Jag..Häxa?

Hej! :3
Detta är min första fanfiction på mugglis men har lite enfarenhet från andra sidor, nåja här har ni handlingen:

Elvira är snart 11 och hon lever med sin lilla syster Ella och hennes mamma, Margot som aldrig pratat mycket, alltid haft den där glimten i ögat som om något skulle hända, och glimten blev allt mer orolig med åren. Och så kommer dagen hon fruktat. Elvira fyller elva.. En uggla kommer med något konstigt brev och allt förändras.

Låter den spännande? ^^ Minst 1 till putt/mer så skriver jag mer :3

Intressant.
*bevakar*

Mmm.

Bevakar

Tack tack c:
Ska skriva ^^
----------------------------------------------------
Jag satt som vanligt i sitt tråkiga klassrum och fick uttråkat kolla på matte- läraren Karina som pladdrade på om något matteprov om två veckor. Efter en stund så slutade jag lyssna dock. Jag hatade matte. Inte för det var svårt, utan för att Karina pratade oavbrutet om sin barndom när HON hade matte. Och det lät ännu tråkigare än matten idag. När skolklockan äntligen ringde ut så ringde min mobil också, eller ja, en nästan helt sönder mobil som mamma tillät mig ha i skolan för att hon skulle kunna ringa till mig. Jag suckade och drog upp mobilen ur fickan.
"Hej mamma", sa jag utan att ens kolla på numret. Jag visste att det var hon. Vem annars?
".....Du ska vara hemma vid 3", sa hon kort, nästan mumlande och la på.
Jag la omsorgs fullt ner mobilen, om man nu kunde kalla den för mobil, i fickan igen och började gå ut ur den gula byggnaden. Jag gick genom skolgården till ett gammalt ek träd där jag brukade sitta och rita. Jag klättrade vant upp till den högsta grenen där jag visste att jag inte skulle bli störd. Alla tjejer bara sprang runt och skvallrade medans killarna spelade basket på vår lilla plan. Jag suckade och drog upp mitt anteckningsblock och en penna. Jag började rita från mina drömmar. Jag hade så konstiga drömmar på sistone. Jag drömde samma dröm, varje natt. Att jag sprang in i en vägg och kom upp till ett tåg. Men vart gick tåget? Varför drömde jag om det? Kanske har jag fått det från någon film? Nej så kan det inte vara. Men i så fall, varifrån har jag fått det? Så småning om så ringde det in och jag fick bryta upp mina tankar. En halv dag hade gått av trista lektioner som vi redan gått igenom och alldeles för korta raster. Men så blev det lunch. Jag sprang mot lunchen med en kurrande mage och nästan ett leende på läpparna då någon stoppade mig och tryckte ner mig mot marken. Miranda. Såklart. Hon hade avskytt mig sedan jag började på skolan.
"Nejmen vem är här då?", flinade hon och hon slängde med sitt blonda hår. Hennes perfymer stank över hela hallen.
"Låt mig gå", sa jag tyst och stirrade in i hennes orm gröna ögon.
"Tvinga mig", fräste hon tillbaka.
Jag ställde mig upp och höjde knytnäven bara för att bli ner puttad igen. Min ilska kokade inom mig då något väldigt konstigt hände..

//Mer? :3

Dum dum dum dum dum dum dum duuuuum! Du måste skriva mera,
(Inte dum, utan en dramatisk melodi)

Jättebra.

Tack tack ska skriva mer c:
-------------------------------------------

Den stora krukan i hallen som stog bakom henne började röra på sig... Miranda hann precis vända sig om för att få hela växten i ansiktet. Hon skrek förfärat när hennes blonda hår tog färgen av jord. Hon sprang omkring som en kyckling, skrikandes med hennes "kompisar" som hade sett allt sprang förtvivlat efter henne. Själv, satt jag på marken och gapskrattade. Jag reste mig upp och kollade på Miranda som var brun och grön i ansiktet.
"Ja du, nu har jag väll tvingat dig?", skrockade jag.
Jag vände på klacken och skuttade nästan glatt därifrån, även om Miranda och hennes så kallade kompisar svor efter mig.

I mitten av lunchen hade rektorn kommit in med rynkade ögonbryn.
"Elvira Durback?", sa rektorn med en hög och nästan våldsam röst.
Jag kände blickarna i nacken medans jag gick fram till rektorn. Han spände blicken i mig och tog tag i min arm.
"Släpp!", skrek jag till honom.
Han släppte inte men drog inte lika hårt.
"Lyssna nu din lilla snorunge, du är ett missfoster och vi kan inte ha dig här längre! Du har missbrukat skolan och du borde tas in på ett sjukhus för psykopater", fräste rektorn när han slängde in mig på sitt kontor.
"Nej", svarade jag kort.
Hans ögon glödde av hat. Han hade nästan alltid tyckt jag var missbildad. Han tycke jag var.. För udda.
"Jag är inte missbildad. Och jag har inget imot att sluta på den här skolan!", skrek jag och välte lite saker på hans skrivbord, bara för att visa att jag var förbannad. Sedan stormade jag ut ur hans kontor och fortsatte bort från skolan.

//Mer? cx

Mer mer mer mer!

Ska skriva mer nu ^^
----------------------------------------------------

Efter ett tag kom tårarna. Det var sant. Jag var nog något missbildat monster som borde vara på zoo.. Nej! Nej det var jag inte. Jag blev glad när regnet sakta droppade ner från himlen så mamma inte skulle se att jag gråtit. Efter en stund så började det ösregna. Jag sprang den sista biten och slog upp dörren.
"HEMMA!", skrek jag och sprang upp på rummet. När jag öppnade dörren till mitt rum så satt Ella på min säng och hennes stora gröna ögon stirrade på mig.
"Du är tidig", sa hon och granskade mig.
Oftast var det jag och hon som pratade med varandra. Vi pratade faktiskt om allt även om Ella bara var 7 år.
"Inget", sa jag bara och kollade på henne. Den här gången ville jag inte prata. Jag ville bara lägga mig ner och dö.
"Berätta. Du är alldeles för tidig.", hon spände misstänksamt blicken i mig.
"Vi slutade tidigare", försökte jag ursäkta mig och slängde av min blöta väska och drog av min svarta genom blöta kofta och släppte ut mitt hår medans vatten dropparna dansade ner på min t-shirt.
"Jasså? 4 timmar?", sa hon och drog på orden.
"Sluta snoka i mina scheman!", fräste jag till svar och tog på mig en vit hoodie.
"Kom igen Elvira! Jag vet att du ljuger. Var det Miranda?", sa hon.
"Nej, eller jo men inte riktigt.. Hon började och sedan hände en kons-..", jag behövde inte ens säga klart meningen fören Ella kastade sig på mig och tvingade mig att sätta mig på sängen. Hon klev av och tittade på mig med små tårar i ögonen. Jag kramade om henne. Hon visste vad jag hade blivit kallad. JAG brydde mig inte men det var bara så orättvist mot henne. Efter att jag kramat henne krävde hon att jag skulle berätta och jag sa motvillit allt som hänt, även om det lättade på hjärtat lite.

Det jag inte märkte, när vi båda grät lite var att en katt tittade in genom vårt fönster. Samma katt som varit i granskapet länge och som mamma alltid försökt jaga bort. Och jag märkte inte häller att mamma spikade för brevlådan där nere. Det enda jag märkte var Ellas stora blåa ögon så smått sluta fälla tårar och hennes små snyftningar försvinna, men om jag märkt allt det andra, kanske den här storyn fortsatt annorlunda..

//Mer? :3