Prs med Amaanda (:

Amaanda Helluuuu

du gör mall haha cx

Fine, I will .____.

Namn: Tamara Sanchez
Ålder: 16 år
Utseende:
Personlighet: Jag skriver ingen. (Brukar ha svårt att hålla mig till den ändå.)
Familj: Mamma och pappa, samt en lillebror (10 år)
Bostad: Bor i Universe's ((?)) rika område. Hon bor på översta våningen i en av stadens högsta skyskrapor. Väldigt centralt och tryggt område.
Övrigt:
---

Jag tänkte att jag kunde lägga upp bilden på staden här nedanför. Så man får en klar bild av den.

Universe

Så! Din tur! ;D

snygg mall! ^^

Namn: Ayden Blake Daniels
Ålder: 17 år
Utseende:
Personlighet: Ayden är väldigt kaxig, men även riktigt kvicktänkt och modig. Han kan göra allting för de han älskar, även fast han inte vill erkänna det.
Familj: Aydens familj består av hans Mamma Amelia och Pappa Ricky. Han har även två småsystrar nämnda Audrey och Jocelyn. De är 14 och 11 år.
Bostad: Han bor med sin familj i universe’s (skitbra namn!) i den delen där de som inte var stenrika eller jättefattiga levde, lite mer i området där ”mellanfamiljerna” bor.
Övrigt: --

Oh perfect! Älskar din mall! ^^

Vill du börja?

((Förlåååååt att jag inte börjat, jag har verkligen ingen ursäkt, sry hoppas du inte hatar mig
Och inlägget kanske blev lite långt och lagom sugigt men jag hoppas att det blev bra <: ))



Ayden gick på bron som ledde till hans skola. Han kom väl ihåg många gånger när han och hans kompisar gått och balanserat på räcket av bron, men det dröjde i och för sig bara några minuter innan ett par poliser kom och tvingade ner dem och sedan tog med dem till polisstationen där deras föräldrar fick hämta dem. Ayden suckade högljutt för sig själv, han hade blivit trött på staden han bodde i. Han ville ha frihet, inte poliser som hindrade honom från att ha roligt.
Han kom fram till den stora stenbyggnaden på bara minuter och stod och granskade den en stund innan han gick in. Skolan var som sagt en stor, gråblå, stenbyggnad med sju våningar och nästan alla barn från sex till arton år som bodde i Universe gick där, om de inte var för fattiga, vilket många var.
Ayden hittade nästan direkt på sina kompisar Connor och Sam som stod vid deras skåp på femte våningen och ivrigt började prata med honom.
"Har du hört vad som hänt? Det är överallt i tidningarna." utbrast Connor så fort Ayden öppnat hans skåp.
"Nej, vadåra?"
"Människor har försvunnit, inte dött, försvunnit! Och det är mest rika människor, vilket antagligen är anledningen varför de ens skriver det i tidningarna, ledarna bryr sig ju inte särskilt mycket om de fattigare." svarade Sam innan Connor hann säga något.
"Whoa, så folk bara försvinner?" frågade Ayden medan han tog ut sin blåa mattemapp.
"Ja, fyra stycken hittills." svarade Connor väldigt, väldigt snabbt; han ville inte att Sam skulle svara före honom. Ayden reste på ögonbrynen medan han stängde sitt skåp.
"Knäppt, va?" frågade Sam.
"Aa, väldigt."

((Förlåt själv! Jag hatar dig inte! Verkligen inte! Och jag hoppas inte du hatar mig heller! Nu tycker jag vi kör igång det här på riktigt! X) För en gångs skull, haha ;P
Väldigt bra rollat förresten! ))

"Miss. Sanchez. Du. Missar. Skolan."
Tamara gäspar och blinkar trött med ögonen. Androidens robot-röst tvingar henne att vakna till liv. Inte ens vetskapen om att hon har sovmorgon hindrar henne från att vara trött. Tvärtom, det tycks få henne att bli ännu sömnigare.
"Du. Missar. Skolan", ekar Clark med sin stela och dryga röst. Han drar omsorgsfullt undan de långa, vita gardinerna och låter med det solen träffa Tamara i ansiktet.
Hon kisar mot den lövtunna klockan på avlastningsbordet. Hennes hjärta tar ett skutt. 09.31. Skolan börjar om bara en timme.
Det får henne att lägga på ett kol.

"Tam?"
Tamara hinner inte mer än komma ner för trapporna förrän hennes mamma tilltalar henne. Framför henne ligger den lokala och digitala tidningen uppslagen. Och hennes panna är djupt rynkad.
Hon är inte van vid att se sin mamma se ut sådär. Hon brukar alltid vara den neutrala personen. Som bara visar känslor vid speciella tillfällen.
Det här är absolut ett sådant tillfälle. Och det får det att krypa i Tamara. Hon har en känsla av att något är fel. Väldigt fel.
"Vad är det mamma?" Frågar hon. Hela hon är stel.
"Det är Irene", säger mamma och tänker på sin äldre syster. Hennes röst är nära till gråten. "Hon försvann från jobbet igår kväll."
"Va?" Jag stirrar på henne. Skakar på huvudet. "Vad menar du?"
"Irene är försvunnen."
Jag kan inte förmå mig att säga något. Min hjärna nekar det här med all sin viljestyrka. Jag kan helt enkelt inte smälta det.
"Jag måste till skolan", säger jag tillslut. Efter en halv evighet av ren tystnad. Kanske är det mitt sätt att rymma från mammas sorgsna grimas. Jag känner inte igen henne.
Och det skrämmer mig mer än någonting annat.