A Dragon's Tale [SV]

En spännande och unik historia om en flicka och en pojke som blir förälskade emot alla odds

Om ni vill att jag ska fortsätta skriva får ni väldigt gärna skriva vad ni tycker och känner om mitt skrivande!

Titel: A Dragon's Tale (En drakes historia)
Språk: Svenska
Författare: Tom Felton (fan det där ser roligt ut xD)
Antal kapitel: 14
Färdigskriven: Japp, men håll utkik för del 2! ♥
Åldersgräns: ÖÖÖm jag skulle säga att alla kan läsa den, men det kan förekomma svordomar, våld och erotik och sånt. Ska försöka skriva att alla förstår och inte alldeles för farligt. PG-13
Handling:
Ciara är sexton år och tvingas flytta till London tillsammans med sina två bröder Charlie och Cameron på grund av traumatiska omständigheter. Ciara har stora förhoppningar över att få börja Hogwarts och planerar att ta upp sina studier som toppelev. Planerna går inte direkt i verket då hon plötsligt får Draco Malfoy hasande i hälarna och det blir inte bättre av att Charlie inte mår så bra över de hemska händelserna som de har genomlidit.

Detta händer under Harry och hans generations gängs sjätte år på Hogwarts. Jag har ändrat lite i historien och den kommer inte följa bokens händelser helt och hållet, förhoppningsvis förstör det inget för någon!

~Kapitel~

Hur kan jag säga nej?!

OMG tack! :'D första kapitlet kommer inom kort

längtar, hoppas att Tom Felton skriver lika bra som han spelar

LÄSER!!!

Det låter jättebra!!! Tack för att du taggade mig och hoppas att näst kapitel kommer snart! ♥

Jag bevakar c:

Sounds spännande, bevakar c:

Shiiit tack så mycket för era kommentarer, här kommer då första kapitlet. Hoppas ni gillar det, det kanske inte är så intressant som det kunde vara men jag tyckte att ni behövde en introduktion innan jag börjar med den riktiga historien :' Jag tar gärna emot kritik, alltså ifall ni tycker att de ska vara mer konversationer, mindre beskrivningar eller nåt i den stilen så är det bara att seja till!

Kapitel 1 - ”London”

Jag ville aldrig lämna dig
Men mina plikter sade annat
Jag drogs med av en våg av känslor
Och plötsligt stod jag där
Alldeles ensam och förtvivlad

Ingen hade egentligen berättat hela sanningen för mig. Dem som jag frågade av hade alltid svarat på samma trista vis, du får se i sinom tid. Jag hade väntat i över fem månader på beskedet, jag hade till och med avbrutit mina studier för att bevisa mig värdig. Det hade inte hjälpt, de hade ändå fortsatt att behandla mig som en barnunge.

Sexton vårar gammal var jag då min mamma låg på sin dödsbädd och talade med mig med den lugna, milda rösten som hon alltid gjorde. Jag satt vid sängkanten och kramade om hennes hand för allt jag var värd. Hon log mot mig med sitt spruckna ansikte, på huvudet hade hon en duk för att dölja den kala huden som uppenbarats efter sjukdomens fall.

Ni förstår, min mamma led av bröstcancer, hon hade kämpat förtvivlat i över två år och nu var det dags för henne att säga farväl. Papa hade inte kommit hem från jobbet än då mamma var som sjukast, han skulle bli förtvivlad då han skulle finna hennes livlösa kropp i dödsbädden. Själv hade jag fått chansen att verkligen säga farväl åt henne innan det var för sent.

”Ta hand om din Papa, Ciara”, hade mamma sagt då en tår hade uppenbarats i ögonvrån åt henne. Jag kramade ännu hårdare om hennes hand medan jag kämpade emot tårarna som hotade i ögonen. Jag ville inte lämna henne, jag älskade min mamma mer än något annat på jorden. Varför var hon tvungen att lämna mig?

”Jag lovar, mamma”, hade jag svarat. Mamma hostade till och höll sig för bröstet innan hon sjönk ner mot kuddarna och stängde ögonen. Hon tog sina sista andetag och jag hade känt hur greppet om min hand hade försvunnit. Mamma var död.

Papa hade kommit hem strax därefter, han hade varit helt förstörd. I en vecka hade han suttit instängd i sovrummet där mamma låg död och sörjt henne. Till sist hade jag och mina bröder bestämt oss för att ringa till vår farbror som genast hade kommit dit och tagit hand om det hela.

Mamma begravs fem dagar senare, papa kom aldrig på begravningen. Det hade endast varit jag, mina bröder, vår farbror och massvis med främlingar som hade känt min mamma. Det hade varit konstigt, att stå där bland massvis med vuxna människor utan att känna en enda av dem som stod där och snyftade över min mammas död.

Den dagen då vi hade kommit hem hade polisen kommit och hälsat på oss. Först trodde jag att papa hade blivit fast för rattfylleri igen, men jag hade haft fel. Papa hade allt blivit arresterad, men han hade blivit skickad till ett mugglatfängelse efter att han hade försökt råna en bank.

”Er pappa lider av depression”, hade läkarna sagt som vi fått prata med. ”Han varken vet vad han håller på med för tillfället eller kommer ihåg er, han har förträngt allting.”

Min lillebror Cameron som endast var tolv år gammal hade inte direkt förstått vad det betytt, medan jag och min ett år äldre bror hade förstått direkt. Papa hade förflyttats från mugglarfängelset till en mentalinstution en vecka senare där han skulle stanna tills läkarna tyckte att han var frisk nog att förflyttas vidare igen.

Vår farbror Vincent hade tagit på sig ansvaret över oss, han hade till och med skrivit över vårdnaden för att vi inte skulle skickas till ett barnhem. Charlie, min äldre bror, hade genast föreslagit att vi skulle resa bort hemifrån för att inte vara tvungna att bo under samma tak som vi hade gjort tidigare. Jag hade först sagt att det inte lönade sig och att jag klarade mig, men sedan hade jag sett Camerons bedrövade uttryck och förstod att det var för hans eget bästa. På det sättet kunde vi alla få en ny start.

Men det var ändå konstigt, jag hade bott i Finland hela mitt liv, pratat vartannat svenska och finska. Engelska var ett språk som jag var väldigt förtjust i men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle prata det dagligen.

Då Vincent hade vinkat av oss vid flygplatsen hade jag äntligen förstått innebörden med varför vi skulle flytta till England. Vi skulle bo två veckor på ett malätet hotell innan vi skulle åka vidare för att studera på det berömda internatet Hogwarts. Förut hade vi lärt oss magi på allmänna magiskolan Foxtooth vid kärnan av huvudstaden Helsingfors. Jag hade förstås varit en toppstudent ända tills jag avbrutit mina studier för att hjälpa till hemma.

Jag skulle börja på sjätte årskursen, Charlie skulle börja sitt sista år medan Cameron endast var på sitt andra år.

”Tror ni att han existerar på riktigt?”frågade Cameron bredvid mig med ivrigt uppspärrade ögon. Jag vände blicken mot honom och tog ur ena hörluren som jag hade i örat från min mp3 spelare. ”Harry Potter alltså?”

”Det sägs så”, svarade jag oberört och ryckte på axlarna.

”Cameron kommer följa efter den stackars pojken genom hela skolan om han verkligen finns”, skrattade Charlie och log ett av sina sällsynta verkliga leenden mot Cameron som räckte ut tungan till svar.

”Väldigt moget av dig, Cam”, skrattade jag och rufsade om håret på honom. Han var som en liten kopia av Charlie, förutom att han hade aningen kortare hår. De båda var medellånga för sin ålder, med smutsigt bronsfärgat brunt hår och så ljusblåa ögon att de ibland kunde se turkosa ut. Till skillnad från Cameron brydde sig Charlie om hur hans hår såg ut, vilket betydde att hårvax var något som han inte gick någonstans utan. Camerons hår föll däremot lätt framåt i ögonen på honom.

”Såklart”, skrattade Cam. Han såg mycket lyckligare ut än vad han hade gjort på flera dagar. ”Det här kommer att bli fantastiskt! Jag läste om Diagongränden för några månader sedan, det verkar vara en förtrollande plats.”

”Sch!”väste Charlie och tittade sig omkring i flygplanet för att försäkra sig om att ingen hade hört honom. ”Vi är inte i Finland längre, du kan inte prata hur du vill.”

Cameron himlade demonstrativt med ögonen men lutade sig bakåt i sätet och vände blicken ut genom fönstret. Jag själv återvände till min värld i musiken, det hade varit min flyktväg de senaste veckorna. Där kunde jag känna mig säker och jag drömde mig bort till en värld som allting verkade möjligt. Min mamma fanns där, lika vacker som alltid med sitt spikraka, blonda hår och de förtrollande gröna ögonen som jag hade ärvt. Mitt hår var lika rakt som hennes fast kastanjebrunt och det kunde till skillnad från hennes bli lockigt om jag önskade.

Jag var ingen metamorfagus, men jag kunde ändra formen på mitt hår med vilje, papa hade sagt att det berodde på magin som fanns inuti mig, att jag var så pass kraftfull att jag kunde kontrollera det. Han hade även sagt att jag säkerligen kunde ändra min ögonfärg, men det hade jag inte lyckats med än och jag gillade ju den gröna nyansen så jag såg ingen vits med att ens försöka.

Vi landade i London en halvtimme senare, Charlie ledde oss genom folksamlingen för att hämta våra väskor och sedan fortsätta mot motellet där vi skulle bo. Det hade redan mörknat ute och gatorna var fuktiga efter dagens ösregn.

”Jag fryser”, gnällde Cameron då vi gick längs trottoaren som var belyst av gatlyktor. Charlie hade varit i London en gång förut på studiebesök med sin klass, så vi lät honom visa vägen till Den Läckande Kitteln där vi skulle övernatta. ”Är vi framme snart?”

”Snart”, svarade Charlie lätt irriterat. Han och Cameron bråkade ofta, först hade jag trott att det endast var för att de gillade att retas med varandra. Men Charlie hade förändrats sedan papa blivit anhållen, han hade blivit mer indragen i sig själv och pratade inte lycka mycket som han brukade. Cameron, som gillade att jävlas, hade inte riktigt förstått det än.

Jag gav Cameron ett snabbt leende innan vi sedan stannade utanför en motbjudande dörr. Det hängde en skylt ovanför dörren där det stod Den Läckande Kitteln på. Jag rynkade ogillande på näsan, skulle vi faktiskt bo här?

Charlie steg in utan att tveka, jag föste först Cameron framför mig innan jag själv följde efter dem. Det var skitigt inuti huset, men på samma gång ganska hemtrevlig. Det sprakade mysigt från en öppen spis då man kom in och till höger fanns det en bardisk som var uppe dygnet runt.

”Tom”, hälsade Charlie genast på en krokryggig man som hade dykt upp genast som dörren stängts bakom mig. Han var aningen luggsliten och jag ville helst inte komma i närheten av honom. ”Mycket trevligt att träffa er igen.”

Det var konstigt att höra min bror prata engelska istället för svenska. Han pratade mycket bra engelska med brittisk accent, jag skulle knappt våga prova prata engelska själv eftersom det hade gått över ett år sedan jag yttrat ett ord på det språket. För Cameron var det lättare eftersom han hade haft en vän på vår förra skola som bara pratat engelska.

”Detsamma unge herr Lynch”, sa Tom och log mot var och en av oss. ”Det här måste vara Cameron och Ciara antar jag.”

Vi hälsade på honom innan han ledde upp oss till varsitt rum på övervåningen. De var inte mycket bättre än vad lobbyn hade varit, men det skulle duga för de närmaste två veckorna i alla fall.


_______________________________________________


Det blev inte så långt, men det var som sagt en sorts prolog.. vill ni ha längre/kortare kapitel i fortsättningen?

I LOVE IT GAAH.
Du skriver väldigt bra, och det är en riktigt bra story hittils ^^
Längtar efter meeeeer ♥