort. Jag tänkte på mamma och 22 åriga Charlie och Agneliza där hemma. Dom var väl lika rädda som jag... Jag tyckte synd och min familj som måste oroa sig där hemma för bara min skull, jag är ju ingenting?! Men samtidigt så var jag inte bara "ingenting". För 3 år sen när pappa dog så sa han en gång till mig, "bry dig inte om mig i fall jag skulle dö, jag är ingenting egentligen" och just den kvällen hög han sig själv i benet. Det var verkligen inte det där "ingentinget" som han prata om. Och just nu känns det säkert så för mamma och Charlie och Agneliza.
stort och tittade mig omkring när jag hörde ett stort smäll ljud. Någon var redan död. Jag började sakta gå längre in i skogen men stannade upp, en tjej stod framför mig och det såg precis ut som om hon ville skjuta mig...

Vad menar du nu?
Alltså du får ju göra så att det blir natt och så, du får egentligen göra nästan vad som helst - eller att döda alla på samma gång skulle ju inte vara så jättebra... - om du inte styr min karaktär och så...

Och sluta säg att du gör fel, för det gör du inte! Du är superduktig!♥
-

Efter kanonen kom ytterligare 8 skott.
9 döda. Det var egentligen en relativt liten summa...
Blodbadet var i alla fall avslutat.
Det var nu en del lämnade det levande, medan andra blev tvungna att stanna kvar, döda.
Jag sprang fortfarande, men när solen långsamt sänktes och skogen vilade i ett dunkelt ljus blev jag tvungen att söka skydd. Jag klättrade upp i ett träd som var fullt med grenar och verkade ganska stabilt.
Sedan la jag mig ner i en klyka.
Om jag hade tur skulle jag vakna upp i morgon när solen lyste, men om jag hade otur skulle en kanon ljuda på morgonkvisten och en kropp som var förvriden av fallet skulle ligga vid foten.
Men det skulle inte hända.
Jag rättade till ryggsäcken så att den låg säkert och körde in kniven i stammen så att den inte skulle ramla ner.
Snart sov jag, och jag drömde oroliga drömmar om min familj.
Drömmar där pappa blev skjuten, av mig själv.
Känslan av att stå med en kniv och veta att jag måste döda honom och göra det gjorde mig illamående.
Jag såg hur kniven borrade in sig i hans huvud och han ropade "håll dig levande!" Innan han försvann och lämnade kvar ett dis av mörker.
Jag vaknade kallsvettandes och försökte förgäves somna om.

okej haha är bara rädd för att jag ska göra fel.
-----------------------------------------------------
hinner inte skriva mycket nu eftersom jag ska iväg men här kmr lite ändå... xD
---------------------------------------------------------------
Jag satt uppe i ett träd och kände kylan mot mig. Jag hoppade ner från trädet raskt och precis som det var stod en kille precis framför mig. Jag tror att det var Alian från diskrit 3. Han höll sin kniv i handen och höjde den mot mig när jag bara stod där ordlös. Jag var så chockad och rädd så jag stod bara helt stilla. Han tog kniven långsamt närmare mig. Jag var stel men tog snabbt upp min kniv ur fodralet som satt fast i byxorna och bakade bakåt. Alian kom långsamt längre fram emot mig och innan han hann säga något så tryckte jag ner min kniv mitt i hans hjärta. Just under den stunden kände jag hopp och kände att jag kanske trotts allt hade en möijlhet att komma hem till min familj igen. Jag kände kämpar glädje i mig och började springa runt i skogen igen...

Till slut gled jag ner från trädet och började smyga längs träden.
Varje enskild skugga tycks vara en spelare på jakt.
Jag hoppar till när en kanon hörs. 10 döda.
Vem var det denna gång?
Jag höjde kniven och sköt upp ryggsäcken högre upp på ryggen.
Plötsligt hördes ett prasslande bredvid mig och jag hoppade till.
Ut kom en tjej utspringandes och utan att hinna hoppa åt sidan kolliderade hon med mig.
Hon flög säkert 2 meter åt sidan och landade sin ena fot som knakade olycksbådande.
Jag smög mig närmare henne och höjde kniven.
Jag gjorde väl henne ändå en tjänst... Eller?
Snart låg hon på marken med sitt eget spjut i magen om jag vridit ur hennes grepp.

hade helt glömt av rollet men här kmr lite...xD


Jag var så överlycklig just nu.
Jag hade precis dödat en deltagare.
I och för sig så är det inte bra att mörda folk, och jag är en sån tjej som alltid bryr sig om andra mer än mig själv.
Så det kändes hemskt att jag var som så en "mördare" men samtidigt rätt skönt att veta att jag kanske hade en chans att komma hem till min familjen, men allt kunde hända jag kunde lika gärna dö i natt. Det var trotts allt många deltagare kvar.