Hjälp mig!

Jag är så sjukt deprimerad hela tiden, de värsta stunderna sitter jag och sticker mig med en nål och försöker få fram blod.

Jag känner mig som en zombie, det är inte ofta jag är glad, och jag blir så trött på det här! Jag vill kunna vara lycklig, och glädjas åt livet! Istället går jag runt och är ledsen, och funderar på varför jag finns. Ibland blir jag till och med arg på mina föräldrar för att de skapade mig! Men jag är ändå nästan alltid arg på papa, för han är så trög och skriker på mig hela tiden, då blir jag arg och skriker tillbaka. Det känns som om han hatar mig.

Jag förstår inte varför jag alltid känner mig så här. Nästan de enda stunderna jag faktiskt är glad är när jag är med min bästis kotte7, jag är så glad att du finns, så att jag får vara glad ibland.

Många tror att jag alltid är glad, men jag spelar oftast. Om man skulle beskriva mig i en färg, skulle nog många säga orange, eller neongrön. Ingen vet att mina känslor alltid är svarta, oändligt svarta.

Jag har till och med funderat på att ta lite av mammas mediciner, för att få glömma all smärta några timmar. Men jag har aldrig gjort det, och egentligen är jag väl glad för det, men samtidigt inte.

Ibland önskar jag att jag bara kunde försvinna från jorden, hamna någon annanstans, utan känslor. För jag är trött på dom. Trött på all sorg, smärta och ilska jag har i mitt liv!
Jag undrar vad det beror på, och varför det här händer! Jag känner att jag vill gå upp och titta i medicinskåpet, men jag struntar i det.
Snälla, Hjälp mig!

Jag mådde lika dåligt som du när jag var något äldre än dig, och kan säga - du har säkert hört det förut men - det blir bättre! Försök vara stark, för det kommer att bli bättre i slutändan, även om det inte känns så. Och har man tagit sig igenom det en gång så vet man alltid att det finns ett ljus i tunneln om man hamnar där igen.

Finns bara en uggla bort om du vill skriva av dig. ♥ Kram

Hej! ♥
Prata med din pappa om hur du känner, att det känns som att han knappt gillar dig. (vilket jag är säker på inte stämmer ♥) Han tänker säkert inte på att han kanske sårar dig.
Det är alltid lika sorgligt när någon berättar att de känner sig deprimerade.
Försök tänk på framtiden. Vad du vill jobba som, vilka andra drömmar du har. Det är inte så långt bort som du tror. ♥
Jag tror att alla har en uppgift. Man finns inte bara för att finnas. Alla liv har en mening, och ditt är inget undantag.
Jag vet att du inte känner mig, men vill att du ska veta att jag står bakom dig, och att du alltid kan skicka en uggla om du behöver prata. Ingen förtjänar att må dåligt! ♥
Kram!