En halv tvilling

Vet inte riktigt vad detta är. Men ah.
~
En kall, regnig höstkväll stod en orangehårig man, kanske runt trettio, och skrek åt en gravsten. Man kunde höra honom skrika saker som "Hur kunde du?", "Varför?" och "Hur fan kunde du lämna mig sådär?".
Om någon hade varit där, vilket ingen var, (det var trots allt regnigt och kallt och dom flesta satt inomhus och myste med sin familj) hade man även hört hur han snabbt ändrade tonläge och nästan grät.
Plötsligt anklagade han sig själv. Det var hans fel. Varför levde han, det borde ha varit han! Han föll ned mot gravstenen, höll om den, lät fingrarna smeka det ingraverade namnet. Fred Weasley. Sin brors namn. Pojken som hade varit med på allt. De hade alltid varit tillsammans. Det var alltid "Fred och Geroge". Aldrig bara Fred, eller George.
Men nu. Nu var det bara George. Nu var han halv. En halv tvilling.
Folk sa att tiden läker alla sår. Att man måste gå vidare. Inte glömma, men gå vidare. Han trodde inte på att det gick.
Det gjorde fortfarande ont, efter alla dessa år. Klart det gjorde. Ingen förstod hur ont det gjorde att se sig själv i spegeln. Hans son hade tittat så konstigt på honom den där morgonen då han slog sönder badrumsspegeln. Det var för mycket minnen. För mycket smärta.
Mannens tårar blandes med regnet och det blev suddigt. Han skrek rakt ut. Inga ord. Bara ett plågsamt ljud. Han skrek av vrede, av sorg. Önskade sig bort därifrån.
Egentligen borde han inte vara här, vid graven. Det tog så mycket energi. Trots det gick han dit varje dag, och bara satt där. Med armarna kring stenen.
Tyvärr var det inte tillräckligt. Gravstenen kunde inte prata, inte skratta, inte driva med folk. Alla skämt hade förlorat sin mening. Det var inte längre samma sak.
Självklart kunde han fortfarande le, och skratta. Men det var något inom honom som fattades. Han var inte riktigt hel längre. Det hade han inte varit på flera år.
Han var halv.