The Broken Time Turner [SV]

Titel: The Broken Time Turner

Beskrivning: Roxanne Weasley, dotter till Angelina och George Weasley, ska på släktkalas hemma hos sin farmor i det gamla kråkboet. Där hittar hon en tidvändare som hon av misstag har i sönder och hon skickas tillbaka till år 1977 - Marodörernas sjunde och sista år på Hogwarts. Plötsligt befinner hon sig i en tid med hjältar och skurkar, Phoenixorder och Dödsätare, gott och ont. Så vad händer när Dödsätarna vill ha henne som en av sina egna? Varför vill inte Marodörerna veta av henne? Och hur i Merlins namn ska hon lyckas ta sig hem till sin familj igen?

Läser, fortsätt

Underbartawsome!!
Fortsätt! Jag bevakar stenhårt!

Jag läser! Kan inte vänta på nästa del!

HEJ HOPP! Kul att ni tyckte om den, och jag tycker själv om själva ploten men tycker inte om min första del så jag tänkte helt enkelt ta bort den. Jobbar just nu på en ny början, men bara så att ni vet!

Åååh, okej. JAG VÄNTAR

skitbra! du måste lära dig att tagga mig!!!

Tack för ert tålamod med mig! Här är det RIKTIGA första kapitlet. Ni lär märka att det är helt annorlunda från det första, men såhär passar det mycket bättre in i själva ploten så hoppas det duger ändå!

---

Roxanne Weasley:



1. Weasleys Vassa Varor

“Vi ses på måndag, mina älsklingar”, sade mamma och kramade om Fred och mig. “Glöm inte att ni ska till farmor imorgon. Och Roxanne, inga dyngbomber den här gången, okej?” Hon gav mig en sträng blick och jag nickade allvarsamt, men kunde inte dölja hur det ryckte i mina mungipor när jag tänkte tillbaka på minnet. Hon suckade och skakade lite på huvudet, sedan såg hon på min bror. “Se till så att din syster sköter sig så är du snäll, Fred.”

Helgonet med de långa svarta ögonfransarna nickade med en viktig min och jag himlade med ögonen. Sekunden senare hade mamma transfererat sig bort och Fred och jag klev in i värmen från den upplysta affären. Jag andades in den välbekanta doften av näsblodsnougat, kräk-karameller och kärleksdrycker, och log. Detta var hemma. Inte den kala, nya lägenheten mamma skaffat nere i stan med någon snubbe vid namn Anthony. Jag grimaserade och ställde ner min koffert på golvet.

Affären såg ut precis som jag mindes den - dunkel och fylld till bredden med de mest säregna leksakerna man kunde tänka sig. Mina personliga favoriter hade alltid varit skämtartiklarna, speciellt latmaskfjäderpennan som gjorde läxorna åt en. Dock hade mamma beslagtagit alla mina efter att Fred - den tråkmånsen - tjallat på mig. Jag antar att jag var lik pappa på den punkten; vi tyckte båda om att skämta. Mamma och Fred var mer av den seriösa typen och hade aldrig riktigt uppskattat vår humor.

Pappa dök plötsligt upp framför oss med en smäll. Hans röda hår var lite grånat vid kanterna och påsarna under ögonen talade för att han sovit dåligt, men han log lika brett som vanligt.

“Hej, pappa”, sade jag och kramade honom. Han luktade som alltid av krut och rakvatten.

Pappa rufsade om mitt mörka hår och kramade mig tillbaka. “Tjena, Roxtox.”

“Fortfarande för lat för att ta trapporna, pappa?” sade Fred utan att hälsa och satte av med sin koffert uppför trappan till den lilla lägenheten som var belägen ovanför affären.

Pappa tog ett steg tillbaka från vår kram och suckade. “Fortfarande lika bitter?”

“Jupp.”

Fred hade gett pappa kalla handen ända sedan han och mamma skiljt sig, som om allt var pappas fel. Enligt mig var det bättre att leva såhär, än att behöva bo med två personer som knappt pratade med varandra och som inte älskade varandra, men min storebror hade aldrig handskats med förändring särskilt väl.

Vi gick upp till lägenheten och pappa bar min koffert. “Jag har jobbat med en ny produkt”, berättade jag entusiastiskt. Efter att ha vuxit upp med att kolla på pappa när han arbetade i verkstaden hade det blivit lite av en hobby att uppfinna nya skämtartiklar, och pappa hade alltid sagt att Fred och jag skulle få ta över Weasleys Vassa Varor när han gick i pension så varför inte börja i tid? Fast jag tvivlade på att Fred var särskilt intresserad av det ansvaret. Han hade alltid snackat om att bli en ministeriearbetare. Snacka om tråkigt.

“Det är en hårspray som färgar håret istället för att ge det stadga”, fortsatte jag. “Ser ut som vilken annan hårspray som helst och effekten avtar inte förrän efter tre dagar. Den är perfekt för att hämnas på sånna som alltid lånar ens hårspray utan att fråga, jag nämner inga namn... Victoire.” Det sista låtsades jag hosta fram.

Pappa skrattade och skakade lite på huvudet. “Du är verkligen din gamla pappa upp i dagen”, sade han och ställde ner min koffert i köket. “Men som den ansvarsfulla föräldern här så måste jag avråda dig från att färga... någons hår.”

“Noterat”, sade jag men lade ingen större vikt i hans tillsägning. Pappa var inte den som gav några utegångsförbud precis. När mamma och pappa fortfarande var tillsammans och de skulle skälla ut mig för något jag gjort, var det alltid mamma som skötte snackandet medan pappa stod vid sidan om och höll sin tunga och försökte att inte skratta. Liksom jag var han en upptågsmakare, och skulle alltid vara. Jag skalade av mig min jacka och slängde den över en av stolsryggarna vid köksbordet, varefter jag slog mig ner.

Pappa gjorde detsamma. “Så, hur är det med er mamma?” sade han lite flyktigt.

Jag höjde lite på ögonbrynen åt honom. “Jo... det är väl bra.” Vad skulle jag säga? Att hon var lyckligare än någonsin och hade träffat en tio år yngre man vid namn Anthony? Skulle inte tro det. Det var Fred som var den rättframma av oss.

Något sorgset glimtade till i pappas ögon, men försvann lika snabbt och han flinade brett mot mig. “Så, var har du nu den där hårsprayen?”

Åhh gillar den här Roxanne mer! Det kändes först lite typiskt att Fred skulle vara den busiga av dem först sen när du skrev om det så valde du Roxanne! Det blev lite mer DIN story eller vad man ska säga.

Tack! Kände också det, blev mycket bättre med Roxanne som bråkstaken tyckte jag haha!