Att döma någon efter ens utseende ..

Jag kände att det var viktigt att ta upp det.

Att döma någon efter ens utseende eller klädstil är verkligen helt patetiskt. Är det bara jag som tycker så?

Jag har varit med om det, och jag är fortfarande det. Så här är det, jag är en tjej på 14 år som har blivit blyg på grund av detta. Sedan jag var 11 år har folk dömt mig efter mitt utseende. Det började redan när jag gick i femman, folk sa att jag var ful, jag förtjänade inte att leva, att jag var äcklig, jag borde begå självmord och så vidare. För varje dag som gick desto blygare blev jag, allt som jag gick igenom när jag var 11 år höll jag för mig själv. Jag berättade aldrig för en vuxen, vän eller någon om vad människor runt mig gjorde. Jag höll allt för mig själv, och genom det blev jag blygare och blygare.

Efter att ha gått ut femman började jag på en ny skolan. W-O-W, tänkte jag. Jag skulle äntligen få lämna allt bakom mig, men min dröm krossades i tusentals småbitar. Jag blev mobbad igen, folk dömde mig efter mitt utseende, och allt det där som jag gick igenom. Men det blev värre, folk började slå på mig, slänga saker på mig och jag kommer ihåg när jag var ute på rast så satt jag ensam på en bänk, och plötsligt från ingenstans flyger en sten och träffar mitt bakhuvud. Det började blöda som fan, ingen brydde sig alla runt om mig skrattade. Ingen hjälpte mig, jag trillade på marken låg där som en död människa och kände hur blodet rann ner från bakhuvudet.
Jag sa inte till någon igen, jag sprang hem med blodet som droppade ner från mitt långa hår.
Jag satt inne på mitt rum och grät mig själv till sömns.

Jag vaknade nästa dag, kläde på mig och gick till skolan. Jag var alltid sen för att jag var rädd att folk skulle slå på mig, jag var rädd att få höra ord som kunde ta livet ifrån mig.
Iallafall, jag hade engelska och jag kan säga det rakt ut jag var kass på engelska. Min lärare bad mig att läsa högt fast jag skakade på huvudet. Jag fick skit av honom och blablabla.
Nästa lektion hade jag SO, vi skulle jobba i gruppen.
Toppen, tänkte jag. Jag hamnade med mobbarna som mobbade mig. Och gissa vad de gjorde. De sa till mig att jag skulle göra allt om jag inte ville bli straffad, så jag gjorde alla uppgifter, skrev flera sidor på varje uppgift och lämnade in dem. Vi fick ett MVG tack vare mig.

Då var det slutet på skoldagen, jag gick hem och gick direkt in på mitt rum som vanligt för att gråta ut allting.
Men ajaj, något hände. Mina föräldrar fick reda på vad som hade hänt dagen innan, de tvingade mig att säga vad jag gick igenom varför det hände och allt det där. Men jag vägrade att säga, jag ljög för dem och sa "det var en olycka, min vän och jag slängde sten på varandra och hon råkade träffa mitt bakhuvud." Mina föräldrar trodde mig direkt.

Efter den studen slutade jag äta och dricka. Jag gick inte till skolan på flera veckor, många trodde att jag hade tagit livet av mig. Jag stannade hemma i cirka 2-3 månader, mina föräldrar frågade mig varför jag stannade hemma. Jag kom alltid upp någon vettig ursäkt och det funkade på dem.

Okej, jag gick ut sexan och började en ny skola som jag gick på i 2 dagar och sen stannade jag hemma ett par månader, igen. För att jag mobbades av några mobbare igen.

Efter ett par månader hemma så började en skola som var 2 timmar bort. Jag trivdes där och fick underbara vänner, allt var perfekt. Ända fram tills en av mina mobbare började på den skolan. Han började mobba mig igen, han berättade om allt jag gått igenom. Och vet ni vad, jag förlorade alla vänner. De högg mig i ryggen, jag började skolka. Jag var svag ännu en gång, jag hade förlorat mitt självförtroende. Jag orkade inte leva längre, jag hade förlorat hoppat om ljuset. Jag förlorade mig själv, och det var då jag jag försökte begå självmord. Jag var på stranden som låg bakom skolan, jag grät i timmar. Jag stod på de stora stenarna såg ner på havet, jag tänkte hoppa ner men kunde inte.
Någon såg mig, h*n hade sprungit tillbaks till skolan och hämtat hjälp. Personalen, elever, ambulansen och polisen stod runt om mig. Försökte lugna ner mig, men de kunde inte. Mina trårar hade förvandlats till ilska. Jag såg på min mobbare som var mitt emot mig, han ståd där och insåg vad han hade gjort. Jag gick fram till honom, och sen började jag slå på honom. Jag dömde honom till dödens.

Det är så jag förblivit efter att folk dömt mig efter mitt utseende.
Min trårar har förblivit ilska. Om jag tappar självkontrollen över min ilska, så är man körd.
Kan man verkligen tro att ord kan förvandla en person till ett monster? Ja, ord kan göra mycket.
Ord kan verkligen döda. Ord kanske inte har dödat min kropp, men ord har dödat mitt inre mig. Men ännu en idag så försöker jag kontrollera monstret som tagit över mig. Jag försöker få ut monstret, jag försöker mitt bästa.

Jag har förlorat en liten del av ilskan tack vare Elzyii. Tack ska du ha. Du får mig att tro på hoppet ännu en gång och kämpa med att lämna allt bakom mig. (,; ♥
Älskar dig. :,) ♥

PS. Det känns så bra att få ut allting som finns inom mig. xD

Det är verkligen starkt av dig att berätta ♥
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. (Helt stum. Hur kan folk vara så hemska? ;O )
Men jag har läst. Och jag blev verkligen berörd av din historia.

Jag känner dig inte, har nog aldrig pratat med dig. Men trots det så vill jag bara ge dig en kram. Ingen borde få uppleva något sådant här hemskt. </3
Och du är sjukt stark som öppnar upp din historia för oss på mugglis. Det är det inte många som skulle gjort.

En stor, stor kram till dig ♥

Det värms. Och tusen tack till dig. ♥ Kram till dig med, underbara du. ^^) ♥

Det är för i helvete hemskt det du har gått igenom. Jag har ofta tänkt, "varför är det så att man mobbar på grund av hur man ser ut? För det första föds man som man föds och för det andra så är det insidan som räknas".

Nu vill jag inte verka taskig eller så, men ibland får jag självmordstankar av anledningar som är 46 gånger mindre än vad dina är. Jag har trott att jag har haft det sämsta livet man kan ha. Det stärker faktiskt mig att veta att det inte är så. Folk har gått igenom hemska saker fastän de är änglar på insidan, så ska det inte vara.

Du är en väldigt stark människa. Jag är helt säker på att jag hade varit galen om det där hade hänt mig. Hade aldrig litat på någon. Hade inte tyckt att något betydde något längre. Hade velat dö.

Jag önskar verkligen dig lycka i resten av ditt liv, för det här har du inte förtjänat.

Kram till dig! ♥ (Mina tummar är slut )

Jag förstår dig, jag gör det verkligen. Alla som har gått igenom något hemskt tycker alltid att deras liv är sämre än andras, det är sanningen. Man kan inte förneka det som är sant och det som är falskt.

Du har rätt, folk har gått igenom hemska saker och är änglar på insidan. Men idagens samhälle räknas inte insidan mer. De bryr sig om utsidan vilket är helt G-A-L-E-T.

Det var det som just hade hänt mig jag hade blivit galen. Men än idag så kämpar jag för det som är rätt, inte för det som folk tycker och säger om en.

Tack ska du ha, och jag önskar dig all lycka i resten av ditt liv med. ♥ Kärlek till dig. ♥

(du ska få tummar av mig i morgon, mina är slut nu)

♥

Haha, det behövs inga tummar. :3 ♥

Joho det gör det visst det!