Mörkretstid. (PRS)

Privat roll mellan mig Aia och Vildvittra.


Mallförslag:
Namn:
Ålder:
Kön:
Utseende:
Personlighet&Bakgrund:
Övrigt:

Behövs något tillägas i mallen så säg bara till.

Mallarna:

Namn: Esile Untwina.
Ålder: 22 år.
Kön: Kvinnligt.
Utseende: Esile har blont, halvlångt, väldigt yvigt hår som ofta ligger i en fläta längst hennes rygg. Hennes näsa är ganska liten och är något av en potatis näsa som pryds av små, nästan intet synliga fräknar. En stor mun med smala läppar pryder hennes ansikte. I vardera kind kan man finna en smilegrop då hon ler sitt något sneda leende som har lätt för att smitta av sig. Ögonbrynen är lika ljusa som hennes hår och välformade ovanför hennes ena gröna och de andra djupblåa ögat. Hennes hy är väldigt solbränd vilket klär henne.
Esile är väldigt vältränad och man ser de slanka, starka musklerna väl under hennes hy. Hon är lång och slank. Har långa armar och ben som ser lite för långa ut för överkroppen. Hon har tydliga nyckelben, långa smala fingrar och fötter.
Esile har en hel del ärr över sin kropp. Ett går längst hennes högra kind och är det som är det enda synliga då hon har sin rustning på sig. Dessutom har hon en enorm drake in tatuerad på ryggen som är menad att skänka henne styrka men också märket av hennes patrull, en örn på högra handleden.
Kläder:
Personlighet&bakgrund: Esile växte upp utan några föräldrar utan hade endast sin storbror, Saeu. Han är nästan dubbelt så gammal som Esile och uppfostrade henne på det enda sättet han kunde, han uppfostrade henne till att bli en soldat. Så länge hon kan minnas har hon gått i svärdets lära men kan hantera de flesta vapen. Esile har alltid fått resa med sin bror på alla hans uppdrag runtomkring i riket, allt ifrån krigsfronten till hovet och det enorma palatset. Då Esile var femton år separerades hon ifrån sin bror och ingick för första gången i en patrull som inte var hennes brors. Ända sedan separationen har de inte sett varandra utan blivit skickade åt olika håll i riket. Dock får hon fortfarande brev ifrån honom med jämna mellanrum.
Övrigt: -


Namn: Adina
Ålder: 19 år
Kön: Kvinna
Utseende:

Personlighet: (Hoppar över denna, det ändras alltid för mig xD)
Bakgrund: Förlorade tidigt sina föräldrar och har sedan dess levt på gatan och levt på att stjäla. Hon är mycket mager och blek, men under hennes kjolar gömmer hon dolkar som hon lärt sig försvarat sig med. Många män vill åt henne men hon gömmer sitt hår och ansikte under en långt överdragen huva på sin mörka trådslitna mantel.
Övrigt:

Nej det är bra De känner ju inte varandra så resten kommer ju när man rollar xD
Så börjar på mallen nu

Namn: Esile Untwina.
Ålder: 22 år.
Kön: Kvinnligt.
Utseende: Esile har blont, halvlångt, väldigt yvigt hår som ofta ligger i en fläta längst hennes rygg. Hennes näsa är ganska liten och är något av en potatis näsa som pryds av små, nästan intet synliga fräknar. En stor mun med smala läppar pryder hennes ansikte. I vardera kind kan man finna en smilegrop då hon ler sitt något sneda leende som har lätt för att smitta av sig. Ögonbrynen är lika ljusa som hennes hår och välformade ovanför hennes ena gröna och de andra djupblåa ögat. Hennes hy är väldigt solbränd vilket klär henne.
Esile är väldigt vältränad och man ser de slanka, starka musklerna väl under hennes hy. Hon är lång och slank. Har långa armar och ben som ser lite för långa ut för överkroppen. Hon har tydliga nyckelben, långa smala fingrar och fötter.
Esile har en hel del ärr över sin kropp. Ett går längst hennes högra kind och är det som är det enda synliga då hon har sin rustning på sig. Dessutom har hon en enorm drake in tatuerad på ryggen som är menad att skänka henne styrka men också märket av hennes patrull, en örn på högra handleden.
Kläder:
Personlighet&bakgrund: Esile växte upp utan några föräldrar utan hade endast sin storbror, Saeu. Han är nästan dubbelt så gammal som Esile och uppfostrade henne på det enda sättet han kunde, han uppfostrade henne till att bli en soldat. Så länge hon kan minnas har hon gått i svärdets lära men kan hantera de flesta vapen. Esile har alltid fått resa med sin bror på alla hans uppdrag runtomkring i riket, allt ifrån krigsfronten till hovet och det enorma palatset. Då Esile var femton år separerades hon ifrån sin bror och ingick för första gången i en patrull som inte var hennes brors. Ända sedan separationen har de inte sett varandra utan blivit skickade åt olika håll i riket. Dock får hon fortfarande brev ifrån honom med jämna mellanrum.
Övrigt: -

Namn: Adina
Ålder: 19 år
Kön: Kvinna
Utseende:

Personlighet: (Hoppar över denna, det ändras alltid för mig xD)
Bakgrund: Förlorade tidigt sina föräldrar och har sedan dess levt på gatan och levt på att stjäla. Hon är mycket mager och blek, men under hennes kjolar gömmer hon dolkar som hon lärt sig försvarat sig med. Många män vill åt henne men hon gömmer sitt hår och ansikte under en långt överdragen huva på sin mörka trådslitna mantel.
Övrigt:

Esile låg tätt tryckt emot klippan inunder henne och blickade ned emot människorna långt där nere. De såg så fridfulla ut, helt ovetandes om vad som skulle komma att ske. Det verkade inte ens finnas en tanke hos dem vilket fick Esile att känna sig något illa till mods. Hon kunde se barn, mödrar och fäder men hon vägrade att tänka tanken som så gärna ville slå sig till ytan. Istället gjorde hon som hon alltid brukade göra. Hon gjorde så som hon blivit tillsagd.

Ett skri fick henne att kolla upp. Endast en svart liten prick gick att skymta uppe på den ljusblåa himmelen av Jorgs falk. Somliga påstod att Jorg kunde ta sig in i falkens sinne, se det falken såg men Esile var tveksam som till så mycket annat. Det fanns de som trodde på otroliga saker och Esile hade lärt sig att vidskeplighet inte förbättrade sin förmåga att beskydda riket. Snarare tvärtom. Vidskepelse ledde i många fall till rädsla utav något man inte förstod och rädsla i sin tur fick en dödad.

”Kom igen”, muttrade Taki jämte henne och började åla sig ifrån kanten.
Esile låg kvar för ett ögonblick men följde sedan efter Taki utan att invända något. Det syndes tydligt på honom att han var spänd men framförallt koncentrerad. Hon kunde skymta en något utåt stående blodådra i hans nacke precis som den brukade inför en strid eller i detta fall en slakt men det var något mer. Trotts att de nu känt varandra i sju år så hade hon ännu inte riktigt lärt sig att läsa honom rätt. I och för sig var det inte så konstigt. Snabbt hade hon lärt sig att det inte var någon större ide att skaffa sig några närmare vänner, det gjorde endast ont då de försvann till andra sidan.

Esile ökade på stegen och kom upp jämte honom till de mötte resten av deras styrka. Alla redo för strid, redo att bringa fred åt riket och beskydda det med allt de hade, med deras liv. Taki avlade rapporten och de fick sina order.

Adina tog sig längst gatorna i byn ute efter mat det var ett tag sedan, hon mindes inte. Hon hade gömt sig för ett par män som ville ha kul med henne som de sa. Sedan ung ålder då hon gått på detta och lurats av dem har hon varit på sin vakt och inte varit rädd för att sticka en dolk mellan deras skulderblad.
Adina såg ut på folkvimlaet det var marknadsdag och fler folk än vanligt på gatorna, perfekt för henne. Hon drog över huvan på manteln för att dölja det eldröda håret och det ännu fagra ansiktet och gav sig ut efter föda. Just nu kunde hon döda för att få mat, inte för att hon gjorde det, då skulle hon hamna i stupstocken ögona böj.

Esile och en litet antal av de andra i hennes trupp smög sig framåt. Ännu hade ingen upptäckt dem men byborna verkade vara upptagna av annat. De få vaktposter som hade stått utposterade hade de enkelt skjutit ned med var sin pil i hjärtat.

En man steg ut ifrån ett hus mitt framför Esile som handlade snabbt, instinktivt. Hon lade ena handen för hans mun medan den andra skar upp hans nyrakade hals. Blodet rann nedför honom, ned på henne då hon tog emot kroppen som föll mot marken för att inte låta dunsen väcka någon uppmärksamhet men det hade varit förjävels. Efter mannen ut ur huset kom en ung flicka, troligtvis mannens dotter. Esile hann bara uppfatta hennes stora bruna ögon chockerade av vad dem såg innan ett högt, panikartat skri for ur henne. Sedan blev allt tyst. Esile kunde se att en pil borrat sig genom den lilla kroppen någon minut försent. Nu hade de enbart sekunder på sig innan folket skulle strömma dit för att se vad som hade hänt. Esile satte de blodiga fingrarna till sina läppar och visslade. Det skulle inte dröja länge förrän kavalleriet skulle komma och slakta allt i sin väg.

Skriet skar sig som en pil genom den morgontysta byn. Även på marknadsplatsen hördes det trots gnisslandet från böndernas vagnar och allt stannade upp. Folk i närheten sprang dit, vad kunde det vara? Adina gissade bara att det var ett barn som hade slagit sig eller liknande, hon brydde sig inte nämnvärt. Särskilt inte då hon i vilevallan fick tag i ett nybakat bröd och äpplen.
Snabbt springer hon på bara fötter tillbaka längst gatorna, längst de fallfärdiga husen för att gömma sig. Lagen var inte på hennes sida, det hade den aldrig varit och hon var hungrig.
Hon hittade snabbt en fallfärdig ladugård och klättrade upp på höskullen, längst där uppe bakom en hög med hö la hon sig för att äta sin stulna måltid.

Den första runt husknuten var en kvinna. Taki högg snabbt ned henne, försvarslös som hon var samtidigt som nästa, en man såg dem.
”Vad i…” sade han förvånat vilket också var hans sista ord.
Esile nådde fram till honom och lät klingan sjunga för henne. Adrenalinet pumpades runt i hennes kropp och hon kände en sådan sensation som endast strid kunde ge henne.

Ljudet av ett horn hördes i fjärran och sedan skriken som berättade för resten av byn att de var under attack. Esile kunde också höra dundrandet ifrån hovar bakom dem men istället för att vänta in dem fortsatte hon själv och Taki längre in i byn.

Adina hör tjuten, hör skriken och känner lukten av bräda gårdar och bränt kött. Djur och människor flyr skrikande till höger och vänster då Adina ser ut genom ett litet hår i ladugårdens vägg. Hon andas in med djupa andetag och försöker tänka logiskt och rationellt. Att människor i byn dödades rörde henne inte ryggen, inte heller att byn brändes ner. Nu var det att klara sig själv och den bästa saken att göra det var att gömma sig. Sprang hon skulle hon vara en säker måltavla för soldaternas pilar och svärd. Bara inte ladugården brändes eller någon kom dit upp så skulle hon klara sig.
Hon drog manteln om sig och huvan djupare över ansiktet och gömde det eldröda håret. Sedan kröp hon in bakom en hög med gammalt hö i den övergivna ladan och hoppades på turen.