(PRS) Kärleksdrama

Detta är ett privat rollspel mellan Hapo och Nordanhym!

DETTA ROLLET ÄR INAKTIVT


TID: 2010-September
PLATS: Hogwarts
PROLOG: De två tjejerna har aldrig tidigare pratat med varandra, det hela börjar i en korridor på Hogwarts...



Min karaktär:
Namn: Penelope Lovegood

Årskurs: Fjärde året på Hogwarts

Utseende: Lila/rött hår ner till rumpan, Grå glada ögon, ganska smal men breda höfter, 172 cm lång.

Gillar: Pumpapaj, kursen "Vård av magiska djur och varelser", älskar att läsa och spenderar mycket tid i biblioteket och gillar tjejer.

Gillar inte: Högljuda människor, citron och personer som tycker det är viktigare att vara populär än att gå ut skolan med bra betyg.

Min karaktär:
Namn: Maya Citra
Årskurs: Femte året på Hogwarts
Utseende: Halv asiatiskt, blankt svart hår, under brösten som är ganska stora. Mörkt bruna, nästan svarta ögon. Varken smal eller tjock, bara lagom. Runt 166 cm.
Gillar: Frukt, ämnet förvandlingskonst, att dagdrömma och fantisera, råttor, och kärlek.
Gillar inte: Skäggväxt, att lägga sig på kvällen, höjder, därför inte heller kvastflygning.

Jag går genom korridoren på andra våningen, jag ska till stora salen och äta middag. Mina närmsta vänner Coraline och Jasper delar inte kurs med mig, jag valde *Avancerad Trolldryckskonst* med inriktning på mörkmagi medan Jasper och Coraline valde Svarta sjöns växter och djur*. Så de väntar redan på mig. Vi har varit vänner sedan första tågresan till Hogwarts. "Undra om det finns pumpa paj idag?" tänker jag medan jag går i korridoren.

Solen skiner in genom fönstret jag går förbi och mitt hår glänser som rubiner. Solen fångar alla nyanser av rött och lila, jag hör fotsteg bakom mig, någon springer och nästa sekund knuffar någon till mig, de bara fortsätter att springa och skratta, alla mina böcker sprids ut över golvet och det ligger lösa pergament blad överallt. Jag böjer mig ner och suckar medan jag uppgivet börjar plocka upp dem.

"Varför ska folk alltid springa in i mig? Och varför är det aldrig någon som ber om ursäkt för det?" tänker jag medan jag fortsätter att sucka och plocka upp alla mina pergament.

På väg till middagen är det stopp i korridoren. En tjej jag har för mig går i klassen under mig har spritt ut sina böcker och pergament över hela golvet.
Om det var avsiktligt eller inte vet jag inte, men jag antar att det var någon som knuffade henne eller att hon bara tappat det.
Som den duktiga femteårs elev jag faktiskt är går jag fram till henne och frågar om hon vill ha hjälp.

När hon tittar upp fastnar jag direkt i hennes gråa ögon, som tycks vara oändliga. Hennes röda hår med sting av lila är blankt och ser förtrollande ut i eftermiddagssolens sken.
Hon har ett väldigt sött ansikte, och hennes läppar var sådär härligt fylliga.

Jag hade aldrig tänkt på tjejer på det här sättet, men med henne framför mig var det omöjligt att låta tankarna komma undan.

"Gärna!"
"Vad heter du?", frågar jag, fortfarande långt borta, troligen har jag drunknat i hennes ögon.
"Penelope Lovegood."

Jag ser på tjejen som vänligt erbjudit sig att hjälpa mig att plocka upp mina papper och böcker. Hon ser på mig som om hon ser solen för första gången efter en lång, kall vinter. Hennes ögon är fängslande, de är mörkt bruna, nästan svarta.

Jag blinkar några gånger och bryter sedan ögonkontakten med henne. Jag fokuserar på att plocka iordning alla mina papper, efter någon minut reser jag mig upp, hon gör samma sak och räcker mig papprena som hon plockat ihop. När jag tar dem nuddar mitt finger vid hennes och en rysning färdas över min arm och ner för min ryggrad.

Det är ingen rysning av obehag. Hennes varma hud mot min skickar som någon form av elektricitet genom min kropp. Jag ser henne i ögonen men böjer snabbt ner mitt huvud. "Jag är för blyg för mitt eget bästa" tänker jag innan jag säger,
- Vad heter du?
- Maya, öm, Maya Citra.
- Maya, tack för hjälpen... Jag ser henne snabbt i ögonen och ler. Medveten om att mina fylliga, körsbärsröda läppar ramar in mina kristallvita tänder.

Min mamma brukar alltid säga att mitt leende kan komma som en chock första gången man ser det eftersom mina läppar är onaturligt röda och mina tänder onaturligt vita.

Jag börjar gå förbi Maya, men efter några steg vänder jag mitt huvud lite försiktigt för att kunna se henne en sista gång, hennes svarta hår som ramar in hennes söta ansikte som har asiatiska drag...

Under hela middagen kunde jag bara tänka på Penelope.
Men när Lotus kom och avbröt mitt dagdrömmande - som utan att säga för mycket innehöll Penelopes röda läppar - med en kyss på min kind var jag tvungen att sluta.
"Hej.", sa jag och vände mig om så att han kunde kyssa mig på munnen istället. Jag blundade och fantiserade om att det skulle vara Penelopes läppar istället för Lotus, och kysste henne (fast egentligen kysste jag ju honom) passionerat.
Lotus drog sig tillbaka och tittade på mig med lysande ögon.
"Wow, det där var inte dåligt, sötnos."
Jag bara log, och fortsatte äta av kycklingen som serverades.

Han slog sig ner bredvid mig och fångade min blick.
"Ska vi gå ut sen, du och jag?"
"Var?", frågade jag. Jag hade hoppats på att kunna leta rätt på Penelope, men det såg ut som att mina planer var på väg ner.
Han ryckte på axlarna. "Sjön kanske? Vi, ensamma i månskenet?"
Jag skrattade och skakade på huvudet. "Ledsen gullet, men jag måste verkligen plugga. Imorgon."
Han såg besviken ut, men sa inget.
"Vi ses senare!", sa jag och pussade honom snabbt i pannan innan jag skyndade ut ur Stora Salen.

Jag vandrar mot biblioteket, alla andra i min klass är nere i Stora Salen och äter lunch. Jag äter aldrig lunch, jag är inte hungrig mitt på dagen. Istället spenderar jag alla mina luncher i biblioteket med en bok i knät.

Jag möter professor Santini som är professor i Latin och Döende Språk. Jag ler mot henne, hon ler tillbaka när vi går förbi varandra i korridoren. Jag fortsätter vidare mot biblioteket.

Jag går fram till rad 97 och plockar ner boken Testralens Historia och går till mitt vanliga fönster där det finns kuddar att sitta på. Jag hoppar upp på fönsterbläcket täckt av kuddar, lutar ryggen mot väggen som är ovanligt bred för att vara i ett fönster. Med boken i mitt knä börjar jag läsa, men tankar om Maya invaderar mitt huvud. "Undra vad hon gör just nu? Men skärp dig Pell! Du har Dehlilja redan!" Jag skakar våldsamt på mitt huvud och fortsätter att läsa.

När klockan blir halv ett ställer jag tillbaka boken på sin rätta plats, tar mina böcker som jag lagt på bordet jämte fönstret och lämnar biblioteket för att gå på min egenvalda kurs i Latin med professor Santini. Korridoren är full av elever, alla verkar flyta in i varandra och bli till en suddig våg som rör sig på två olika håll. Jag vet att jag syns väldigt väl i folkmassan eftersom mitt hår är lila och rött så folk ser alltid mig när jag går någonstans och ibland kan det vara lite jobbigt.

Jag går in i salen och sätter mig längst fram till höger. När dörren stängs ser jag mig om i salen men Maya tar tydligen inte denna kursen. Professor Santini börjar prata och lektionen är igång...

Jag vet inte hur jag hade tänkt mig att jag på något sätt skulle kunna hitta Penelope.
Troligen var hon i sitt sällskapsrum och umgicks med sina vänner, vilket jag också borde göra.
Jag går tidigt upp i sovsalen, jag orkar inte med Lotus och de andra. Dessutom sa jag till Lotus att jag skulle plugga, så det var lika bra att gå och lägga sig tidigt, eftersom jag inte alls var på humör för att läsa.

Sovsalen var tom, alla andra var nere i sällskapsrummet, så jag slängde mig på sängen och stönade.
Varför var det så här? Varför längtade jag inte längre efter att få känna Lotus läppar mot mina, utan istället Penelopes? Jag är ju inte ens gay..
Aldrig någonsin har jag tänkt på en tjej på det sättet. Det har bara varit Lotus, enda sen jag började mitt tredje år på Hogwarts.
Men nu, nu kunde jag bara inte skyffla undan Penelope ur min hjärna. Ända sedan hon hade fängslat mig med sina ögon - vilket var flera timmar sedan - hade jag inte kunnat sluta tänka på hur det skulle vara att få titta in i de ögonen utan att skämmas, att få kyssa de där läpparna hur mycket jag ville, och få dra händerna genom hennes blanka hår. Lägga händerna på hennes höfter och dra henne till mig...

Kursen i latin gick fort, efter det gick jag ner till Stora Salen för att umgås med Coraline och Jasper. När jag kommer in i salen finns de ingenstans. Jag kan inte se dem så jag vänder mig om och går ut ur Stora Salen, jag går till biblioteket.

Men på väg dit ångrar jag mig och börjar gå mot Ravenclaws elevhem istället. Det är fullt med elever som glatt sitter och pratar och umgås i de olika sofforna och fåtöljerna. Jag får syn på Dehlilja och går fram till henne.

- Hej sötis. Säger jag medan jag sätter mig jämte henne i den blå soffan. Hon lutar sig mot mig och vi delar en härlig kyss.
- Hej babe! säger hon sedan. Men jag känner inte lika starkt för henne idag som jag gjorde igår.
- Så hur har din dag varit? Frågar Dehlilja mig medan hon snurrar en lock av sitt guldblonda hår mellan sina fingrar.
- Jodå, den va helt okej. Din då?
- Jodå, har fått veta att Sandra och Dean har blivit tillsammans, vilket va, typ, på tiden. Tycker du inte det babe? Jag ser på Dehlilja och ler mot henne.

I vårt förhållande är det hon som pratar och jag som lyssnar, jag har alltid varit mer en lyssnare än en pratare. Jag lägger mig ner i soffan med mitt huvud i Dehliljas knä och mina ben som dinglar ut över armstödet. Dehlilja pillar i mitt hår och jag blundar.

Min säng är varm och go när jag kryper ner under täcket. Men min sista tanke är inte på Dehlilja som de varit de senaste halvåret, nu är de på Maya och hennes svarta hår.

Klockan ringer, den är halv åtta och det är dags att gå upp. Jag klär på mig min skoluniform, borstar mitt hår och lämnar sedan sovsalen.

Jag går ner mot Stora Salen för att äta frukost...

Där! Där var hon! Jag såg henne!
Penelope kom i i Stora Salen vid frukosten och jag satte mig plötsligt lite rakare.
Hon gick mot Ravenclaws bord. Troligen var hon alltså en Ravevclaware, vilket i sin tur innebar att hon var intelligent. Och det var ju aldrig fel, och...
Men gud?! Hur tänkte jag egentligen? Här satt jag, bara en halv decimeter från min pojkvän, och tänkte på att Penelope säkert var min typ.
Gryffindors bord var som tur var brevid Ravenclaws, så jag hade bra uppsikt över henne när hon gick och satte sig vid bordet.
Efter att ha brett en macka kollade hon plötsligt upp, och mötte min blick.
Jag förstenades i ett ögonblick, men tog mig samman och log och vinkade åt henne.
Som tur var vinkade hon tillbaka, och gav mig det där oemotståndliga leendet, som fick hennes vita tänder att glänsa, mellan hennes röda läppar.

Jag tar mod till mig och går fram till henne.
"Hej", säger jag och ler igen. "Penelope, va?"
Som att jag någonsin skulle kunna glömma hennes namn. Men det fick ju inte verka som att jag faktiskt memorerat det.
"Men hej!", sa hon och besvarade mitt leende, och skickade iväg mig till en helt annan plats än Stora Salen för ett ögonblick.
"Jo, jag tänkte att det är ju fredag idag, så du kanske skulle vilja hitta på något efter lektionerna?"
Så, nu var det sagt. Nu fick det bära eller brista.