Boomerangs and seesaws [Dramione Oneshot]

So, uhm, hi. Jag skrev den här för lite mer än en vecka sedan och först nu tar jag mig tid att publicera den. Är alltid nervös för att publicera saker..

PG-11 kanske, jag vet inte, det är nog inte så värst farligt i alla fall.
Låten som jag skrivit fanfictionen efter finns här men jag anser att den version som finns på spotify är bäst!

Folk jag tror kan vilja läsa:
(Ni är bäst förresten, jag älskar er alla och tack för att ni nästan alltid vill läsa saker jag skriver)
Aivilio sanna1324567 Josefin_Weasley Cindy LauraTree Tonks_xD Ugglan Hedwig HannaPanna Elma00

________________________________________
Skymningen hade övergett London. Den passionerat mörkröda färgen hade upphört att existera, och utanför lägenhetshusen fanns inget annat än ett kolsvart dunkel. Det var en skrämmande tid att befinna sig utomhus, även i ett lugnt och stilla bostadsområde, så mycket förstod hon bara genom att titta ut genom fönstret.

Klockans lugna tickande och hennes egna andetag var det enda som hördes i lägenheten. Sekund för sekund snurrade klockans visare runt, i ett tempo som varierade mellan att kännas alldeles för snabbt och förfärligt långsamt. Varje minut var en minut till som han gått ensam ute någonstans i London, varje minut var antingen en minut närmare honom eller en minut längre bort. Hermione visste inte vilket av alternativen, och saknade även möjlighet att ta reda på vilket som var rätt.

Sexton minuter över ett på natten. Hon borde gå och sova, men det fanns ingen poäng i det eftersom hon inte skulle somna. Antingen kunde hon ligga vaken i sin säng och undra, eller så kunde hon sitta vaken under en varm filt i soffan och undra lika mycket. Teven visade någon slags frågesport, vilket mycket möjligt skulle ha fångat hennes intresse vid ett annat tillfälle, men nu inte spelade mycket roll.

Hon kände sig väldigt irriterad på det faktum att trollkarlar saknade snabbare meddelandetjänster än ugglor – visst fanns det några, men inte tillräckligt bra för att hon skulle ha någon nytta av dem. Hon kände sig ännu mer irriterad på att Accio inte fungerade på levande varelser. Hon irriterade sig också på sin fläckfria lägenhet, för hade den varit mer ostädad så hade hon haft något att sysselsätta sig med. Irritationen var en skön känsla, för den tog upp lite av all oro som utan att fråga om lov inhyst sig i hennes hjärna.

För en månad sedan hade bara tanken på att oroa sig över Draco Malfoy varit helt absurd, men inte längre. De hade träffats på ett arbetsrelaterat möte, vilket Hermione fruktat just för att Draco skulle befinna sig där. Först hade de bara nickat stelt mot varandra, men ju längre själva mötet gick, desto mer såg Hermione en helt ny person i pojken hon så länge avskytt, en ärlig och pålitlig person som uppenbarligen haft tillräckligt mycket ambition och mod för att ändra sin livsstil och personlighet totalt. Så när Draco efter mötet artigt erbjudit henne att följa med honom hem för en pratstund, hade hon knappt tvekat innan hon tackade ja. Det hade blivit en lång pratstund, på vitmålade trästolar med för hård sits och småkakor som totalt glömdes bort. Och konstigt nog hade Hermione uppskattat varje sekund så mycket att hon, när klockan närmade sig fem på eftermiddagen, var både på bättre humör än på länge, försenad till en middag hos Harry och Ginny och ytterst stel efter att ha suttit på samma stol i fem timmar. Hon hade inte nämnt Draco till Harry och Ginny, hur mycket hon än haft lust till det, men det första hon gjorde när hon kom hem var att skicka iväg sin uggla Ellie, till en person hon aldrig förut tänkt sig meddela, med en bön om att snart få ses igen.

En månad senare var hon utom sig av oro.

Hon och Draco kom visserligen mycket bra överens – det var det minsta man kunde säga. Men det hindrade inte det faktum att de hade en stormig och gropig bakgrundshistoria tillsammans, och det hindrade inte det faktum att deras relation på många håll skulle uppväcka förvåning, ilska och svek. Även om de båda jobbade för samma sak idag, och även om Draco bittert ångrade det han gjort och tyckt som yngre, så skulle det ta tid att få deras familjer och vänner att acceptera dem, det visste Hermione. Ron var ett problem för sig, för även om de var mycket goda vänner och inget annat, så visste hon att hennes relation med Draco skulle bli svår att tackla för honom. Tanken på att Draco skulle vara med på familjen Weasleys söndagsmiddagar var också svår – de första gångerna skulle vara plågsamt stela. Draco hade ytterst lite kontakt med sina gamla vänner, så på den sidan var det inget problem, och hon visste att Narcissa var helt okej med deras relation, efter att hon vant sig vid tanken. Hermione hade förmodligen varit nervös inför Lucius, om det inte varit så att hon redan under den andra träffen fått reda på att han avlidit av hjärtproblem för ett år sedan.

Det var hennes vänner och familj som var den problematiska biten, och den här kvällen hade middagsdiskussionen inte tagit lång tid på sig att transformeras till en allt hetsigare diskussion. För att göra en lång historia kort, Draco hade till slut tappat humöret, rest sig upp från matbordet, stormat ut i hallen för att ta sina kläder och sin trollstav och gå. Klockan var trettiotvå minuter över åtta på kvällen, och sedan dess hade hon inte hört ett knyst från honom.

Frågesporten på TV var slut, och hon bytte kanal. En lugn pianomelodi strömmade ut genom högtalaren, medan en intetsägande musikvideo tog plats på skärmen.

What you doing here in this late hour? I’ve put to bed the dreams i saved as ours.
And i’ve been sleeping with the porch light off, for a while.
Well don’t be standing there, it’s freezing cold.
But watch your step as you cross this threshold.
Cause i recall last April had you sold, on goodbye.

Vanligtvis var musik inte något som charmerade Hermione nämnvärt, men det var något med den här säsongen och sättet den passade in just nu, som fick henne att slappna av lite, låta bli att fokusera på något annat än låttexten.

To let go, and when i do you come back,
Tell me i’m the right girl, when the time is wrong.
Our love’s like, boomerangs and seesaws,
And i just can’t hang on…

Ringklockan skrällde till ute i hallen, och Hermione hoppade häftigt till. På några få sekunder var hon ute i hallen, och när hon nervöst kikade ut genom utkikshålet fick hon en känsla av att hennes puls var tio gånger så hög som vanligt. Lättad och ilsken på samma gång låste hon upp dörren för att släppa in den långa, blonda och välkända mannen utanför.
”Hur arg är du?” var det första hon sa, innan Draco ens haft en chans att förklara sig.
”Ytterst lite”, svarade han med ett nervöst leende. Hon kunde se att hans tänder skakade våldsamt av kyla. ”Jag har kommit över den känslan.”
”Samma här.” Hon nickade sammanbitet. ”Jag är mest lättad.”
”Jag med, för att du inte är arg på mig.” Draco tittade ner i golvet. ”Förlåt mig. För allt jag sa. Jag har gått runt ute i sex timmar nu, försökt glömma bort allt. Försökt glömma bort dig.” Han rodnade våldsamt. ”Men det gick inte speciellt bra med den delen.”
Hennes tur att rodna. ”Kom du fram till något?”
”Jag kom fram till att jag är beredd att kämpa för att bli accepterad som din pojkvän.” Ett stort, mer självsäkert, leende spred sig över hans finlemmade ansikte och lyste upp de silvergråa ögonen. ”Och jag kom fram till att jag aldrig haft något i mitt liv, som känts mer rätt än det här.”
Hon hann knappt ta in orden ordentligt förrän han dragit in henne i en häftig och passionerad kyss. De snurrade snart runt, utan tanke på att sluta, och kyssen upphörde inte förrän de ramlade omkull på varandra, så att de båda låg skrattandes på den lila ryamattan i hallen.

”Jag tror jag känner samma sak.” Det var meningen att hon bara skulle ge honom en snabb kyss, men på något sätt blev det en fortsättning av det som nyss varit, en berusande pirrig känsla som fyllde upp rummets atmosfär.

To let go, and when i do you come back,
Tell me i’m the right girl, when the time is wrong.
Our love’s like, boomerangs and seesaws.
And i just can't hang on...


Den sista raden av låten stämde inte.
___________________________________________

kommentera hemskt gärna, långa utvecklade kommentarer gör mig alltid hemskt glad, och förlåt om det här är helt crappy för jag shippar inte ens Dramione så mycket men jag fick lust att skriva något helt nytt. Ja. Typ så.

Jag shippar inte heller Dramione, men på något snedvridet sätt tycker jag ändå att det var jättebra, och klart den bästa Dramione-fanfictionen jag någonsin läst

Det var så fint och jag vet inte vad jag ska säga skriva men du är bäst ok?

Hahaha aaw :'D jag vet inte, jag är inte mycket för Draco alls, jag bara fastnade för låten och så fick jag lust att skriva Dramione..
Du är också bäst! ♥

OMG.OMG.OMG.OMG.OMG

Alltså jag vet som en av dina "trogna läsare" så borde jag skriva en väldigt fin känslosam kommentar just nu men jag kan inte bECAUSE FEEEEELS



Liksom hur gör du människa? Du lyckas alltid skrivas jäkla bra och jag blir helt ställd och typ älskar dig ännu mer än vad jag redan gör och asdFGHJKLHUSDKJFKJKDJKK

Aj lövd diss änd aj löv ju tu

Cindy jag älskar dig mer ok och gifsen fick mig att typ börja skratta och åh TUSEN TACK ♥ ♥

ALLTSÅ JOHANNAAAAAA
DET ÄR FÖR BRA JAG KAN INTEE ♥

Men åååh vad säger man nu då? :c
DU ÄR JU SÅ HIMLA BRA!

Jag skulle hemskt gärna skriva långa, utvecklade svar, men det går ju liksom inte, för det enda jag har att säga är att ALLT DU SKRIVER ÄGER! ♥

Tack finisar ♥ Rekommendera gärna runt den här, vore kul om några andra fick läsa den också. ^-^

vet inte ens vad jag ska säga och jag är trött men fan vad bäst du är!
jag shippar inte dramione överhuvudtaget men det var ändå supermysigt att läsa den här!
du skriver så himlaaaa fint och jag orkar inte ih ♥

hihi
MissFniss
LunaLovegood1
LÄSLÄSLÄS

FAKTISKT
så läste jag den här igår
orkade bara inte logga in och kommentera hur jävla ursäktaordvalet bra det här är
men nu gör jag det x