Att älska en vän

Hejsan!
För ett tag sedan var jag med i en skrivtävling som dog ut, precis som många andra. Skrev dock en "novell" som gjorde för temat "första kyss", som jag nu blev sugen på att posta här. Ja, om någon är intresserad det vill sägas!

Den handlar om Molly och Arthur när dom gick på Hogwarts (observera att åldersskillnader och årtal kanske inte är helt korrekta), där dem två är bästa vänner. Dock är Mollys känslor för Arthur starkare än vad han tycks känna för henne.

PG-13.

Jag kan läsa

*läser*

Att älska en vän

Den kalla kvällsbrisen slet tag i min tunna klänning, då maj månad inte var lika varm som den brukade. Vinden tvingade de nu lövfyllda grenarna att slå hårt mot varandra, så ett piskande ljud gen genom hela Hogwarts trädgård. Trots det, var allt jag kunde tänka på de hemskheter jag nyss varit med om. Varför var Lucius så elak mot mig? Eller är jag verkligen så dålig som han påstår? Förtvivlat satte jag mig ner på huk mot den hårda stenväggen som tillhör örthuset, samtidigt som en stor klump började växa inuti min mage och några lätta tårar rann nedför min kind. I ett plötsligt utrop av ilska kastade jag bort en sten som låg bredvid mina fötter, för att ta ut min ilska på någonting. Det hjälpte inte, så jag tog upp en annan sten och kastade iväg den, ännu hårdare och ännu längre bort än den förra stenen. Det hjälpte inte heller.
”Ska du stena någon till döds, eller över du bara på att kasta så att du kan tävla mot mig?” hörde jag en välbekant, retsam röst säga och jag såg förvånat upp på den långa, rödhåriga pojken som uppenbarat sig bredvid mig. Arthur Weasley såg på mig med ett retsamt leende, men det försvann lika snabbt som han såg mina tårar.
”Gå härifrån” sa jag snyftandes och reste mig upp för att gå. Händelsen i fängelsehålan var för förnedrande att tala om, ens med min bästa vän.
”Vad är det som är fel Molly?” undrade Arthur och gick fram till mig, men jag vände honom ryggen åt.
”Ingenting, Arthur. Bara låt mig gå” svarade jag med min röst sprucken av gråt och vände mig om för att gå in till skolan. När jag kommit in genom porten kände jag en hand på min axel som fick mig att stanna till. Det var Arthur som stannat mig, för vem annars skulle vägra lämna mig ifred?
”Jag ser väl att något är fel. Kan du inte bara berätta vad det är, Snälla?” bad Arthur och torkade bort en tår som rann nedför min kind. Jag kände hur hettade till där han rört mig, och jag såg upp i hans ögon. Försiktigt drog jag in ett djupt andetag och samlade mitt mod.
”Kan du kyssa mig?” frågade jag, och såg hur Arthurs ansikte smalnade medan han snabbt drog tillbaka sin hand.

”Molly, jag...” började han, men jag lät honom inte prata mer då jag redan ångrade vad jag sagt. Hur hade jag kunnat tro att Arthur skulle vara intresserad av mig, då jag endast varit hans vän i alla dessa år?
”Förlåt. Jag är en idiot” började jag, och slängde sedan ur mig kvällens händelser. ”Efter att jag gjort slut med Willian har han sagt till alla i Slytherin att jag är dålig på att kyssas, så att alla dem skrattar åt mig så fort de ser mig. Han har fått alla dem att gå emot mig, och Lucius han… Han gick fram och kysste mig ikväll utanför deras sällskapsrum mot min vilja, bara för att han skulle kunna skratta åt mig och håna mig inför alla som var där. Han höll fast mig Arthur, sedan skrattade de åt mig”
”Molly, jag…” började Arthur ännu en gång, men jag avbröt honom igen. Nu när jag öppnat min mun, tycktes mina ord inte kunna sluta forsa ut ur den.
”Jag vet att jag inte borde bry mig, att det bara... Att dem bara… Jag vill bara inte vara dålig på att kyssas. Jag menar, de får inte tycka det. Jag vill inte...” fortsatte jag svamla, men blev avbruten av att Arthur smekte mig på kinden och hyssade åt mig. Med mitt hjärta hårt dunkandes i min bröstkorg såg jag in i hans himmelska blå ögon, som såg forskande tillbaka på mig genom hans glasögon. Till min stora förvåning böjde han sig plötsligt fram så att våra ansikten bara var centimetrarna från varandra, och hans läppar rörde lätt vid mina. Smakade av mina. Jag besvarade lättat hans kyss samtidigt som jag tog tag om hans nacke, då jag ville ha honom närmare mig. Hela jag blev varm och jag slutade att tänka när våra tungor började röra vid varandra, retsamt, men som i samklang. Arthur tog tag om min midja och vi backade bakåt mot husväggen, fortfarande kyssandes, tills jag kände väggen mot min rygg. Hans hår kändes som silke i mina händer när jag drog igenom det, och hans tunga smakade salt. Ett lugn spred sig över mig och det kändes som om tiden stod stilla. Tyvärr så gjorde tiden inte det, och rätt som det var släppte Arthur taget om mig och backade bakåt, samtidigt som han log mot mig. Det kändes som om hela min kropp protesterade. Nej, han får inte gå! tänkte jag förskräckt, varefter jag plötsligt kom ihåg att det var Arthur Weasley som stod framför mig.
Min bästa vän i alla allägenheter.

Jag kände hur mina kinder blev varma och ingen av oss sa ett ord. Tystnaden som uppstod kändes så kompakt att jag nästan var säker på att jag kunde ta tag i den.
”Molly, jag...” började Arthur sedan säga för tredje gången, men han hann inte längre innan jag avbröt honom.
”Du behöver inte säga någonting” sa jag, då jag förstod på hans ångerfulla blick att mina farhågor var sanna. Han ångrade att han kysste mig. Snabbt rusade jag därför iväg till Den tjocka damen, medan tårar började rinna längst min kind ännu en gång. I mitt stilla sinne skällde jag på mig själv för att ha så lätt att älska någon och för att vara så svag, när det gällde personen jag skattade högst.
”Åh, kommer ni nu igen på natten och...” började tavlan säga irriterat när jag efter bara några minuter stod utanför sällskapsrummet. ”Men vad gråter du för?” frågade hon mig sedan, när hon såg mina tårar.
”Stormhatt” hulkade jag fram genom tårarna, utan att svara tavlan. Den tjocka damen såg medlidande på mig, men svängde lydigt upp dörren då jag sagt det korrekta lösenordet. Inne i sällskapsrummet var det tomt, så jag sprang snabbt till eldstaden där jag slängde mig på en utav sofforna som stod runt om den. Jag ville inte gå upp till sovrummet och väcka alla där, då jag visste att Arthur med säkerhet var på väg och ville prata med mig. Snabbt tog jag tag i en soffkudde och blundade hårt mot den. Jag visste med mig att Arthur och jag behövde reda ut det här, men jag behövde få några sekunder utan honom för att låta mina tankar passera. Vad tänkte Arthur nu? Tänkte han ut en förklaring om att han ångrar sig och att det inte var meningen, eller sticker han härifrån och glömmer bort allt? Jag kommer aldrig glömma bort det, så som jag har drömt om att få kyssa honom. Men tänk om jag var dålig? Tänk om Lucius och de andra Slytherineleverna faktiskt hade rätt?

Mina tankar avbröts av att någon knackade på soffkanten, och jag stelnade till under kudden.
”Får jag prata med dig?” hörde jag Arthurs röst säga från andra sidan kudden. Sakta drog jag bort kudden och satte mig generat upp på soffan med blicken fäst mot eldstaden. Arthur satte sig ned på soffan bredvid mig och började försiktigt pilla med mina fingrar, som om han funderade på att ta min hand. En varm pirrande känsla for genom min kropp, men jag knuffade undan hans hand.
”Om du kommer säga förlåt, det var inte meningen eller att du inte vet varför du gjorde så, så behöver du inte göra det. Eller om du tänkt säga att jag visst är dålig på att kyssas, eller ljuga och säga att jag inte är det för att inte såra mina känslor… Eller om du tänker säga något annat så spelar det ingen roll, för i vilket fall så behöver du inte säga någonting. Det är lugnt” sa jag ledsamt, fortfarande med blicken fäst mot eldstaden.
”Molly, kan du snälla se på mig när jag pratar med dig?” frågade Arthur ömt, men jag skakade bestämt på huvuden samtidigt som jag försökte hålla inne med ett par tårar som ville tränga fram.
”Om jag lovar att inte säga något av vad du sa att jag skulle säga, då?” frågade han. Jag suckade, men gav motvilligt med mig och såg in i hans vackra ögon. Om han ändå kunde förstå hur mycket jag känner för honom, tänkte jag sorgset.
”Jag förstår att du blev upprörd, men det var ju faktiskt du som frågade mig om jag kunde kyssa dig. Jag vet att jag kanske inte skulle ha gjort det när du var så ledsen, men… Du var bara så ledsen och jag ville vara snäll och hjälpa dig, men jag förstår att det kanske inte var så smart. Vi kan glömma allt det här utan problem, om du vill det. Är det okej?” frågade han, och jag kände hur mitt redan tunga bröst blev ännu tyngre. Varför förstod han inte? Jag skulle aldrig kunna glömma den kyssen, tänkte jag och suckade djupt.
”Okej” svarade jag lågt.
”Bra” sa Arthur och log nöjt mot mig, och jag log halvhjärtat tillbaka. Skulle Arthur någonsin se på mig som den tjejen jag är, och inte som en sådan vän man betraktar som sin syster? Plötsligt kom jag att tänka på Gideon. Vad skulle min bror säga?
”Kan du bara lova mig en sak?” frågade jag honom. Arthur nickade.
”Berätta ingenting för Gideon. Jag tror inte att han skulle... förstå” sa jag, och Arthur såg med ens bekymrad ut. Tanken hade nog inte slagit honom ännu, att han kysst sin väns syster. För även om Arthur och jag varit bästa vänner i åratal, är även min bror en utav hans närmsta vänner.
”Du har rätt, det ska jag inte göra” svarade han allvarligt och såg ner på sina händer. Efter några sekunder såg han sedan upp på mig och började skratta. Det slog mig då, att det var ett under att Arthur kunnat hålla sig allvarlig så länge. Av någon anledning fann jag mig ändå irriterad över att han inte kunde hålla sig allvarlig längre.
”Vad skrattar du åt?”
”Oss” svarade Arthur, vilket fick mig att dra en aning på munnen, trots min irritation. ”Kom hit” sa han sedan och sträckte ut armarna mot mig. Försiktigt kröp jag in till hans bröst och lät han omfamna mig, för hur skulle jag kunna låta bli? Jag kände hur Arthur pussade mig fjäderlätt på huvudet medan jag satt kvar i hans armar. Tillsammans såg vi in i elden och jag njöt av värmen från hans kropp, samtidigt som mitt hjärta var nära bristningsgränsen av att vara så nära honom, utan att riktigt vara nära.

”Molly?” frågade Arthur efter att vi suttit stilla under några minuter av tystnad.
”Ja?”
”Du behöver inte bli ledsen för att de där idioterna säger att du är dålig på att kyssas, vet du. Och om de säger det igen så kan jag komma och intyga att du verkligen inte är det. Inte det minsta” sa Arthur med en lugn röst. Försiktigt drog jag mig ur hans omfamning och stirrade in i hans ögon medan mitt hjärta tog ett skutt.
”Vad menar du med det?” frågade jag hoppfullt.
”Att du kan K-Y-S-S-A-S, Prewett” utbrast Arthur roat med stort leende på läpparna, samtidigt som mitt hjärta sjönk lika hårt som en sten till havsbotten. ”Räcker det med att jag bokstaverat det, eller lär jag skriva ner det åt dig också?” retades han, vilket fick mig att vakna till. Jag tog irriterat tag om kudden som jag gömde mig bakom tidigare och kastade den på honom, varpå han skrattande vände sig om och försvann upp till sin sovsal. Med ett flertal olika känslor bubblandes inom mig, lade jag mig ner på soffan igen och slöt mina ögon.
Skulle han någonsin förstå vad han gjorde med mig?

Superbra

Tack!

Bra
*bevakar*

Fortsätt det var bra

Tack så mycket, vet ej ännu om jag ska fortsätta då detta egentligen bara var en enda novell, hela texten i sig. Men tack för att ni gillade den och kommenterade!

snälla fortsätt du är jättebra