Om du älskar mig tillbaka [Drarry]

Rating: G
Färdigskriven: Nix
Antal kapitel: Jag skriver inte i kapitel eftersom det hamnar i stycken iallafall

Jag skriver om Drarry, det vill säga Draco och Harry. De möts i madam Malkins butik för första gången och därför kommer jag börja där.
Handling:
I början hatar Harry Draco som desperat försöker få vara Harrys vän. Men så småningom blir de kära. Även fast de själva inte förstår det eller bara inte vågar erkänna det för sig själva.
Men de förväntas hata varandra och vad skulle hända om Hermione och Ron fick reda? Eller för att inte tala om Dracos föräldrar.
Jag är inte så bra på att skriva handling (hehe) men om du börjar läsa här nedanför istället så får du nog en bättre beskrivning


Draco
Jag höll på att få min klädnad uppsydd när han kom in i Madam Malkins butik. Han hade svart rufsigt hår och runda glasögon. Jag flinade åt hans nervösa ansiktsuttryck.
"Hogwarts, lille vän?" Sade hon. Hon pekade bort mot mig och och snart stod han på en pall bredvid mig. Jag såg på honom från sidan. Rufsigare hår än vad jag trodde, gröna ögon, lång och smal. Han var inte direkt snygg, inte heller söt men han var annorlunda och... Fin. Jag var inte rädd för påstå det, jag var också annorlunda med blekt ansikte och blont hår.
"Hej" sa jag självsäkert. "Ska du också till Hogwarts?"
"Ja" sa han.
"Min pappa är i affären intill och köper böcker och mamma är längre bort på gatan och tittar på trollstavar" sa jag och försökte låta så ointresserad som möjligt. Jag var minsann en som visste vad jag pratade om. Jag fortsatte med samma släpande ton som pappa:
"Har du en egen kvast?"
"Nej" sa han och började låta irriterad.
"Spelar du Quidditch?"
"Nej" sa han igen. Han såg generad ut. Jag tyckte han var ganska gullig när han böjde ner huvudet så luggen höll fram i ansiktet. Jag tvivlade på om han visste vad Quidditch var. Han var säkert mugglarfödd. Jag undrade varför mamma och pappa inte ville att jag umgicks med mugglarfödda.
"Var är dina föräldrar?" frågade jag.


Skriv gärna om jag behöver ändra på något eller så! Jag skriver nog mer snart

Meeeeer!!!! (Konstigt va?)

More!!

fortsättning:
"De är döda", svarade han kort.
En kort stund var jag bara tyst. Han såg inte ut att vilja prata om det men jag kände att jag var tvungen att säga något.
"Åh, vad sorgligt", sa jag. En blick från hans gröna ögon sa att det klingade lika falskt i hans öron som i mina.
"Men...", fortsatte jag. "De var väl av våran sort?"
"Pappa var trollkarl och mamma häxa, om det är det du menar" svarade han vasst.
Toppen, nu trodde han att jag var som min pappa. Mugglar-hatare, fast det var jag väl? Nej. Jo. Jag vet inte. Men jag var ju tvungen att fråga, annars skulle jag behöva vara rädd att pappa kom på mig att vara med den här pojken. Fast varför skulle han vilja vara med mig. Jag såg ju på honom att han bara ville gå. Jag tänkte precis fråga vad han hette när Madam Malkins sa:
"Nu är du klar lille vän" och pojken hoppade ner från pallen och gick för att betala, medans jag stod där med öppen mun.
"Jag antar att vi ses på Hogwarts då" ropade jag efter honom. Han svarade inte.
Jag vände mig mot spegeln tänkte jag på hans ögon. Jag tänkte på hans glasögon med de små tejpbitarna på bågen. Jag log.
Innan jag mötte den pojken var jag helt säker på vem jag var och vad jag ville. Jag var som min pappa, lång, blek, en Slytherin förstås. Jag föraktade mugglarfödda och var stolt över att ha en sådan renblodig familj. Men de där blickarna och de där ögonen sa något annat. De sa att jag var en korkad liten unge som inte förstod vad mugglarfödd innebar. Blicken sa att det inte spelade någon roll och att jag skulle sluta fåna mig och sluta skryta över att ha en renblodig familj. Och jag insåg att det var så rätt. Att jag hade så fel.
Jag log inte längre och alla ljud kändes avlägsna. Som om jag var långt, långt borta.
"Draco!". Jag hoppade till när min far för säkert andra eller tredje gången ropade på mig. "Står du och sover?". En irriterad rynka djupnade mellan hans ögonbryn. Jag kände igen den blicken.
"Kom nu", fräste han. "Jag har redan betalat, stå inte kvar där! Kom nu!"
Jag hoppade ner från pallen. En intensiv fråga brände inuti mig medans vi gick igenom diagongränden för att köpa en trollstav. Jag tänkte inte på något annat än de gröna ögonen när jag svängde runt med trollstavarna i luften.
När vi sedan var på väg tillbaka frågade mamma:
"Men vad har hänt, gubben? Du ser ut som att du sett ett spöke." Min pappa fnös men sa inget. Då tog jag mod till mig och ställde frågan som fortfarande brände inuti mig.
"Vad...". Jag tog ett djupt andetag och fortsatte. " Vad är det för skillnad mellan mugglarfödda och oss egentligen?" Mamma flämtade till. Jag stirrade stint på pappa. Han stirrade tillbaka. Jag såg i hans blick att jag skulle få ångra det jag sagt.
Han svarade inte utan bara högg tag mig i armen och drog mig mellan folkmassorna.
"Aj!" Mina ögon tårades av smärtan från hans starka grepp. Det kändes som om han försökte mosa min handled.
När vi kom fram till den öppna spisen slängde han in lite flampulver i brasan och nästan kastade in mig bland lågorna. Det sista jag hann se var mammas oroliga blick och pappas isande ögon. Spisar och lågor flimmrade förbi sedan kastades jag ut ur spisen. Jag landade på mattan och försökte ställa mig upp så fort som möjligt. Jag försökte springa men snubblade på mattkanten. Jag hörde lågorna från spisen som sa att pappa kom ut. Jag försökte kravla mig iväg i ren panik men pappa högg tag i mitt hår. Han lyfte mig upp från golvet. Jag skrek. Nu stod jag öga mot öga mot honom. Jag försökte vrida mig loss men han höll ett stadig grepp om min axel så jag kom inte loss. Jag försökte vara som pojken med de gröna ögonen, ge honom en blick som sa att han var fånig men jag var rädd.
"Jag trodde jag hade uppfostrat dig väl", väste han. "Jag trodde du förstod hur lite... Smutsskallar betyder. De behövs inte. De gör lika lite skillnad i vårt trollkarlssamhälle som Dobby gör". Jag hörde Dobby pipa till bakom min rygg men vågade inte titta bakom mig, utan stirrade in i pappas ögon. "De är värda lika lite värda som mugglare. Som husalfer. Som du".
Äntligen släppte han taget om mig. Jag rusade upp på mitt rum och smällde igen dörren. Kastade mig på sängen och grät. Jag hatade pappa. Hatade honom! Aldrig skulle jag bli som honom.
Jag kunde höra Dobby plågas där nere för mitt misstag. En mening. Vad gjorde pappa så arg egentligen? Vad gjorde jag för fel?

:O
Skitbra!!!

Bra! Bra! Bra! Mer! Mer! Mer!

Tack!

Meer♥

Meeeer!!!! Nuuuuu!!!!

Tack för era svar, och förlåt att jag inte har skrivit. Men nu fortsätter jag:

Draco
Jag strök bort håret från ansiktet medans jag packade. Det var dagen innan jag skulle till Hogwarts. Den 31 augusti. Jag borde få en sprudlande känsla av nyfikenhet när jag tänker på Hogwarts, men det får jag inte. Jag känner längtan. Men ingen längtan till Hogwarts. Utan från pappa. Bort, hemifrån, bort bort bort. Jag vill inte stanna här en sekund till här hemma. Men jag måste.
Jag tog upp min Hogwarts uniform. Den fick mig att tänka på pojken med de gröna ögonen och dagen då jag förödmjukade min pappa. Mina ögon fylldes sakta med tårar. Jag längtade tills jag fick se pojken igen, tills jag fick bli hans vän. Men något kändes fel. Mycket fel, när jag tänkte på pojken. Jag visste inte varför men varje gång jag tänkte på hans ögon så bubblade osäkerheten upp i mig. Vad skulle jag säga när vi träffades igen? Vart skulle vi ses? Hur skulle jag bete mig? Vad skulle jag säga!?
Jag försökte andas djupt. Ta det lugnt nu, tänkte jag. Du vet vem du är. Du vet vad du vill. Jag bestämmer här. Inga fåniga ögon skulle kunna ändra på mig.
Men jag klarade det inte. Ögonen svämmade över och jag darrade i hela kroppen. Jag slängde en blick på mig i spegeln och såg att jag kramade skol- uniformen hårt. Jag försökte vrida ut min osäkerhet och mina patetiska känslor i kläderna men förgäves. Jag slängde uniformen på väskan och bet mig i läppen. Tårarna rann och jag satte mig långsamt ner på sängen. Sluta! befallde jag. Men tårarna lyssnade inte utan fortsatte . Jag kände mig som en patetisk tonårstjej som inte skulle få sin drömprins. Inte för att pojken var min drömprins! Absolut inte.
Jag tittade på mig själv i spegeln och hoppades att jag skulle se tragisk ut men jag såg bara larvig och rödflammig ut i ansiktet. Luggen hängde slött ner i ögonen och axlar och rygg hängde som en vissen tulpan. Jag sträckte på mig och tvekade framför dörren ut till korridoren. Jag skulle riskera att stöta på någon om jag gick ut för att tvätta av mig i badrummet. Men sedan tryckte jag ner handtaget och kikade ut. Ingen där. Jag kilade ut genom dörrspringan och tassade bort till toan. Stängde och låste, såg mig omkring. Badrummet var svart. Som nästan alla andra rum i huset. Svart, dystert kakel som blänkte lätt i skenet av lampan. Jag gick fram till handfatet och undvek att se mig i spegeln. Jag tvättade mig noga i ansiktet med iskallt vatten. När jag torkat mig med en noggrant vikt handduk såg upp i spegeln. Blicken som stirrade tillbaka mot mig var trött och sorgsen. Den var inte lika tårfylld som förut men det syntes att jag hade gråtit. Jag strök den våta luggen ur ansiktet och gick med bestämda steg bort mot dörren. Slet upp den och mötte min pappas kalla ögon. Jag glömde lyssna efter steg. Jag stirrade skräckslaget upp på honom och ryggen sjönk ihop som i försvar. Stirrade upp på honom och väntade på ett slag. Det var flera dagar sen jag sa den där meningen men han hade ändå inte lugnat ner sig. Flera väsande hotande ord. Flera kalla blickar. Ett hårt slag brände i honom. Jag var inte dum, jag såg hur gärna han ville smacka till mig så hårt att jag aldrig skulle få för mig något så "dumt" som det igen. Så att jag aldrig skulle kunna skämma ut honom. Fast ingen hörde, såg eller visste förstod jag att han skämdes över att hans egen son hade sagt något sådant.
Jag knep igen läpparna och väntade. Jag var stark. Hur gärna jag än skulle vilja springa min väg skulle jag stanna kvar där och stirra på honom med nedsjunken rygg och ihopknipta läppar. Han knöt näven för att hindra sig själv från att klippa till mig.
"Så", sa han. Han hånlog. Jag ryggade tillbaka. "Varför så sorgsen, Draco? Jag hoppas att du inte tog den där kvällen för... Allvarligt". Det sista sade han med viss möda. Han klämde fram orden om den kvällen då han misshandlade mig som ett skämt. Som om det var på skoj. Jag ville kasta mig över honom och slita bort det blonda håret från hans huvud. Klösa bort det äckliga flinet från hans ansikte. Men jag stod kvar där med nedsjunken rygg och skräckslagen blick.
"STRÄCK PÅ DIG", röt han. Irritationen växte i hans ögon. Jag retade honom genom att inte svara. Jag sträckte långsamt på ryggen och såg in i hans ögon. Vi utvecklade en sorts stirrlek. Hans blick sa att jag skulle vända mina ögon bort, att jag skulle lyda och vara rädd för honom. Men jag höll den kvar. Han skulle inte få för sig att jag var rädd för honom. Men det var jag. Fruktansvärt rädd.
"Har du inte bättre saker för dig?", muttrade han plötsligt. Jag hoppade till och rusade in på mitt rum.
Jag pustade ut och kände tårarna bränna bakom ögonen igen. Jag blinkade och tänkte att det nästan var bättre att stå där framför pappa medans beslutsamheten tog över. Inte förlora. Inte gråta. Inte vara svag och rädd.
Jag fortsatte att packa för att hålla mig sysselsatt. Gnolade lite för att glömma allt hemskt. Jag låtsades att allt var bra. Jag låtsades att vi var lyckliga familjen och att allt var bra. Imorgon skulle jag åka till Hogwarts och det skulle bli spännande och roligt. Jag lyckades hitta en låtsas känsla för glädje men det var mer som en tjock klump av låtsashet och under gömde sig sorgen. Jag låtsades inte om det och fortsatte tänka på Hogwarts.
Allt gick ganska bra och jag trodde nästan på det själv innan jag såg hur en tår hade brutit sig igenom låtsasklumpen och landade på en skjorta jag höll i. En liten tår räckte innan klumpen trycktes upp i halsen och jag fick svårt att andas. Sorgen spred sig som ett virus i kroppen och jag skakade av gråt igen. Jag grät för att jag var osäker och rädd. Rädd för min pappa och rädd inför mötet med pojken med de gröna ögonen. Jag var osäker på mig själv, vem jag var och vad jag ville. Jag slängde skjortan hårt i golvet och önskade innerligt att jag aldrig mött honom. Allt var hans fel! Det var han, men inte fel. Jag borde förstått tidigare att pappa och mamma alltid haft fel om allt. Att de hade lärt mig fel om allt. Om oss, mugglare och mugglarfödda. Och om mig. Dom hade alltid dominerat om rätt eller fel. Men ett möte med en pojke med gröna ögon ändrade mig. Han hade rätt och jag fel.