Innan tiden går ut.

(det är ont mot gott. Änglar på jorden som försöker hitta Ruby för hon är.. ja kan inte flrölara. Men hoppas ni vill vara med. skriv innan och kolla om det går )

Sommaren hade precis börjat och skolorna ringde ut för sommarlov. Fåglarna kvittra glatt från de blommande träden och katter såg på dem med lust att fånga dem. Runt om staden gick det människor som skulle ses som annorlunda, kanske misstänksamma mot andra människor. Det var två grupper ljusa och mörka eller mörkklädda. Onda mot goda eller om man såg det på det viset.
Med en suck Såg Ruby upp från datorn och knäppte med fingarna så det knackade och hon såg sig om. Att skriva en novell var så fånigt men hon behövde göra det. Drog händerna genom det röda håret och sparade och stängde av datorn för att senare gå ut på stadens gator. Det var så lugnt på den här tiden. Inga fyllon, inget skrik bara tystnad. Ruby drog in den kalla nattens doft och drog jackan tätare om sig.

Får jag hänga på?

((självklart)

Angie satt på en parkbänk av trä och stirrade ut i nattens mörker. Området som hon vistades i just nu ansågs som rikemansområde. Här uppträdde befolkningen hövligt vilket gjorde att denna parken var så gott som problemfri nattetid. Därför brukade Angie spendera nätterna här för att kunna hålla sig borta från problem, och i värsta fall överleva.
Med en djup suck svepte hon en sista vakande blick över parken och slöt sedan ögonen för att försöka sova en liten stund.

(är hon en ängel?

((får hon vara det?))

(jaa det klart hon får. en mörk eller ljus?. förlåt för i går mådde inte så bra ont på benet och hjärtat ==

((Då vill jag gärna vara en ljus ängel . Det är inget att be om förlåtelse för. Det låter ju inte alls bra att du har ont i hjärtat! ))

(min kisse avlivades i går))

Hon såg sig om och drog jackan tätare om sig och gick vidare. Kanske för långt och musiken från nattklubbarna slutade och hon såg upp- De rikas område och hon lade huvudet på sned. Vem bodde egentligen här? Läkare och tandläkare och massa slipsnissar. Med en suck så satte hon sig på en bänk.

((Usch då! Jag beklagar verkligen! ))

Angie vet inte hur länge hon hade slumrat till, men det kan inte ha varit så lång stund för himlen var lika nattsvart som innan. Men det var i alla fall något eller någon som hade väckt henne. Prassel på grusgången och sedan en suck.
Hon var inte längre ensam i parken. Med tanke på att det säkert var denna tiden som klubbarna stängde och folk började gå hem var det kanske inte så konstigt att någon gick genom parken. Men Angie försvann ändå från sin bänk och skjönk ner på den kalla jorden inuti en lummig buske. Att bli konfronterad av något fyllo var ingen önskan så hon kände sig tryggare här.