Skogens hemligheter

Roll mellan Jessica Tonks och Vildvittra

Namn: Indra Ingridsdotter
Ålder: 19 år
Kön: Kvinna
Utseende:

Övrigt: Sitt ursprung vet inte Indra något om, hennes moder fann henne som ett litet lindebarn längst vägen en kylig kväll då hon varit ner på byn.
Indras moder Ingrid var läkekvinna och fört gåvan i arv till sin dotter.
Modern dog av ålderdom ett antal år sedan och Indra har själv bott i stugan i skogen sedan dess.
Hon har ett par getter och en varghund vid namn Fenrir.
I byn tror de att Indra är en bortbyting, en trollens avkomma, och med det rävröda håret är det lätt att tro det.
Dock är det ändå de som söker hennes hjälp, då hon är en erkänd läkekvinna och änglamakerska.
Men de fruktar henne, hennes kunskaper, hon kan vara en häxa i förbund med den onde, hon kan var trollens avkomma. Och vad ska man förvänta av en kvinna som bor själv? Och kan jaga? Och har den kunskap att läka och hela människor?

Namn: Vincent Rarsson
Ålder: 23 år
Kön: Man
Utseende:
Övrigt: Vincent föddes som sonen till adelsmannen Lor Rarsson och hans vackra hustru. Men tyvärr dog hustrun bara några dagar efter födseln.
Vincent har växt upp utan några föräldrar närvarande, för hans far har alltid gett honom allt han behöver, men fadern har nästan aldrig varit hemma sedan hustrun dog.
Pågrund av bristen på det så söker Vincent ständigt uppmärksamhet och kärlek på alla sätt och vis. Nu när han är man, så har han många älskarinnor och skökor. De flesta faller för hans stiliga utseende och charmen han har utvecklat under åren. Men trots alla kvinnor och allt annat han önskar är han inte lycklig, han saknar ändå kärlek.
-------------------
(startar rollet då )

"Fan!" svor Vincent Rarsson högt då han kunde konstatera att hans fot var bruten. Han satt i snön vid ett träd och studerade sin fot som långsamt svullnade och blå blålila. Han hade varit ute på en promenad i skogen, en lång promenad, men på grund av all is hade han halkat, och nu hade han brutit foten...
Han sträckte sig fram till en gren och bröt av dem. Med hjälp av den som krycka försökte han ta sig fram.
Men det var lättare sagt än gjort, en brännande smärta uppenbarade sig i foten och han sjönk ner i snön. Så högt svärande att varenda djur inom en radie på en kilometer skulle försvinna.

Indra tar sig genom den snöfyllda och tysta skogen. Hennes koger med pilar och pilbågen hängde över axeln. Fenrir den stora varghunden skuttar vid hennes sida. Han hade skrämt fram en vit hare åt henne, den hängde nu vid hennes sida genomskjuten med hennes pil. Det var då de var på väg hem de hörde svordomarna, snabbt fick Fenrir upp lukten och sprang dit. Vad var det som svor i skogen, eller vem var det? Det var sällan någon som var där förutom hon.
"Fenrir." ropar hon och kallar tillbaka hunden, en man var där. En man av hans kläder att döma en rik man. Fenrir slutar sitt morrande mot mannen och kommer till hennes sida.

Vincent ryckte till och tittade upp då han hörde morrande bakifrån sig, då han fick syn på den vargliknande hunden spärrade han upp ögonen och slutade med att svära. Men snart försvann varghunden till sin ägare, var det en kvinna? En kvinna med pilbåge?
"Ursäkta att jag väsnas miss". Han lyckades ta sig upp på sitt hela ben med hjälp av grenen. "Men jag har nog brutit benet".

"Väsnas är bättre än att vara tyst annars kanske ingen skulle höra dig sir." sa hon och gick fram till honom, hon hängde bågen över axeln och ler lätt. "Min stuga ligger inte långt bort, jag kan hjälpa dig." sa hon, "Om du tillåter." sa hon och la hans arm om hennes axlar så hon kunde stödja honom. Som alltid kunde hon inte låta någon lida, hennes förmåga var att hon måste hjälpa. Han var stilig, det gick inte att förneka, ett fint leende.

Vincent log lätt trots smärtan i foten. "Det skulle vara underbart om ni kunde hjälpa mig". Han lutade sig mot henne. Han tänkte inte fören då vilket otroligt rött hår hon hade, det påminde om något. Han hade hört historier om en häxa i skogen, med rött hår och en varg...Men skulle en häxa hjälpa honom? "Tack att ni vill hjälpa mig Miss" log han sedan.

"Det är min plikt herrn." sa Indra och stödde honom då de tog sig fram genom skogen. Fenrir gick framför dem som för att visa vägen. Faktum var att det var längesedan någon besökt hennes stuga. Ryktet om häxan gjorde de flesta rädda och Indra var rädd att bli anmäld och bränd på bål som kvinnor hon hört om.
Snart glesnar skogen och en timmerstuga som det rykte ur skorstenet ur syntes skymma. Då de kom fram öppnade hon dörren. I ett hörn på rent hö låg två getter och sov på det renskurade golvet. Allt var rent och prydligt och hon hade lärt getterna att inte lorta ner och utföra sina behov i en låda som hon tömde dagligen. Hon visste att många sjukdomar spreds med smuts. Efter den lilla förstugan kommer de till köket där det glöder i spisen och en härlig värme sprids. Hon sätter honom på en stol framför spisen tar av sig manteln och hänger den på en krok samt lägger haren på ett fat för att sedan göra ordning den. Förutom förstugan syns en till dörr, den leder till hennes sovrum. I köket hängde torkade örter i taket vilket gav i från sig en härlig doft. Fenrir kom och la sig vid den öppna spisen och studerade dem båda med sina vargögon.

Vincent var sedan tyst under turen genom skogen. Han bet bara ihop för att inte ge några ljud som tydde på han smärta i foten. Då stugan syntes koncentrerade han sig på annat än sin fot och såg nyfiket upp. Han visste att det fanns några som bodde i skogen, någon skogsvaktare och så häxan han hade hört talas om. Säkert fanns det någon mer.
"Tack så mycket miss" log han då han sattes på stolen och drog av sig sin jacka och den snövita skjortan syntes. Och under den anades han ganska muskulösa kropp.
Han försökte lirka av sig skon på den brutna foten för att göra det lite bättre. Han lyckades efter mycket tysta flämtningar. "Så, vad är erat namn miss?".

Indra svarar inte utan gör ordning ett varmt grötomslag och vänder sig sedna mot honom. "Det här kan göra ont." säger hon, drar upp hans byxben och drar av hans strumpa. Sakta med lätta fingrar känner hon på den svullna och blålila foten. Helt klart var den bruten, hon rätade till den så alla ben låg rätt och kunde läkas. Sedan la hon på det varma grötomslaget och band hårt om med bandage. "Du får inte stödja på det." säger hon och känner med sval hand på hans panna, hon hoppades att han inte skulle få feber.

Vincent rynkade lite på pannan. Han var van vid att bli svarad och åtlydd. Han var trots allt adling. Då hon rättade till han så gav han ifrån sig ett lågt och väsande ljud av smärta. "Tack miss" mumlade han sedan då hon band om. Grötomslaget dämpade smärtan.
"Ni har hjälpt mig mycket miss, kan jag få veta ert namn nu?". Han kände sig varmt och trött, och om han inte kunde stödja, så kunde kan nog inte ta sig hem på ett tag.