Dragón de la Santos

Titel: Dragón de la Santos (betyder ungefär Helgon Drake)
Språk: svenska
Kapitel: 3
Färdigskriven: inte det minsta!
Rating: PG/PG-13, jag varnar om det är någon 'farlig' scen!
Handling:
Bree Santos tvingas flytta från sin trygga miljö i Spanien till England för att gå sitt femte år på Hogwarts.
Till en början känns allting som då hon började sin förra skola, men senare förstår hon att det inte är det minsta liknande och då Bree upptäcker en tatuering vid sin midja som inte varit där förut börjar hon fundera över vad hennes släkt egentligen vill att hon ska göra i England...
Sedan var det ju också den lilla detaljen att hon flyttar in i Blaise Zabinis mammas sjunde mans herrgård, som råkar vara granne med Malfoy Manor.

Harry Potter generationens femte år!

Hoppas någon vill läsa
Släng gärna in någon kommentar♥ :'

Taggelitagg!!
PPP
Tom Felton
CeCe
Alma123!!
Choppa
fashion7
Elixir
Smoke Smoke
Molly Evans
Trezzan
MissLollo
LucyMalfoy 
Gik
C3R4
Freddelito
Hermione 1234
chokladgrodan:D

intressant intressant! såklart att jag ska läsa!

Läser!Det låter jättebra c:

Åh vilken spännande story jag vill ha kapitel nu!! Räkna med mig ♥

Läser

Ååjjj tack!! :'' ) Choppa, jag skulle ha tummat din kommentar, men har slut på tummar

Kapitel ett
Hunt Manor

Kråkan stirrade på mig med sina röda ögon som om den studerade dagens matbit och funderade på ifall jag skulle duga eller inte. Den smackade med sin svarta näbb och lade huvudet på sned precis som om den var på väg att flyga ner från trädet och sluka mitt huvud.
Med en rysning lade jag upp huvan på min slitna, urtvättade munkjacka och återvände till mitt ritblock i famnen innan tåget lämnade stationen och åkte vidare från Cuenca som var det sista långa stoppet innan Madrid.
Jag hade stigit på för två timmar sedan i min hemstad Motilla Del Palancar efter att jag åkt en halvtimmes biltur med mamma. Vi hade inte sagt ett ord till varandra under hela resan till tågstationen precis som de senaste dagarna i vår villa Santos Residencia.
Fast huset såg mer ut som ett fallfärdigt ruckel.
Det var inte lätt för mamma och pappa att uppfostra ett hus fyllt med ungar. Mamma var en generös och sade aldrig nej till någon som knackade på dörren. För mig var det allt annat än en fördel.
Som den äldsta i huset hade jag inga privilegier, det var nog därför so mamma och pappa bestämde sig för att skicka iväg mig.
Som femton år hade jag redan gått på Magia skolan för häxor och trollkarlar i fyra år som gjorde mig till den tredje mest utbildade i familjen.
Tre av mina småbröder var fortfarande för små för att gå i skola, den äldsta skulle börja sitt andra år. Den yngsta i min familj, Angélica, var bara två år gammal och min ett år yngre syster Delfina led av dyslexi.
Därför återstod det bara jag som skulle åka iväg.
Jag hade inte ens haft ett val, jag hade varit helt inställd på att få fortsätta mina studier i Spanien, men sen en dag fick jag brevet från Hogwarts skola för häxkonster och trolldom att jag blivit antagen.
Mamma hade förklarat för mig men jag ville inte förstå.
Kunde inte förstå.
Hur kunde ens egen mamma och pappa skicka iväg sitt barn till en skola i ett annat land bara för att man hade gjort bort sig en gång?
Den gången hade inte ens varit alldeles för farlig, jag hade blivit tillfällig religerad från skolan på grund av att jag hade hånat en lärare.
Jag hade inte ens menat det jag sagt, men den läraren hade förudmjukat mig inför hela klassen och jag ville ge tillbaka. Jag tålde inte då folk hackade på mig utan orsak.
Men nu satt jag här, med pannan tryckt mot det kalla fönstret och med blicken tomt följande med det som hände utanför fönstret.
Ritblocket föll på golvet med en duns och jag böjde mig långsamt ner för att plocka upp det med en djup suck innan jag rätade på mig igen.
Min iller Smuch vred sig irriterat omkring inuti sin lilla bur precis som om den ville säga åt mig att släppa ut honom från hans fångenskap.
”Du vet att jag inte kan släppa ut dig”, mumlade jag lågt på engelska eftersom det var det enda språket som han lystrade till. Spanska var han helt motstridig emot, han vände alltid huvudet bort från mig då jag försökte tilltala honom på spanska.
Smuch väste ogillande till och lade sig tillrätta i buren med svansen över ögonen.
Några timmar senare hade jag kånkat min stora koffert, Smuches bur och min ryggsäck genom terminalen till bagageinkastet och köpt åt mig en biljett som skulle ta mig till London.
Det var inte mycket människor på flygplatsen, förmodligen på grund av att de flesta inte ville lämna Spanien och att klockan endast var fem på morgonen.
Munkjackan som jag drog tätare omkring mig då en luggsliten, haltande man passerade mig. Munkjackan jag snott från min pappa. Den hade varit hans favoritplagg så länge jag kunde minnas och doften från honom fanns fortfarande kvar.
En timme senare befann jag mig på flygplanet, jag hade haft tur och inte hamnat bredvid någon annan passagerare. Jag kunde nöjt kasta upp benen på bänken bredvid mig och sluta mina matta ögon i ett försök att få lite sömn.
Jag hade inte sovit på hela natten på grund av att jag hade grubblat över hur min tillfälliga familj skulle uppföra sig.
Pappa hade arbetskompanjoner i hela världen och det hade varit han som tagit kontakt med mr Hunt och frågat om Hogwarts.
Jag skulle stanna hos familjen Hunt i två veckor innan skolan började. Då jag hade fått reda på det hade jag först trott att det var ett skämt och skrattat åt det, men då jag sedan förstod att pappa menade allvar blev jag arg.
I tre dagar hade jag suttit inlåst i mitt rum utan att äta, till sist hade pappa lirkat upp låset och berättat om vår situation.
Pappa ägde ett stort företag som sålde bra och vi hade gott om pengar men det förhindrade inte att de skulle skicka iväg mig till ett ställe som kändes som en helt annan planet.
Jag hade hamnat i skottlinjen då jag både var äldst och ansågs vara den som uppförde mig minst moget.
Själv tyckte jag att det var mamma och pappa som inte gav mig tillräckligt mycket uppmärksamhet och nu var det redan försent att berätta det för dem.
”Miss Santos?”
En knubbig, kort man med ett plommostop på huvudet och en lång mustach vankade fram till mig då planet landat i Heathrow och jag lyckats hitta alla mina väskor och Smuschs bur.
”Ja?”svarade jag utan att besvara det breda leendet som jag fick av mannen.
”Jag är Theodore Loop och ska ta er vidare till Hunt Manor”, berättade han och sträckte sig efter min koffert som jag lämnat bredvid mig.
”Det är okej, jag kan ta dem”, försäkrade jag och tog tag i handtaget på min koffert. Fördelen med en stor familj var att jag kunde ta hand om mig själv.
Loop ledde fram mig genom folksamlingarna till en bil som stod parkerad utanför flygplatsen. Han öppnade hårdhänt bakluckan och tittade uppmanande på mig att lägga mina väskor dit.
Eftersom jag inte var på humör att starta en argumentation gjorde jag som han bad mig och lade Smuchs bur bredvid kofferten i bakluckan.
Sedan satte jag mig i framsätet av bilen bredvid Loop och stirrade ut genom fönstret. London var kanske inte direkt vackert till utseendet, men det kunde också bero på det ruskiga vädret.
Regnet öste ner och studsade tillbaka upp på den hårda asfalten. Jag kände mig glad över att inte vara en av dem som sprang med tidningar över huvudet utanför bilfönstret.
Vi åkte bil en bra bit och hade hamnat utanför storstaden i London och kommit ut på öppnare platser där det fanns vackrare natur.
Loop svängde in på en bred sandväg då vi kommit fram till ett område som hette Wiltshire. Vägen var i sitt sätt ganska guppig och inte direkt tillfredsställande att åka på, men jag klagade inte.
Vägen delade sig mitt emot en stolpe som det fanns två skyltar som pekade mot motsatta håll dit vägarna fortsatte. På ena skylten stod det med stora, mörkgröna bokstäver kantat med silver Malfoy Manor och på den andra med svarta bokstäver Hunt Manor.
”Mr Hunt och mr Malfoy är goda vänner”, berättade Loop då han fann mig stirra på skyltarna. ”De har känt varandra så länge som jag kan minnas och köpte medvetet sina herrgårdar bredvid varandra. Förstås investerade mr Malfoy den större gården, för att bevisa sig mer värdig, men mr Hunt har inte en pjåkig villa han heller.”
Jag nickade bara kort som svar, jag hade alltså hamnat på ett ställe med två pampiga män som ville att man skulle uppföra sig som en marionettdocka.
Det här skulle gå åt skogen, det hade jag listat ut redan för en tid sedan.
Ett stort hus, som mer liknade på ett slott, tornade upp sig framför oss då vi svängt vid en krök. På vardera sida om grusvägen som fortsatte åtminstone sjuttio meter framåt, reste sig risbuskar som skymde vad som fanns på sidorna om herrgården. De var välvårdade och jämnt klippta.
Då vi sakta rullade fram mot den svarta järngrinden plockade Loop upp sin trollstav och svängde en gång med den att grindarna åkte upp.
Medan vi passerade jag försökte jag hålla paniken borta då grindarna sedan stängdes av sig själva. Jag var en fånge på detta ställe.
Det lyste från vartenda fönter från en stora stenbyggnaden som hade höga torntak och klängande växter som ringlade sig uppför väggarna.
Jag hade aldrig sett något liknande, inte ens på den gamla skruttiga teven som vi hade haft i vårt hem i Spanien.
Loop stannade bilen precis framför den svarta, brana trappan som gick upp till huvudingångens dubbeldörrar. De såg tunga ut och jag undrade över om man kunde öppna dem för hand eller om man var tvingad att använda sig av magi.
Då Loop sedan stängde av bilen växte sig paniken och nervositeten inuti mig, jag hade aldrig träffat de här människorna. Vad ifall de var massmördare? Kidnappare? Eller varför inte dödsätare?
Varför hade mamma och pappa tvingat mig att genomlida det här?
Jag steg ut i den kalla kvällsluften och drog in en våg av friskluft innan jag huttrade till av den plötsliga kylan.
Loop var redan i fart med att plocka ut mina behörigheter från bakluckan då jag kom fram till bagageluckan för att ta Smuchs bur.
Utan ett ord gick vi uppför den branta trappan och stannade framför de stora dörrarna. Loop knackade hårt på den med sin hand knuten som säkert hördes i hela huset som ett dovt ekande.
Det tog inte länge innan ett par steg hördes bakom dörren och att någon fumlade med låset.
En man på knappa fyrtio år öppnade dörren och tog emot oss med ett glädjelöst leende.
”Miss Santos?” Hans sätt att uttala mitt namn var på ett helt annat vis än vad jag var van vid, han hade absolut ingen spansk dialekt.
Han var en bredaxlad, lång man med kort svart hår och starka konturer i ansiktet. Han såg yngre ut än vad han egentligen var, säkerligen tack vare magi, och hade mörka ögon som skiftade i svart.
”Bree”, sade jag och sträckte artigt fram handen som mormor hade lärt mig att jag skulle göra.
”Välkommen till vår enkla boning.”
Enkla boning? Jovisst, säkert,tänkte jag skeptiskt och lät blicken glida förbi mannens axel till hallen.
Den var stor, tom på möbler och såg kylig ut. Det fanns förstås en öppen spis som det sprakade eld ifrån men mer än det fanns det inte annat än ett par tråkiga tavlor.
”Mitt namn är Gregorio Hunt”, berättade han och backade undan så att jag och Loop kunde passera honom längre in i hallen. ”Det var allt Theodore.”
”Javisst sir”, sa Loop och bugade sig lätt framför mr Hunt. ”Jag återkommer i morgon vid kvällen.”
Mr Hunt bekräftade det sista som Loop sagt med en lätt nickning.
Jag kunde inte låta bli att känna mig övergiven då dörren gått igen efter Loop, han och jag kanske inte direkt hade pratat med varandra, men ändå kändes det konstigt att han lämnat mig så plötsligt.
”Låt mig hjälpa dig med väskorna så ska jag visa dig till ditt rum.”
Mr Hunt plockade upp min koffert innan jag hann protestera och gick raskt iväg genom en korridor intill en trappa som sluttade neråt. Jag antog att den trappan ledde till källaren.
Korridoren var mörk, med en svart heltäckande matta som underlag och likadana, tråkiga tavlor som det funnits i hallen. Vi passerade flera olika dörrar tills vi kom fram till en trappa som ledde till övervåningen.
Jag funderade nervöst på hur jag skulle hitta i huset, där jag senast hade bott hade vi haft tre våningar men det huset hade inte varit i närheten på lika stort.
”Min fru och styvson kommer hem från sin resa till Amerika i morgon”, berättade Hunt då vi gick uppför trapporna. ”Tills dess får du dras med mig.”
Han försökte inte ens dölja ogillandet i rösten, men jag hade mig inte för det. Om han inte vill umgås med mig var det lika bra, jag gillade att vara ensam.
Mr Hunt öppnade den tredje dörren och lade min koffert intill sängens fotända innan han rätade på sin långa kropp.
”Sådär, middag om prick tio minuter”, sade han innan han lämnade rummet utan att se sig om.
Rummet var större än vad mitt eget rum i Spanien hade varit. Det fanns en bred dubbelsäng som inte såg det minsta bekväm ut.
Mitt emot sängen fanns en gammal trägarderob och intill den ett spegelbord. Det fanns även en öppen spis med en fåtölj framför och ett brett fönster med gardinerna fördragna.
Jag stegade genom rummet till de fördragna gardinerna och drog upp dem i ett försök att ljusa upp rummet en grad. Men till ingen nytta då det var mörkt ute redan.
Från fönstret kunde jag se Malfoy Manor, det var större än mr Hunts herrgård, men det såg inte alls lika inbjudande ut. Det var högre, hade fler torn och såg mer ut som ett skräckhus med den dåliga belysningen.
Innan jag hann fundera vidare krafsade Smuch irriterat från sin bur och pep till. Genast gick jag fram till buren som stod ovanpå kofferten för att släppa ut honom.
Han burrade missbelåtet upp sin mjuka päls innan han hoppade upp på sängen och kurade ihop sig på dynan.
”Jag vet”, mumlade jag sorgset åt honom. ”Men vi kan inte åka hem nu, mamma och pappa skulle grilla mig levande.”
Smuch mötte min blick med utmattade ögon.
”Du har ju sovit hela resan! Hur kan du vara trött?”
”Ursäkta miss Santos.”
Jag svängde runt på ställe och flackade med blicken i det svaga ljuset efter personen som sagt mitt efternamn.
”Här nere, Hinty skulle hämta maten åt er.”
Husalfen som var iklädd en mycket sliten trasa vankade fram till skrivbordet som jag nu först lade märke till och lade ner en bricka på det. Jag drog förskräckt efter andan då jag lade märkte till hennes brända händer, precis som om hon hade hamnat i en brand eller bränt sig på ett strykjärn.
Hon vände sig mot mig och bugade sig så djupt att jag inte undrade om hennes spetsiga näsa skulle ta i golvet.
Hintys öron stod långt ut från huvudet på henne och hennes ögon var stora som fotbollar.
”Tack så mycket”, sa jag hjärtligt och såg på brickan med mat. ”Men skulle inte jag äta med mr Hunt?”
”Åh nej, mr Hunt skyndade sig iväg på möte, Hinty skulle säga det åt er.” Hon nickade nöjt med huvudet över sin prestation innan hon vaknade ut ur rummet och stängde varsamt dörren efter sig.
Ensamt sjönk jag ner på stolen intill skrivbordet och plockade upp en vindruva från brickan. Den smakade surt och inte alls som de jag var van vid i Spanien.
Smuch tittade uppmanande på mig med stora, svarta ögon.
”Okej, här har du din tjockis”, muttrade jag och kastade en brödbit åt illern som han glupskt slukade i en tugga.
Med en djup, utmattad suck vände jag blicken återigen mot fönstret. ”Åh Smuch, vart har vi riktigt hamnat?”

Ska läsa såklart!!

Esto es buenisimo, sigue!!
Titeln är bara såååå cool

Herregud vad braO_o
Sådär lagom långa kapitel så att man inte blir tröt på det eller för korta så att allt det bra tar slut på en gång.Tycker faktiskt den här ff:sen liknar Elzyiis väldigt mycket.

Åh jättebra kapitel längtar efter mer ^^ trevligt långt också c:
Keep going ♥