PRS YES & Fellrendión Övergiven stad

YES

Mall:

Utseende:
Ålder:
Kön:
Personlighet:

Ursäkta, men jag måste sova nu!
Godnatt!

Z
z _ _
__

Utseende: Rött hår som är lite längre en till axlarna och som står att hålla håll, gul-gröna ögon, och lite kort.
Oftast klädd i blå tröja och jeans.
Ålder: 14
Kön: tjej
Personlighet: Rollas fram.

Utseende: Brunt ganska kort hår med ganska lång sned lugg, grå ögon och mellanlång.
Ålder: 16
Kön: Kille
Personlighet: Rollas också fram.

Du kan starta om du vill men jag svarar imorgon...

Hon slog upp ögonen.
Det tog ett tag för ögonen att vänja sig vid det dåliga ljuset, men efter en liten stund kunde hon se att hon låg i ett rätt litet rum med vita väggar där mycket av färgen var bort skrapad.
Hon försökte förgävels att minnas hur hon kom dit och upptäckte att hon faktiskt inte mindes något alls. Inte ens ett namn.

När hon hade granskat rummet ännu mer upptäckte hon att hon inte var ensam. Det var en till person i rummet.

(Det kan väll vara du om det är okej för dig?)

Han vaknade upp i en säng på ett dåligt belyst rum på ett mentalsjukhus. Lampan blinkade och det var ganska obehagligt att vara därinne.
Det var vitt kakelgolv med stora blodfläckar.

Han reste sig ur sängen och då kunde han även se att en rödhårig flicka med långt hår och gulgröna ögon också var där.

"Vem är du? Var är vi"? Frågade han.

"Jag... Vet inte. Varken vem jag är och var vi är." Svarade hon förvirrat eftersom att hon verkligen inte mindes nånting.
"Äh... Jag minns inget." Tillade hon trots att det nog egentligen var uppenbart.

"Samma här", suckade han och öppnade dörren.
"Ursäkta, men jag klarar inte av att stanna här längre", sa han och gick ut till en mörk korridor.

Hela stället var övergivet.

Hon följde efter då hon inte hade någon vidare lusta att stans kvar ensam i det där rummet för evigt.
Korridoren utanför rummet var helt mörk. Det tycktes inte finnas någon annan levande människa kvar i sjukhuset.

"Hallå?" Prövade hon rakt ut i mörkret utan att få något svar.

Det kom inget svar, men ljuset slocknade och man kunde inte se någonting. Trots det så fortsatte han långsamt framåt.

Han funderade nu på vad hans namn kunde vara.

Hon började gå rakt framåt i mörkret och hoppades på att hon inte skulle gå in i något. Vilket hon så klart gjorde. Hon gick rakt in i väggen när korridoren slutade gå rakt fram, och istället delade på sig, så att man fick gå åt antingen höger eller vänster.