Krig, Påskägg & Lustigkurre (Privat)

Privat roll mellan Selma... och underbara jag

Mall
Namn: Michael Long

Ålder: 22

Kön: Man

Utseende:
Michael är en hyfsat lång kille på 1.89 cm med vältränad kropp och blå-bruna ögon. Han är varken stilig eller ful.

Status i kungadömet: Son till en högt satt Adlig man vid namn Nax Long.

Intressen: Michaels enda intressen är hästar och svärd. Han har endast en egen häst, men bär ansvaret för att lära upp de andra hästarna på gården. Slåss gör han inte ofta, dock spenderar han en del tid hos smeden och observerar själva görandet av svärd.
~
Skrev inte in kön eller personlighet. Personlighet rollas ofta fram lättare och kön kan man gissa på namnet. Men om du vill är det bara att lägga till^^

Det är bra

Mall:

Namn: Sarah Lancer

Utseende: typ, fast med lite yngre utseende.

Ålder: 19

Status: Dotter till kund Adam och drottning Celine.

Intressen: Sarah älskar att slåss, rida, vara ute i naturen och smutsa ner händerna helt enkelt. Hon är inte den lilla porslinsdockan man förväntar sig att en prinsessa ska vara. Hon gillar att vara sig själv, och vägrar låta någon annan styra över henne.

Bra! Vill du börja? Är så dålig på det

UHm... oki XD

__________________________________________


Mina föräldrar hade sedan länge gett upp hoppet om att försöka hitta en stridslärare som faktiskt lärde mig något. I flera år har det varit samma gamla visa, skaffa en lärare, visa att den har fel och lära läraren saker och ting istället. Det är ingen särskilt bra metod ifall man vill bli bättre på att slåss -- vilket jag vill.
Men i alla fall så är det därför jag, prinsessan Sarah Lancer måste träna själv.
Jag höjer aggressivt svärdet och slår det rakt in i träningsdockans midja. Jag är arg, förbannad rent av. En person har hängts nere i staden, och det visade sig att det var fel person -- det värsta är att jag inget kunde göra. Jag visste inget förrän nu.
Jag åkte personligen dit ner då mor och far är på affärsresa. Jag bad familjen om ursäkt och erbjöd dem jobb på slottet. Men de accepterade såklart inte. Ingen skulle ha gjort det, inte ifall deras make eller son verkligen var värd något för dem.
De skakade bara på sina huvuden och bad mig gå. Sorgen hade redan satt spår i deras ansikten.
Jag avskedade vakten, vakten som hade fått den oskyldiga hängd. Han såg förtvivlad ut när jag gjorde det. Jag sade åt honom att han borde vara glad att han inte också blir hängd, då blev det lite fart på honom.
Jag fortsätter attackera träningsdockan, vildsint. Hugger den i små bitar. Höet inuti den flyger åt alla håll. Jag valde en billig träningsdocka, en sådan som jag visste skulle gå sönder utan att en förmögenhet försvann.
"Lugna ner dig! Det fanns inget du kunde göra!" Jag har fått publik.
Jag vänder mig argt om och ser Lukas -- min vän -- komma emot mig med ett svärd i handen. "Du behöver en levande slagdocka eller hur?"
Jag nickar och börjar genast attackera honom. Jag attackerar inte med full styrka, det vet han, så han pressar mig hårdare tills jag attackerar honom så snabbt och skickligt jag kan.
Lukas är förmodligen den enda i hela riket som kan mäta sig i min styrka och skicklighet när det gäller kampsport, slag, vapen och krig i allmänhet. Det är därför vi blev så bra vänner.

___________________________________

Detta blev ovanligt långt... ._. Lugn, detta kommer inte ske varje gång xD

Skrev ett aslångt inlägg men det försvann så nu blev det kortare -.-'

- POJKAAAAR!! Vrålar Indra från nedre våningen. Med en suck reser jag mig upp och ser mig själv i spegeln. Michael Long, 22 år.
- Jag är en Long, jag är stolt! Mumlar jag för mig själv och går ner till hushållerskan som nyss ropat på mig. Simon, 10 år och världens mest lättlurade bror står redan där och väger ointresserat på fötterna.
- Ni ska till ACity. Kung Adam har lagt upp för möte om en vecka och då er far inte finns tillgänglig får ni åka. Michael, du är 22 år och mer än kapabel till att vårda Simon. Därför förväntar jag mig att ni kommer hem lika pigga som vanligt om två veckor. Här har ni lite pengar.

Och med det sagt försvinner Indra till köket.
- Vill du rida egen häst Simon? Frågar jag leende.
- Men jag....jag är bara 10! Du sa ju att om man är yngre än 13 så kan man bli besatt av demoner om man rider!
- Skojade ju bara dummer, kom igen, så packar vi!
Simon ser sårat på mig men går upp för trapporna han med. Vi går till våra rum och börjar packa.

Lukas parerar mina slag utan några problem.
"Fokusera!" morrar han och gör ett utfall mot mina ben så att jag måste hoppa bakåt för att inte bli styckad.
"Sluta försöka döda mig då!" morrar jag tillbaka och attackerar snabbare.
"Då skulle du hata mig", säger han lugnt och attackerar mot mitt huvud. Jag duckar samtidigt som jag parerar slaget med svärdet. Det flyger gnistor varstans och jag måste blunda då och då för att inte få dem i ögonen.
"Jag. Kommer. Hata. Dig. Ännu. Mer. Ifall. Du. Dödar. Mig", fräser jag och attackerar hårt för varje ord.
"Sarah! Fokusera sade jag! Fokusera!" skriker han mot mig. Jag struntar i det han säger och attackerar så snabbt jag kan.
Han biter ihop käkarna och attackerar lika hårt tillbaka.
Vi tystnar båda två och attackerar endast.
Till slut blir det mer som en dans än en kamp.
Lukas är duktig, det har han alltid varit, han är naturbegåvning liksom mig. Men, ändå, när matchen är slut så är det han som ligger på gräset och ser upp mot mig. Hans blå ögon är lugna fastän svetten glänser i hans panna. De blonda håret ligger inte ens platt på huvudet som det brukar efter en lång match. Vilket betyder att vi körde under en kort tid.
"Bättre?" undrar han.
Jag nickar och räcker honom handen. "Ja, tack."
Han ler mot mig och tar emot min hand och reser sig. "Vi ska få besök, det vet du väl?"
"Ska vi? Och vadå vi?"
Han flinar medan han svarar. "Longs kommer hit om en vecka. Ja, vi, du vill ha med mig?"
"Vänta nu... Stopp ett tag... Om en vecka?! Då är min far fortfarande bortrest!"
Han flinar. "Just precis."
"Men... Då måste jag hålla det förbaskade mötet!"
"Ja. Vi två tillsammans, förmodar jag?"
"Ja", muttrar jag medan jag börjar gå bort mot stallet. "Ska vi rida?"
"Ifall jag har Tornado så följer jag med."
"Glöm det, han är min."
"Alltid värt ett försök, antar jag", skrattar Lukas. "Jag tar Bitterblue."
"Hon är redan så gott som din så jag förväntade mig inget annat", flinar jag mot honom.
"Försten dig", säger han skrattandes och börjar springa.
"Fusk!" säger jag och springer efter. Vi båda blir nersölade av våra svärd som vi håller i.

_____________________________________
Okej, ja, jo, jag kanske är fäst vid långa inlägg i början ändå... >.>

- Kom igen då fegis! Ler jag åt Simon, som stirrar skrämt på hingsten framför sig.
- Hoppa upp, inget händer!
Simon nickar tveksamt och hoppar upp. Jag klappar Neera lätt på hennes tjocka hästhals och knyter ett skosnöre som gått upp.
När Simon är klar börjar vi rida mot ACity i lugn fart.
Efter någon timme passerar vi den första byn och Lord Aaron bjuder oss att följa med honom, för han ska också till palatset.
- Av personliga skäl! Skrockar han då Simon frågar. Jag tror jag vet vilka personliga skäl. Rykten har ju gått om att Lord Aaron legat med en stallflicka på palatset, sen dödat henne. Kan det vara sanning, det de säger? Att han dödat henne? I sånna fall skulle jag nog skratta ihjäl mig. Nåja, vi rider vidare.

(Kort, jag vet, men jag hinner inte riktigt skriva mer just nu!!)

Viden susar förbi mig, förbi oss. Det känns som att vi inte längre tillhör den här världen. Som om vi strider mot naturens lagar när vi sätter oss på en varsin hästrygg och krossar luften snabbare än det var menat att människan någonsin skulle kunna göra.
Jag börjar skratta smått och manar Tornado framåt. Han älskar att pressa sig till det yttersta, liksom mig, och när jag sitter på hans rygg känner jag mig oövervinnerlig, som om inget någonsin skulle kunna hända mig eller honom ifall jag får sitta på hans rygg. Jag tror han känner samma sak. Han litar på mig mer än någon annan i hela världen, eller åtminstone i hela hovet. Jag brukar till och med insistera på att rengöra hans box, trots att det inte passar en ung flicka, och framför allt inte en prinsessa. Men, efter alla gånger Tornado har sparkat någon rakt i ansiktet likt en åsna så tillåter de mig sköta om "besten" som de kallar honom när de tror att jag inte här dem.
Jag lutar mig framåt så att jag verkligen känner hur Tornado jobbar under mig och jag älskar det. Älskar att känna hur vi nästan blir ett.
På min högra sida så försöker Lukas pressa Bitterblue lika hårt. Jag ler åt hans försök innan jag fortsätter och den här gången lämnar jag Lukas bakom och rider bort mot sjön med den nästan magiska gläntan.

(Pling goes crazy och hoppar fram 5 dagar )

Jag suckar och sträcker lätt på mig. Hela kroppen är stel efter flera dagars ritt. Jag ser mig om i gläntan vi befinner oss i, jag, Simon och Lord Aaron. Med ett ryck får jag loss en bit bröd från limpan Simon håller i, och äter den äcklat.
- Samma jävla limpa varje dag! Muttrar jag i kör med Simon. Vi ser på varandra med stora leenden men tittar snabbt bort. Lord Aaron ser förundrat på oss, som om vi inte redan vet hur lika vi är. Tillslut är vi tvungna att ge oss av och varenda sekund på hästen gör mig surare för jag har ont överallt.
Jag sneglar på Simon som vant och glatt guppar på sin hingst. Efter bara en dag av ritt hade han vant sig vid hästen, och verkade inte längre frukta att något dåligt skulle hända honom. Lite tråkigt faktiskt...nåja, inte kan jag skrämma honom nu, då skulle han bara springa vilse i skogen med paniken kokande inom sig så stark att han tillslut exploderat. Så, som det skedde med morfar.
Ett leende glider över mina läppar när jag minns tillbaka på dagen då morfar skulle bli aska. De brände någon annan istället, för morfar hade varit försönderdelad för att kunna brännas. Det var antagligen inte så kul som jag tycker.
- Vi leker en lek! Säger Simon.
- Jag får bestämma! Skrattar jag.
- Va? Nääe! Mumlar Simon snopet.
- Jo, men nu leker vi min lek, eller vågar du inte? Retas jag.
- Okej då!
- Bra: vi leker sanningsleken!
- Vad är det?
- En lek. Jag börjar. Lord Aaron, är du med?
- ...Okej då! Ler Aaron.
Jag ler elakt tillbaka och tänker en stund.
- Dåså, Lord Aaron, varför ska ni till slottet?
Lordens leende slocknar direkt och jag fattar direkt att jag ligger illa till.

Det känns som om en evighet har gått när Lukas till slut kommer till gläntan. Vid det laget ligger jag redan vid strandkanten och ser upp mot himlen. Tornado är i vattnet och leker glatt. Jag funderar också på att ta ett dopp.
"Du..." flämtar Lukas. "Du är för jäklig", fortsätter han när han lägger sig ner bredvid mig. Bitterblue galopperar bort mot Tornado.
"Akta tungan innan jag skär av den", säger jag hotfullt. Han grimaserar.
"Dina skämt är sällan roliga", säger han och ställer sig upp, ser på mig.
"Vem sade att det var ett skämt?" frågar jag leende innan jag också ställer mig upp.
Han skakar leende på huvudet. "Vill du ta ett..." säger han men avbryts av att han snubblar till på något vis och ramlar ner mot marken.
"Lukas!" skriker jag vettskrämt och försöker ta emot honom. Jag lyckas halvt och halvt. Jag tar emot honom, men dras med i fallet och ramlar istället först. Han hamlar ovanför mig, på mitt bröst. Och, innan varken han eller jag förstår det så möts våra läppar.
Kyssen varar kanske i tre sekunder, max, innan vi båda inser vad tusan det är som pågår. Han ställer sig upp och tittar bort.
"Syrebrist i hjärnan", hör jag honom mumla. Jag nickar, oförmögen att göra något annat. Kysstes vi precis? Var det här min första kyss?
"Vill du ta ett dopp?" frågar jag sedan, för jag vet att det var det han hade tänkt säga innan vi... ramlade ihop. Jag ställer mig också upp.
"Nej, det kanske inte är en så bra idé", hör jag honom säga lågt. "Vi har ju inga extra kläder med oss.."
"Lukas?"
"Ja?"
"Vänd dig om."
"Helst inte, Sarah..."
"Det är en order från din prinsessa", säger jag hårt, bara för att han ska vända sig om. Jag känner igen den där tonen.
Han vänder sig om, och nu när jag ser hans röda kinder så vet jag med säkerhet att han är generad. Han möter min blick i två minuter innan han tittar bort.
Jag smyger upp bakom honom och kramar om honom. Sedan så puttar jag ner honom i sjön och följer själv efter med ett rop som liknar ett skratt med samtidigt ett skrik.
Vi skojar runt i vattnet tillsammans med våra hästar och för några timmar är jag inte prinsessa, och han är inte min rådgivare, vi är helt enkelt två bästa vänner som är i tonåren och inte orkar med det ansvar som världen har gett dem.
Vid ett tillfälle kysser vi varandra igen, jag vet inte riktigt vem som startar kyssen, men den varar längre än den förra.
Det var fem dagar sedan... Vi kysste varandra två gånger för fem dagar sedan. Men, inget har hänt efter det. Lukas är sitt retsamma jag igen, rodnar nästan inte alls längre. Men, trots det så finns det nästan jämt en utmanande spänning mellan oss nu för tiden. Det förändrar inget, vi är båda avslappnade i varandras närvaro, men ifall vi kommer närmare varandra än vanligt, exempelvis under ett träningspass så ser vi jämt på varandra med en blick som är utmanande. Vi utmanar inte varandra endast med svärden då, vi utmanar den andra att kyssa den andra. Vilket skrämmer oss båda, men samtidigt kan vi inte låta bli. Den stunden vid sjön, var magisk, på sitt egna lilla vis.
En sak som skrämmer mig är att Lukas inte längre tittar på andra flickor när vi är nere vid staden. Tänk om han har känslor för mig? Det skrämmer mig mer än en hjord med fiender.
Nu är jag glad att mötet närmar sig, då har jag något att tänka på. Sjunka in i. Jag har aldrig välkomnat pappersarbete lika mycket som nu.

(Haha, ursäkta detta inlägg x) visste inte riktigt vad jag skulle skriva Hade kommit halvvägs när jag mindes att det skulle vara fem dagar fram i tiden x) )