Everything has changed [SV]

Titel: Everything has changed [SV]
Rating: Antagligen runt PG-11 typ lol (kanske ändras ju längre in jag kommer, vi får seee)
Handling: Stephanie Grey var 13 år gammal och skulle, efter att ha gått på Beauxbaton sina två senaste år, börja på Hogwarts. Hennes enda anledning till att börja på Hogwarts var för att hennes mamma Madeleine dog av en sjukdom, och Stephanie var tvungen att flytta till sin pappa, som var engelsk, och därför bo i England.
Hon var inte så speciellt taggad av att byta skola, och var fast besluten på att hon antagligen inte skulle få några vänner alls.
Men hennes tankar ändrades när hon träffade ett par tvillingar på tåget, ett par tvillingar vars tankar och gärningar var lika galna som hennes. Ett par tvillingar som snabbt blev hennes vänner. Ett par tvillingar, vars namn är Fred och George, som förändrade hennes värld för alltid.



Kapitel 1
Resan till Hogwarts

Stephanie hade precis kommit in på perrong 9¾ och väntade nu på att hennes pappa Michael också skulle fara igenom stenväggen.
Medan hon stod och tittade ner på sin bagagekärra där hennes stora bruna koffert låg, tätt intill hennes bur där hennes uggla Jessie sov, så kände Stephanie irritation för att hon inte ville vara där alls, och sorg för saknaden av hennes gamla vänner och sin mamma. Hon slet bort blicken från bagagekärran och började granska varenda liten detalj på perrongen, men hennes blick fastnade mest på det röda ångloket hon, om mindre än en halvtimme, skulle vara ombord på. Över loket hängde en skylt med texten Hogwartsexpressen, kl. 11.
Hon tittade ner på sitt armbandsur som visade att klockan var tjugo minuter i elva, och redan var perrongen fullpackad med nya som gamla elever och föräldrar som antingen stod tårögda och sa hejdå till sina barn som för första gången skulle åka till en skola mitt i ingenstans, eller föräldrar som redan sagt hejdå flera gånger, och nu lätt tryckte tillbaks tårarna som bildades när de insåg att deras barn skulle vara borta från dem i cirka ett halvår eller mer.
”Såja, nu kom jag äntligen igenom!” utbrast en välbekant röst bakom Stephanie som snabbt avbröt hennes tankar.
”Var har du varit?” frågade hon i en irriterad ton medan hon vände sig om så hennes blick mötte sin fars.
”Jag tänkte precis springa igenom spärren när en av mina – våra mugglargrannar kom fram och började prata med mig. Jag fick vänta en stund innan jag lyckades släppa mig fri. Jag fattar inte hur mugglare kan vara sådär pratsamma.” svarade Michael medan han lätt skakade på huvudet. Stephanies respons var att himla med ögonen och ta tag i hennes bagagekärra för att göra sig redo att gå ombord på Hogwartsexpressen. Men innan Stephanie ens hunnit in i folkmassan som bara växte ställde sig Michael ivägen för vagnen så hon inte skulle kunna fortsätta gå.
”Vad är det nu?” frågade hon med en väldigt irriterad ton i rösten och Michael tittade medkänsligt på Stephanie. Hon gillade inte den blicken. Hon hade fått nog med medkänsla från hela hennes släkt och vänner, och började bli trött på det.
”Stephanie, jag vet att du inte vill åka till Hogwarts, men jag lovar att du kommer att trivas. Okej? Du kommer få jättemånga nya vänner, och du kommer ha jätteroligt.” Michael försökte desperat få ögonkontakt med sin dotter, men Stephanie vägrade titta upp på honom. Istället hade hon klistrat fast sin blick på Jessie som fortfarande sov stillsamt. ”Stephanie, lyssna på mig, jag vet att jag inte varit en av de bästa föräldrarna i världen, men jag älskar dig, okej? Och jag vill inte att min dotter ska tränga ut allt och alla för att du är ledsen, och sitta och plugga själv i biblioteket istället för att skoja med vänner. Det är inte du. Du är en person som busar, som gör sig hörd, som gillar att få positiv uppmärksamhet. Som får bra motion genom att springa ifrån lärare.” Stephanie log svagt och höjde sakta upp blicken på sin far som log ett halvhjärtat leende mot henne. ”Det här är inte du. Jag slår vad om att du kommer hitta vänner som är lika galna som du är. Okej?” Michael gav ifrån sig ett svagt skratt, och Stephanie log ett halvt leende mot honom medan hon nickade.
”Okej.” svarade hon. Michael gick fram till henne och gav henne en kram, Stephanie kramade tillbaka.
När de släppt taget om varandra och sagt hejdå runt fem gånger började Stephanie röra sig mot tåget. De första vagnarna var redan fullpackade med barn, flera av eleverna hängde ut genom fönstren och sa ett sista hejdå till sina familjer. Hon fortsatte gå med sin kärra före sig längs perrongen på jakt efter en ledig sittplats.
Hon såg nästan direkt en skara elever som omgav en kille med dreadlocks, som såg ut att vara i hennes ålder. Stephanie hörde någon säga någonting om att han skulle vara hygglig och visa dem någonting, vilket hon inte direkt förstod. Så hon stannade upp i rörelserna och såg på när killen lyfte ett lock på en ask han hade i famnen och skaran omkring honom började skrika för sina liv då någonting stack ut ett långt, hårigt ben ur den. Stephanie hann inte se mer, eftersom det var flera elever som nu stod bakom henne och sa åt henne att snabba på, så hon gjorde vad de sa.
Stephanie pressade sig vidare genom folkhavet tills hon äntligen hittade en ledig kupé i mitten av tåget. Hon satte först in Jessie i den och försökte sedan dra upp sin koffert upp för fotsteget, vilket nästan var omöjligt. Men efter en stund lyckades hon få in den i ett hörn av kupén och lät den stå där medan hon tog upp Jessie från golvet och ställde upp buren på sätet bredvid henne själv.

*

Efter någon minut tjöt en vissla, som antagligen betydde att tåget snart skulle gå, och med ens blev det fart ute på perrongen. Föräldrar sa hejdå till sina barn, elever blev stressade medan de desperat försökte hitta en sittplats och Stephanie såg på när flera barn snubblade i farten.
Efter någon minut var det bara föräldrar, syskon och övrig släkt kvar på perrongen och de vinkade upphetsat hejdå. Stephanie kunde se sin pappa lite längre bort, han log drömmande medan han lätt vinkade hejdå till det nu rullande loket. Stephanie vinkade lika lätt tillbaka, även fast hon förstod att han inte såg henne.
När bara några minuter hade passerat började Stephanie tröttna på att bara titta ut på det gröna landskapet hogwartsexpressen åkte förbi, och öppnade därför sin koffert för att ta upp en bok ur den. Stephanie fick snabbt syn på Hogwarts historia som hon hade fått av sin pappa några dagar innan.
Hon tog upp boken och stängde snabbt igen kofferten efter sig och slog sedan upp första sidan.

*

När ännu några minuter hade passerat så utbrast någon ett skrik precis utanför Stephanies kupé, och nästan direkt efter öppnades kupédörren och tre killar i hennes ålder kom skrattande in, killen med dreadlocks som hon sett på perrongen var en av dem. De andra två hade eldrött hår, fräknar och var identiska. Ingen av de tre hade märkt att hon var i kupén än, de bara skrattade medan de knuffade in sina kofferter i kupén.
”Såg ni Angelinas ansikte?” Utbrast killen som hade dreadlocks genom skrattsalvorna. Han höll fortfarande i asken han hade hållit i på perrongen.
”Hennes ansiktsuttryck var oprisbart!” fortsatte den ena av tvillingarna medan han gjorde en ansats att sätta sig ner, men stannade mitt i rörelserna när han fick syn på Stephanie. Hans bruna ögon spärrades upp medan han harklade sig för att få sin tvillingbrors och dreadlocks-killens uppmärksamhet. Stephanie höjde sina ögonbryn och tittade på när de båda vände sig om mot tvillingen för att sedan vända blicken mot Stephanie som gav dem underliga blickar. Dreadlocks – killen blev den första att prata.
”Eh… Kan vi sitta här?” frågade han gav Stephanie ett leende som mer såg ut som en grimas.
”Uhm… Visst.” Svarade hon och såg på när alla de tre killarna satte sig ner, och var nu dödstysta. Stephanie fortsatte läsa, men kände deras blickar bränna i henne. Tillslut avbröt en främmande röst tystnaden i kupén.
”Vilken årskurs ska du börja i? Jag känner inte igen dig.” Stephanie höjde blicken för att möta blicken av den ena tvillingen som pratat.
”Tredje.” svarade hon enkelt och tänkte precis sänka huvudet för att fortsätta läsa, när en annan röst fortsatte konversationen.
”Verkligen? Vi ska också börja tredje och jag är ganska säker att jag inte har sett dig en endaste gång.” Stephanie mötte nu den andra tvillingens fundersamma blick. Hon suckade lågt.
”Jag gick mina två första år på Beauxbaton, en magiskola i Frankrike. Men har nu bytt till Hogwarts för att…” Stephanie tvekade, hon ville inte få in konversationen på sin mamma. Hon skulle inte känna sig bekväm med att ha tre killar som hon inte ens kan namnen på, fråga henne frågor om sin mammas död. ”… För att jag inte sett pappa på jättelänge, antar jag. Och att min mamma ville att jag skulle få lite kontakt med släkten på min pappas sida, och att jag skulle bli lite van med England igen.” ljög hon. ”Jag bodde i England tills jag var åtta år, eftersom mina föräldrar, um, skiljde sig.” lade hon snabbt på, så det inte skulle komma några efterkommande frågor, hon kände sig inte bekväm om att ljuga om sin mamma.
”Åh, okej.” svarade tvillingarna i kör medan killen med dreadlocks nickade kort åt henne för att visa att han förstod.

Efter det blev det tyst igen, men tystnaden kändes mycket pinsammare än de andra, så tillslut tog Stephanie mod till sig och började prata.
”Ehm, jag fångade aldrig era namn.” sa hon och tittade upp på de tre killarna framför henne.
”Vi nämnde de aldrig.” svarade killen med dreadlocks med ett flin och fortsatte sedan, ”Men för din information heter jag Lee Jordan, bästa Quiddich - kommentatorn genom tiderna!” Stephanie gav Lee ett leende och tänkte precis fråga honom vad exakt Quiddich var, hon visste att det var en trollkarlssport, men hon fick aldrig någon riktig information om det när hon gick på Beauxbaton.
”Jag är Fred, och det här är George. Båda stolta Weasleys” sa en tvilling medan han pekade på sig själv och på hans bror. Tvillingarna gav henne ett varsitt överdrivet leende medan Lee flinade.
”Så egentligen är du George och du Fred.” Rättade Stephanie med en gnutta av sarkasm i rösten och tittade på dem när hon nämnde deras namn. Nu var det hennes tur att ge Lee ett flin, Lee - vars flin hade försvunnit från hans ansikte – satt med en halvt öppen mun, medan både Fred och George tittade på henne med imponerande blickar.
”Ja, exakt… Men hu-” började George.
”Jag har varit med om det förut, tro mig.” svarade hon, innan hon snabbt la till, ”Och Lees flin och era överdrivna leende gjorde det bara ännu mer avslöjande.” Lee och Tvillingarna gav varandra blickar som hon inte kunde läsa av, och hon återvände till sin bok.
”Men jag hörde aldrig ditt namn, så vad heter du?” frågade Fred medan hans bruna ögon mötte Stephanies blåa, som tittade upp från boken.
”Jag nämnde det aldrig.” påpekade hon och lipade skämtsamt mot honom. ”Men för din information heter jag Stephanie Grey, bästa personen genom tiderna!” utbrast hon medan Lee ironiskt himlade med ögonen mot henne.

*

Resten av resan pratade de fyra om det mesta. Stephanie gjorde misstaget om att fråga de tre killarna vad Quiddich egentligen var för något, och plötsligt blev det ett väldigt liv inne i kupén då alla tre pratade i mun på varandra i försök att förklara vad det var, och efter de minst tio minuterna hade Stephanie inte blivit klokare när det gällde Quiddich.

”Vi borde byta om till våra klädnader nu, vi är nog framme snart.” sa Lee efter en stund medan tvillingarna nickade instämmande och öppnade sina koffertar för att ta fram sina klädnader. Stephanie gjorde samma sak och snart hade alla tagit av sig sina jackor och istället satt på sig sina svarta hogwartsklädnader.
Stephanie märkte att hon hade nästan exakt lika kläder som killarna, bara några skillnader, som att de hade slipsar som var gul – och röd randiga, medan hennes slips var vit och att de alla också hade ett märke på sidan av klädnaden som var röd med ett gult lejon i mitten, hon hade inget märke alls.
”Ehm… Varför har ni färgade slipsar och ett märke och jag inte?” undrade hon när hon hade satt sig ner på sin tidigare plats.
”För att vi är indelade i Gryffindor, och du är inte indelad alls.” svarade Lee lätt, men Stephanie hade fortfarande fler frågor.
”Vad är Greffyndorr?” frågade hon och såg att Lee och tvillingarna fnissade lätt medan Fred svarade.
”Gryffindor. Och det är ett elevhem. Om du inte vet det finns det fyra elevhem: Ravenclaw, de smartas elevhem; Huffelpuff, de lojalas elevhem; Slytherin, de klipska och… um… ambitiösa personernas elevhem, men akta dig för dem. De flesta är ingenting annat än trubbel.” sa han och gav Stephanie en menande blick. ”Och tillsist Gryffindor, där de modiga, starka och snygga personerna passar in. Så inte undra på att jag delades in där.” sa han medan han överdrivet drog handen genom håret och gjorde sitt bästa för att se väldigt stolt ut. Stephanie fnissade åt honom och innan hon hann kommentera hans svar avbröt Lee henne.
”Vilket elevhem kommer du sorteras in i tror du?” frågade han intresserat, medan Stephanie ryckte på axlarna.
”Vet inte, vi får väl vänta och se.”
”Bara du inte hamnar i Slytherin. Då kommer jag aldrig prata med dig ige-” George hann inte avsluta meningen förrän en röst ekade genom tåget;
”Vi kommer fram till Hogwarts om fem minuter. Vill ni vara så vänliga att lämna erat bagage på tåget, det transporteras för sig till skolan.”
”Jahapp, då är vi snart framme då. Lika bra att gå till någon utgång nu, det brukar bli så trångt annars.” sa Lee och ställde sig upp, följd av tvillingarna och Stephanie.

När tåget äntligen stannade var det – som Lee sa – väldigt trångt i korridoren och Stephanie mer eller mindre trycktes ut genom tåget. Hon tittade runt sig men såg inte tvillingarna eller Lee någonstans.
Toppen. hörde hon en röst i hennes huvud utbrista. De ville säkert inte vara med dig, de var bara för godhjärtade för att sparka ut dig från kupén. Där ser du, du kommer inte få några vänner. Stephanie försökte trycka undan rösten ut ur hennes huvud, men med ett dåligt resultat.
_____________________

Jag har också en fic som heter everything has changed haha Orkar inte läsa något just nu, ville bara säga det

Super bra! lägtar tills nästa kapitel!!!!