Lida [PRS]

Zendaya

Linnéa + Ida

Oki, vem är du?

Idk bestäm du

Spela roll -.-

Jag vill vara Ida ;(

Linnea gick till begravningsplatsen. Apokalypsen hade försvunnit då hon gjort avada kedavra på Anna-Karin, den utvalde.
Hon gick fram till graven där Ida låg. Hon minns henne väl, hon liknade Vanessa lite. Många trodde att hon var kär i Vanessa, men det var fel, hon älskade Ida. Linnea kände en svart tår rinna ner för hennes ovanligt vita kind. Plötsligt såg hon en hand sträckas upp, kämpandes, ur platsen där Ida låg.


Ok idk vad jag ska skriva

Idas hand sökte desperat efter något att ta tag i. Handen stannade vid något hårt, en känga eller något och strax efter det hördes ett skrik. Hon kände igen den rösten... var det Linnéa? Vad gjorde hon vid Idas grav? Kämpande fick hon ut sin andra hand ur jorden och använde all sin styrka för att få upp sin överkropp. När hon fick upp huvudet började hon galet flämta efter luft, under jorden behövde hon inget syre men nu kändes det som om hon hållit andan i en halvtimme. Hennes blick åkte upp och mötte Linnéas.


wöhö I suck I know ;(

Linnea stirrade på Ida, med gapande mun. Under några sekunder verkade allt stå stilla, men sedan kom Linnea på att hon måste hjälpa Ida upp.
"Herre jävlar" sade Linnea samtidigt som hon tog tag och hjälpte upp Ida ur den sista biten "Jag trodde du var död"

Ida väntade i någon minut tills hon kunde andas normalt. Sedan tittade hon på sig själv. Hennes ben var helt leriga och hennes kläder, ett par svarta shorts och vitt linne, var helt trasiga och slitna. Hennes händer var blodiga och hon ville inte ens veta hur ansiktet såg ut. Håret var helt tovigt och smutsigt.
"Jag... jag var död eller jag är död... alltså jag vet fan inte." Ida fattade ingenting. "Alltså vafan...?"

"Vi borde nog ta dig hem till mig" svarade Linnea som var förvirrad.
Hon trodde inte att Ida skulle klara av att gå hela vägen till Linneas våning, men hon verkade vara helt stadig på benen. Turligt nog mötte de inga människor på vägen hem till Linnea. I hissen var det tyst.
"Hur..." Linnea försökte komma på hur hon skulle säga sina ord "hur, kändes det att dö?"