Sofia-Potter & Penelope Lovegood

Nordanhym

Mall behövs väl inte?

Nej mall behövs inte, men skriv en kort prolog så att vi vet vart vi är och när allt händer ^^

Jasper och Alice är fortfarande människor, sen blir dom vampyrer och vi får följa dom genom livet, kärleken och striderna. Någonstans där ute finns en vampyr som vill döda Jasper och Alice..
Nordanhym

Jag kan höra grenar brytas bakom mig, jag springer, springer så fort jag bara kan, genom den mörka skogen. Jag kommer längre och längre från mitt hem. Mitt hjärta bultar, mina barfotade fötter verkar och det gör ont varje gång jag trampar på en pinne, sten, kotte eller rot.

Jag ser bakåt, jag kan inte se något och det är tyst. Jag vänder mitt huvud och stannar mitt i ett språng. Jag kan knappt andas och där, framför mig, står en man med blek hud, lång svart rock, hans ögon lyser i en röd färg.

- Snälla! Lämna mig ifred! skriker jag med all kraft jag har, mannen bara ler mot mig. Jag vänder mig om och börjar springa tillbaka genom skogen.

Jag vet inte hur han gjorde det men helt plötsligt stog han framför mig, som om han inte rört sig en millimeter. Jag skriker, mannen går mot mig, han tar tag i mina armar. Hans styrka är ofattbar, hans hud är hård och kall. Jag skriker.

Han har ett stenhårt grepp om mina armar, det känns som de ska brytas. Jag skriker,
- Släpp mig! Låt mig vara!
- Haha, så livlig. Du kommer att passa mig bra. säger mannen i en mörk mystisk röst. Sen lyfter han mig så nära att mina händer hamnar på hans bröstkorg. Men, jag känner ingen puls, inga hjärtslag.

- Vad är du? viskar jag med darrande röst.
- Djävulens främsta och bästa skapelse. Något du ska bli. och med de orden sätter han sina tänder i min hals, jag skriker av smärtan.

Efter bara någon sekund drar han ut sina tänder, det känns som min hals ska brinna upp, jag faller ihop på marken, mina händer åker upp mot min hals där hans tänder nyss varit. Jag skriker, vrider mig och skriker ännu mer. Den brännande smärtan sprider sig i min kropp och till slut blir smärtan så stor att jag inte står ut längre, jag svimmar mitt på den våta, kalla marken.

När jag vaknar är smärtan av eld borta men smärtan från en obeskrivlig törst har tagit dess plats, jag sätter mig förvirrat upp. Mannen är borta, jag ser mig omkring. Jag kan se allt, varje damkorn, varje droppe, varje sandkorn. Jag hör allt omkring mig, ugglan som hoar, ekorren som äter, mössen som sover under marken.

Då har jag någon springa, otroligt fort. Jag reser mig på darriga ben, sätter min hand för min hals. "Jag är så... törstig..." tänker jag men vad det än är som springer kommer närmre och närmre.

Det är en man som kommer fram bland träden, hans ögon är guldiga, hans hår är blont och han har ett oroat uttryck i ansiktet.
- Är du okej? frågar han mig, jag ser på honom.
- Jag heter Carlisle, Carlisle Cullen. Vad heter du? Jag ser på mannen framför mig.
- Alice, jag heter Alice Brandon. svara jag med ostadig och tyst röst.

( Börjar om )

Det var mörkt och blött, jag kom ut från min kompis, klockan var 23.00 på kvällen, jag la min väska på min axel och gick under skydd av mina armar till busshållsplatsen, jag satte mig på den våta bänken men reste mig kvikt upp när jag märkte att hela min bakdel blev blöt, jag lutade mig mot glasrutan och la armarna i kors.
Hela torget var öde, det fanns inte en ända själ ute.
Plötsligt skrek nåt till, som om någon sprang förbi i en enorm fart och skrattade.
Jag tittade mig omkring men såg nästan ingenting av mörkret, jag spände blicken.
" Hallå?" sa jag.
Vålnaden rusade förbi igen men samma retsamma skratt.
" Sluta! Vem är det?" skrek jag.
Plötsligt sved det till i min arm, det kändes som om jag hade blivit biten av vassa tänder.
" Ah!" skrek jag och skönk ihop.
Jag tog min hand och pressade mot det jag såg nu, tandavtrycken.
Sen kom det en enorm smärta, den sög sig ut i hela kroppen, ända ut i tårna, en ilande smärta.
Jag skrek och skrek, medans jag föll ihop på den blöta marken, jag blundade hårt och svimmade nästan.

Jag ser på den välklädda mannen framför mig.
- Alice, va trevligt att råkas. Även om det är mindre trevliga omständigheter. Säger Carlisle.
- Va-vad har hänt med mig? stammar jag fram.
- Det är svårt att förklara och väldigt komplicerat men, du har blivit biten, av en vampyr. säger han och ser på mig.
- E-en vad för något?
- En Vampyr. Den som bet dig livnärar sig på människoblod, jag å andra sidan, livnärar mig på blod från djur. Om du vill ha min hjälp så ska du få den. säger han och ser ner på mig. Han räcker mig sin hand och jag tar den.

Mina minnen är suddiga och jag kan knappt komma ihåg något av det som hände innan jag blev biten. Men jag minns mannen som bet mig, med sina röda ögon och sitt mörka, elaka skratt.

- Innan vi gör något annat måste du jaga.
- J-jaga? Men jag kan inte... död, något. stammar jag fram.
- Du måste, ibland måste man göra saker man inte innan velat. Jag ska hjälpa dig. säger mannen och ler mot mig.

Vi bryter ut i en löpning, efter några minuter har jag fält min första hjort. Efter att ha druckit av den känner jag mig bättre även om törsten fortfarande finns kvar i min hals.
- När vi kommer hem till mig ska jag och min fru förklara allt för dig.
- O-okej...

Sen tog det hela stopp, elden i min kropp släcktes. Jag reste mig långsamt upp, då kände jag att det fortfarande brann lite i halsen, jag hade en känsla som jag aldrig förr hade haft, jag var förskräckligt törstig på något. När det kom en liten flicka och satte sig på bänken så förstod jag vad jag var törstig på, blod.
Jag fräste och gick fram till den lilla flickan.
Hon var smal och ganska kort, hon hade långt, brunt hår.
" Hej " sa hon tyst när hon märkte mitt beteende.
Jag spärrade upp ögonen och närmade mig hennes hals.
Då kom ett sånt där skrik igen, fast det var i mitt huvud, jag suckade och bet i hennes hals, flickan började att sprattla, sparka och slåss för att få bort mig. Jag drack och drack, blodet kom som en varm dryck och silade igenom mina tänder och ner i min kropp, det var riktigt gott.
Tillsist slutade jag och flickan vred sig och skrek.
Jag skulle ha dödat henne men någon drog mig från att göra det, så jag lät bli.

Vi kommer fram till ett storslaget hus mitt inne i skogen.

Jag följer efter mannen som presenterat sig som Carlisle Cullen, vi går in genom en stor dörr av glas och stål.
- Carlisle? Är det du raring? hör jag en kvinna säga från våningen ovan oss.
- Det är jag, jag har med mig en gäst. Svarar Carlisle och ler mot mig.
- Kom så får du träffa min fru. Vi går långsamt upp för trappan till andra våningen.

Kvinnan sitter i en vit fåtölj, när hon ser oss reser hon sig upp och möter oss.
- Det här är Alice Brandon, Alice, det här är min vackra fru Esme.
- Trevligt att råkas Alice.
- H-hej. Stammar jag fram till kvinnan som presenterats som Esme.
- Jag fann henne i skogen, hon hade precis blivit omvandlad när jag nådde fram till henne. Säger Carlisle till Esme. esme ser med mjuka ögon på mig och ler ett varmt leende. Hennes ögon har en guldig färg, precis som Carlisles.

Vi sätter oss i soffan och de börjar förklara för mig vad som hänt. Efter nästan två timmar av pratande har de berättat vad jag är, hur jag fungerar, vad jag behöver för att må bra, vilka de är och vad de är för sorts vampyrer.

- Så, Alice, om du vill stanna hos oss får du gärna det men då måste du avstå från allt mänskligt blod.
- Jag vill stanna, jag vill inte skada oskyldiga människor.
- Va underbart! Jag går och hämtar Rosalie, det är vår andra dotter, adoptiv dotter skulle man kunna säga. Säger Esme och på två sekunder är hon redan på tredje våningen.

- Tack för att jag får stanna hos er Mr Cullen. Säger jag och ser lättat på Carlisle.
- Inga problem, vi är alltid glada när vi kan hjälpa till. Svarar Carlisle mig och ler mot mig med sina snälla ögon.