Divergent {Prs mellan flyttnyckeln. och fashion7}

Divergent-roll mellan mig & flyttnyckeln..

Mall:

Namn:
Ålder:
Kön:
Utseende:
Falang {Den man e född i}:
Divergent {Ja/ Nej}:
Familj:
Styrkor:
Svagheter:
Övrigt:

Min mall:

Namn: Tessa
Ålder: 16, 5
Kön: Tjej
Utseende:
Falang {Den man e född i}: De ärliga
Divergent {Ja/ Nej}: Rollas fram
Familj: Pappa och mamma
Styrkor: Osjälviskheten gör henne modig. Bra med kniv
Svagheter: Litenhet, stolthet
Övrigt:

Namn: Ian Winter
Ålder: 19
Kön: Man
Utseende: Ljust blont hår med synliga gröna ögon. Ingen särskild muskulös kropp utan lutar mer åt det smidiga hållet och snabba fötter.
Falang {Den man e född i}: De lärda
Divergent {Ja/ Nej}: Nej
Familj: En mor, en far, sina yngre systrar och en tvillingbror.
Styrkor: Sitt minne och stark uthållighet.
Svagheter: Lögner, vatten och höjder.
Övrigt:

Börja du^^

Hur ska jag börja? Haha, oh god.

"Tessa Greystone" dånade den mörka rösten i högtalarna. Tessa gick tyst och dämpat fram mot mitten av podiet. En stor man gav henne en kniv och allt utom kniven i hennes hand fanns för närvarande inom synhåll. Högt drog hon efter andan, sedan gjorde hon ett litet snitt och lät blodet droppa ner på de varma stenarna.

Ian betraktade tjejen som precis gjort sitt val. Sedan en till och en till ... och en till. Slutligen när de ropade upp hans namn sänkte sig både en lättnad och en nervositet i bröstet på honom. Han gick fram till podiet och höll kniven i ett nästan krampaktigt grepp innan han pressade eggen mot handflatan. Sedan sträckte han snabbt ut handen och lät blodsdropparna träffa stenarna under. Han hade gjort sitt val och det valet var inget mindre än De tappra.

Jag iakttog killen som precis valt de tappra, som jag. Mina föräldrar ville jag inte se, de hade varit säkra på att jag skulle välja de ärliga, men det ville inte Tessa. Så nu stod hon i den mycket lilla gruppen av nykomlingar till de tappra.

Medan han stod med de andra och väntade tog han tid på sig att studera dem. Vissa hade han sett förut, andra till och med kom fram hans falang men de flesta bar helt okända ansikten. När mannen som skulle leda dem därifrån ersattes lättnaden till hundra procent ren nervositet.

Jag var nervös så in i helvete när vi började gå mot tåget. Vi skulle hoppa på i farten - åh nej. När tåget kom var jag den första att springa. Jag sjöng högt på ett språk jag inte kunde, bara för att försöka lugna ner mig. Jag hann precis på tåget. Lättat sjönk jag ner på det kalla metallgolvet. Jag såg på de andra som tog sig upp.

Ians fötter lämnade marken och lyckligtvis hade hans hopp varit tillräckligt kraftigt för att komma upp på tåget. Ändå stod han och vinglade ett tag innan hans hand fick grepp om en järnstång, vilken han sedan lutade sig mot under resten av resan.