Nymphadora Tonks - År 3

År 1979, Nymphadora Tonks 6 år.

Klockan var ett, men hon kunde inte sova den natten. Den unga Nymphadora smög runt i det stora husets korridorer, endast upplyst av stearinljus. De kastade avlånga, förvridna skuggor på golvet och väggarna, och stearindropparna som föll försvann innan de hann landa på golvet.
På nedre våningen såg hon ett starkare ljus, då det var tänt nere i matsalen. Hon satte sig på huk mitt i trappen och såg sin mamma sitta vid änden av det långa, blanka bordet. Hon var djupt försjunken i en tidning, och Nymphadora fortsatte tyst ner för att inte störa henne. Hon smög obemärkt förbi matsalen och in på toaletten.
På vägen tillbaks, dock, lyfte modern sitt huvud och såg Nymphadora smyga förbi dörröppningen.
"Dora?", viskade hon fram, men harklade sig sedan och sa tydligare:
"Vad gör du?"
Nymphadora gick in och kravlade sig upp bredvid sin mor. "Kunde inte sova", svarade hon och stöttade huvudet mot händerna. Hennes mor spred ut vad som hade sett ut som en tidning på bordet, men som visade sig vara en broschyr.
Beauxbatons, stod det i en mycket sned men fin handstil.
"Bix-Battons", läste Nymphadora högt.
"Bå-ba-ton", rättade Andromeda henne. "En skola. I Frankrike, för dig."
Det var mycket söta bilder i broschyren, och Dora log glatt.
"Gick du här?", frågade hon, lika glatt. Andromeda skakade sorgset på huvudet.
"Nej, men under rådande omständigheter... med Du-vet-vem..." - Den lilla Nymphadora tryckte sig mot sin mamma - "så tycker jag att Frankrike låter bra". Men Dora skakade på huvudet.
"Jag vill gå där du var. I Slytherin!", sa hon stolt och väste mot sin mor, som skrattade till svar.
"Tja...", sa hon tyst, och plockade fram en annan, mörkare broschyr.
"Kanske..."



Låt mig få höra om det ska komma mer...

bra super bra!! skriv mer!

1986, Tonks 13

Kapitel 1.

Jag gav min mor en hastig kram, och skyndade sedan iväg.
"Dora? Hallå, kom tillbaka!", ropade hon efter mig. Jag sprang mot spärren, och skulle precis passera, när hon med gäll och hög röst skrek "Nymphadora Tonks!"
Jag stannade halvt upp, och vred på huvudet mot mamma, samtidigt som jag snubblade framåt och krockade med spärren.
Mamma lyfte på alla kjolar och sprang mot mig.
"Åh, lilla Dora, du blöder!"
Jag rörde bid min tinning, som tagit den värsta smällen.
"Aj. Var du tvungen att ropa så högt?", svarade jag irriterat. Folk vred sina huvuden mot oss och skrattade, men jag lipade surt tillbaks där jag låg huller om buller med alla saker. Då vände de minsann bort blicken.
"Du svarade mig inte", sa mamma en smula irriterat.
"Det betyder inte", väste jag, "att du säger sådär!"
"Säger vadå?", undrade hon och hjälpte mig upp.
"Nym-pha-dora!", viskade jag ilsket fram.
"Dora, ditt hår blir.. erhm.."
Hon drog fram en slinga av mitt hår som i snabb takt höll på att växa.
"Förlåt", mumlade jag, och försökte utan framgång att dra tillbaks det. Mamma tog tag i min arm spände blicken i mig.
"Skynda dig nu. Och kom ihåg, tveka inte innan spärren".
Jag kramade henne och vred mig loss.
"Visst."

Väl inne på perrongen stod familjen Weasley, och Charlie vände sig direkt mot mig när han hörde mig snubbla genom spärren och krascha in i en annan flicka.
"Se dig för!", skrek hon när hennes ugglebur (med en uggla i, tyvärr) blev begravd under alla saker.
"Herregud, Dora! Herregud, min Ivy...", hon vände sig ilsket mot mig och blinkade bort tårarna.
"Vad har du gjort med min uggla!"
Charlie skyndade mot oss, tätt följd av sin mamma.
"Wingardium Leviosa", sa Molly och fick min koffert att flyga. Hon släppte enkelt ner den på min vagn, och mr. Weasley kallade till sig uggleburen. Den gråspräckliga ugglan flaxade vilt med vingarna och skriade skräckslaget. mr. Weasley gav tillbaks buren till flickan.
"Din stora klumpeduns!", röt hon till mig innan hennes mamma hann ifatt henne och hjälpte till med röran.
"Tack, Molly. Tack mr. Weasley", sa jag och strök undan håret från mitt ansikte.
"Snälla du, säg mrs. Weasley", svarade Molly.
"Det gör ingenting, jag kan säga Molly", sa jag med mitt artigaste och mest vuxna tonfall.
"Nej, men kära du. Säg mrs. Weasley", sa hon och jag kunde höra att hon var besvärad - så jag nickade bara. Charlie skrattade och tittade bort mot flickan jag rusat in i.
"Hon heter Susie", sa Charlie och vände sig tillbaks mot mig. "Hon är från Gryffindor".
"Tja, det förklarar väl humöret" sa jag och armbågade honom i sidan. Han knuffade tillbaks med sina väldiga armar och jag föll och slog i golvet.
"Herregud, Charlie!", sa jag och höll mig om midjan där jag slagit i. Han bara skrattade och sköt upp sin koffert på tåget.

Väl inne försvann han mot en kupé med Quidditchtokiga Gryffindorare och jag styrde stegen mot kupé 113, där jag skulle träffa mina små Pufflare.

"Hej där, Tonks!", sa Any, som såg mig först. Det var bara mina bästa vänner från Hufflepuff som accepterade mitt val av namn: mitt efternamn.
De andra vred sina huvuden mot mig, och jag kastade mig ner på det närmaste sätet, bredvid en pytteliten brunett med stora, grön-bruna ögon.
"Hej, Milly", sa jag försiktigt. Hon begravde huvudet i händerna.
Milly gråter... väldigt ofta. Typ, varje-dag-ofta. Speciellt när hon lämnat sin familj, som nu. Hon gråter oftast hela resan till Hogwarts.
"Jaha. Har du lunchvagnen med dig?", frågade Any när hans mage började kurra, knappt innan vi lämnat stationen.
"Jag såg den längre bort. Kommer om typ tjugo minuter".
Any stönade och drog upp knäna så han kunde luta huvudet mot dem.
Den tredje personen som satt i vagnen, Elsie, tittade retsamt på mig.
"Du har blod vid ögat". Jag lipade mot henne och täckte för såret. Hon började skratta. Jag lutade mig fram och boxade till henne på armen, men hon bara knuffade tillbaks mig ner på sätet igen.

Asså, gud vad intressant! ♥ *bevakar stenhårt*

I LOVE IT, REDAN ♥

Känns som om Charlie och Tonks blir ett par…? ♥

YAY! HUFFLEPUFF GIRL TONKS ♥

När kommer det mer, Hapopo? ♥♥

1986, Tonks 13.

Kapitel 2.

De självdragna vagnarna mötte upp oss, och vi fick som tur var tag på den snabbaste. Någonting måste varit fel på den, för den skena iväg, körde om alla andra och vi anlände till Hogwarts fem minuter före resten. Jag, Any, Milly (som slutat gråta under den superroliga åkturen) och Elsie, alla i Hufflepuff, sprang och satte oss först av alla elever. Stora salen var helt tom, sånär som på lärarna.
"Tjena Sniglis!", ropade jag glatt, vinkade med hela armen mot professorn och började springa på slytherins bänk.
"Snälla Nymphadora...", sa Snigeln besvärat. "Sluta med det där, elevernas klädnader kommer bli smutsiga..."
Jag fortsatte springa. Det kunde Slytherinarna gott ha.
"Nymphadora!", sa Sprout, Hufflepuffs föreståndarinna, strängt. "Snigelhorn har rätt. Sluta upp med de där dumheterna."
Jag stannade tvärt, vinglade till och slog ner några glas.
"Oops..."
Men rektorn bara log, viftade med sin stav och glasen for tillbaka. Jag hörde röster ute i entrén, och gick snabbt tillbaks till Hufflepuff-bordet. Jag menar, vem vill ha Slytherinarna efter sig första dagen? Inte för att någon av de skulle våga sig på mig.
Charlie, några Gryffindorare, (bland annat Susie), lite annat löst folk och några fler Weasleys kom in i salen. Charlie pratade snabbt och gestikulerade, gjorde imitationer av en kvast-dykning.
"Ni kommer bli krossade i år, Charles!", ropade jag över borden. Han tittade upp på mig och log självsäkert.
"Visst. Och det ska du se till?".
Jag är riktigt dålig på Quidditch. Inte nog med att jag är klumpig på marken, och på en kvast? Hemsk.
"Lycka till, Charles!"
"Visst, Nymphadora."
Jag vände mig snabbt bort, då mitt ansikte och hår blev illrött.
Vem döper sitt barn Nymphadora?
Det är en släkttradition. Att få dumma namn.

Efter sorteringen, som egentligen var mycket rolig att se - men ingenting jämfört med middagen - dukades maten fram. Knappt hade den första köttbiten visat sig förrän den var borta. Any svalde den nästan hel, och tog sedan för sig av musselsoppan. Jag däremot, satt tyst och tittade på. Mina vänner åt under tystnad en stund, innan de misstroget såg upp på mig.
"Ska du inte äta?", frågade Elsie, som var inne på sin tredje portion. Jag skakade på huvudet, och alla flämtade. Jag äter alltid, jag älskar mat!
"Men... varför inte?", frågade Milly tyst. Jag log.
"I år. Ska jag. Under festmåltiderna. Bara. Äta. Efterrätt. Haha!"
Mina vänner skrattade när de märkte att allt var som vanligt, och böjde sig ner över sina tallrikar igen.
Så fort maten dukades undan tog jag min sked och väntade. Men ingen efterrätt kom.
Mina vänner stirrade skräckslaget på mig. Jag tittade skrämt tillbaks. Vad var detta?
Dumbledore, den gamla rektorn, harklade sig.
"Med tanke på hur onyttig vår efterrätt brukar vara, och hur Sankt Mungos sjukhus för magiska sjukdomar och åkommor varnar för sockerintaget, bjuder vi tyvärr inte på någon dessert i år. Okej, hopp i säng."
Jag stirrade lamslaget ut i tomma luften. En minut gick. Elever omkring mig reste sig besvikna upp och började gå mot sina sovsalar.
Men icke! Detta kunde inte ske! Tänk på alla små förstisar! På mig!
Jag reste mig sakta upp på bänken, tog ett steg upp på Hufflepuff-bordet och höjde rösten.
"Nej! Alla stannar!"
Och alla stannade. Sprout harklade sig och skakade på huvudet år mig, men jag ignorerade henne.
"Vi ska inte lämna denna sal utan efterrätt! Det är en av de sakerna som får oss att orka med skolan! Och läxor, och prov! Aa, förutom Ravenclaw då. Men de räknas inte. Vi har rätt till efterrätt, precis som vi har rätt till middag! Och vi, Dumbledore och ni andra, kommer inte lämna salen utan chokladtårta med hallonsås!"
Några elever började klappa händer, men de flesta såg skräckslaget bort mot lärarbordet. Jag vände mig också ditåt med armarna korslagda över bröstet.
"NÅ? Hit me tårtan!"

Då började Dumbledore skratta. Högt och nöjt.
"Tja, eftersom miss Tonks nu bad så vänligt, så antar jag att vi måste bjuda på något..."
Och han klappade lätt i händerna, och desserten blommade upp från borden runt omkring mig. Jag såg misstänksamt på Dumbledore, och han blinkade mot mig. Då förstod jag att det aldrig var hans avsikt att svälta oss. Han hade sett min mat-strejk. Han hade lurat mig!
Och halvt hurrande, halvt förargad tog jag en stor bit choklad- och hallontårta.

____________________________________________________

Mer kommer, tack för era kommentarer! Och självklart stämmer inte åsikterna i denna ff (som t.ex. att Slytherin förtjänar smuts på klädnaderna) med mina åsikter. :*

JÄTTE BRA!
Bevakar verkligen!

1986,
Kapitel 3.

Hufflepuffs sällskapsrum måste vara det ägigaste rummet i hela slottet.
Ganska litet, underjordiskt men ändå hemtrevligt, ombonat och mysigt fast ganska mystiskt.
En hexagon. Det är väl det bästa sättet att beskriva det sexhörniga, mörkt gula rummet. Golvet är av blankt, mörkbrunt, polerat trä (nästan svart, för vapensköldens skull), mjuka, fluffiga fåtöljer med spetskuddar, en öppen spis och höga bokhyllor längs med väggarna.
Dörrarna till sovsalarna leder - precis som i Slytherins sällskapsrum - neråt. Rummen är små, svala och ljudtäta vilket är bra om man vill ha party tills sent på natten. Och ja, jag har varit i Slytherins sällskapsrum. I alla sällskapsrum, faktiskt. Jag och mina vänner brukar skoja med de andra elevhemmen, men jag meddelar stolt att vi aldrig blivit påkomna!
Och jag vet, vi Pufflare ska vara vänliga och lojala men det är vi ju! Vi är lojala mot vårt eget elevhem.

Jag sover och vaknar i den minsta sovsalen, min, Millys och Elsies. Där har Helga tryckt in en alldeles för smal säng, och våningssängen som Milly och Elsie sover i.
Helga var säkert en cool snubbe... öh... snubba?
Men hon hade inte räknat med att vissa av oss inte var sådär smala, söta och duktiga. Vissa av oss vrider sig i sömnen, och vaknar varje morgon av att vi ramlar ner från den mycket smala sängen.
Duns!
"Aj! Satan!"
Jag tumlade runt på golvet, rullade in under våningssängen och fastnade. Med kinden platt mot marken och armarna längs med kroppen kunde jag varken röra mig eller få fram något annat än "Mffgrm!"
Elsie och Milly sov vidare, och jag låg där och andades in dammtussar tills jag kvävdes. Eller i alla fall tills jag nös.
"Prosit", sa någon ovanför mig och jag kände hur madrassen rörde sig. Två fötter landade på golvet, de var mycket bleka och små.
"Milmrg... Millymmff!", röt jag ilsket. Fötterna gick fram till min tomma säng.
"Tonks? Tonks? Var är du!?"
Fötterna rusade fram tillbaks till våningssängen och skakade den våldsamt, vilket var mycket obekvämt.
"Elsie! Någon har tagit Tonks, vakna!", viskade Milly till Elsie som låg i den övre sängen.
"Hon är säkert bara nere i köket... tyst nu, Mill..."
Nere i köket! Vad trodde hon egentligen om mig?
Milly började snyfta häftigt. Jag suckade och blåste runt dammet under sängen. Vänta lite...
Jag andades snabbt in, och dammet kom farande mot mig, rätt upp i ansiktet.
Det kliade...
Och kittlades....
Och...
"Aatjooho!"
Det blev tyst. Sen såg jag hur Milly gick ner på knä framför mig.
"Tonks?", pep hon. Jag nickade.
Sen kom jag på att hon inte kunde se mig.
"Ja", mumlade jag. "Lyft upp sängen!", väste jag sen.
"Det är väl Tonks, va?", viskade Milly tillbaks. Jag suckade.
"Ja. Se efter omm... du.. mmff... inte tror mmig..!"
Dammet yrde framför mina ögon.
"Jag vågar inte! Tänk om du är ett... monster!"
"Det.. är, Tonks! Hjälp mig nu!"
Hon reste sig och backade några steg.
"Wingardium Leviosa!"
Och hela sängen lyftes upp i luften. Jag ålade snabbt bort, och sängen föll ner med ett duns! som fick Elsie att ramla ner på golvet.
"Tack Milly", sa jag och borstade bort dammet från min pyjamas. Milly började gråta av lättnad.
"Jag är så glad att du är okej!", bölade hon. Jag klappade henne tafatt på axeln och drog upp min klädnad från kofferten.

"Är ni okej?", frågade Any vid frukosten. Elsie petade surt på sin korv och Milly åt knappt någonting. Jag skruvade besvärat på mig, den intryckta känslan var fortfaranade där. Any skakade oförstående på huvudet och tog en till brödskiva.
"Tänk om Tonks hade kvävts där under!", utbrast Milly. Jag himlade med ögonen mot henne.
"Jag mår fint, okej?"
Elsie gned sin arm.
"Det där var min trollstavsarm jag landade på!", gnällde hon surmulet.
Vi väntade på att Any skulle bli klar, och gick sedan mot förvandlingskonst-lektionen tillsammans.

"Meta-morf-magus", sa den långa, medelålders häxan vid tavlan och blickade ut över klassen. Jag log för mig själv i det gråa rummet, och sträckte lite extra på mig. Idag skulle alla titta på...
"Miss Tonks", sa professor McGonagall och pekade på mig med ett finger.
"Om du skulle vilja visa oss..?"
Jag riktade mitt spö mot en uråldrig fotogenlampa, som tändes och kastade ett mystiskt, matt ljus över mitt ansikte. Jag njöt av mystiken och allas blickar. Det här var något jag var mycket bra på.
Jag koncentrerade mig på håret, jag riktigt kände musklerna vid pannan, bakhuvudet och enda ner på nacken. Mitt hår växte några centimeter. Sen blev det lysande rött. Färgen bleknade hastigt till en rödblond nyans. De andra flickorna kastade avundsjuka blickar på mig. Då drog jag in håret till en kort, taggig frisyr.
McGonagall log.
"Mycket imponerande. Mycket ovanlig förvandlingskonst. Men man behöver inte specialisera sig på skönhet, utan, lite som en animagus kan man också... tja du kan väl visa, Tonks?"
Jag log ett brett leende, ett leende som spändes fast och sköt ut från mitt ansikte. De andra skrattade åt min perfekta anknäbb.
Jag plattade till näbben, som sedan blev till en stor grodmun, och sen satt jag plötsligt där med en myrsloks långa tunga.
"Och varför kan denna gåva resultera i att Tonks här, kan leva längre än en vanlig häxa?"
Jag tänkte efter, och räckte sedan upp handen tillsammans med några få andra.
"Ja, då, Tonks?"
"För att... i grodform kan jag äta flugor för att överleva, som en myrslok kan jag bli mätt på myror och... tja, jag kan anpassa mig till många olika klimat?"
McGonagall nickade.
"Precis som jag kan leva på kattmat ifall jag skulle behöva. Tio poäng till Hufflepuff för en utomordentlig uppvisning".
Vi log. Förvandlingskonst var ett av de ämnena som Pufflarna fick vara ifred på, och det är skönt ibland.
"Läxa: skriv för- och nackdelar med Metamorfmagusar. Jag vill också ha en faktaruta på pergamentet med allt ni vet om dem."


"Kan inte du skriva min uppsats?", frågade Elsie mig på väg till skötsel och vård av magiska djur.
"Kan inte du vara min uppsats?", suckade Any. Jag hade redan uppsatsen färdig i mitt huvud. Milly såg fundersamt på mig.
"Om jag klipper av ditt hår... kan du fortfarande ändra färg på det då?", sa hon och höll upp en slinga av mitt nu lila hår.
"Det", sa jag och tänkte efter. "..är en väldigt bra fråga. Vi får ta reda på det senare. Titta, Gryffindor är redan här!"
Jag kunde se Charlies röda hår där han stod och småpratade med professor Kettleburn.

"Dagens lektion", sa Kettleburn hurtigt och gjorde en gest mot sjön.
"Crecklor."
Han tog upp en smal, silvrig fisk och slängde ut den i sjön.
Då hoppade något jättelikt upp, fick tag på fisken och dök ner i djupet igen. Vi flämtade till.
Kettleburn drog fram en bild på varelsen vi just sett. Det var en stor val, med trutande läppar och glänsande fjäll. Ryggfenan såg ut att vara gjord av koraller, och tänderna var tunna borst.
"Vad gör de?", viskade Milly andlöst.
"Rensar vatten från smuts. Det är dessa som hindrar mugglarnas utsläpp att förstöra haven. Fast, nu är de utrotningshotade", svarade Kettleburn sorgset.
"Lite olja är bra för Crecklornas glansiga fjäll, men för mycket göra dem sjuka", fortsatte han.
"Dagens lektion: locka fram en Creckla. Sätt igång."


________________________________________________________________________________

Lämna en kommentar om du tyckte om den, så att jag kan fortsätta sen!


~* Wit beyond measure is mans' greatest treasure *~

Jag älskar ditt sätt att skriva!
Känns som att Tonks var rätt fördomsfull gällande dom andra elevhemmen.

Denna. Fanfiction. Är. Så. Bäst.

1986,
Kapitel 4.

Crecklorna visade sig vara väldigt blyga. De använde ofta sina koralltäckta ryggar som kamouflage och var mycket snabba.
Vi kände direkt när vi vadade ner i sjön att Crecklorna varit där; vattnet var rent, stilla, spegelblankt och inte ett enda lerkorn virvlade runt.
Sjön låg som en pöl av smält metall en bit från slottet, och trots att löven var gula och hösten närmade sig sken solen och vattnet var varmt.
Jag kastade mig i sjön, och stänkte nog ner professor Kettleburn som släppte förbi mina klasskamrater efter att han satt en bubbelhuvuds-förtrollning på allihop.
Jag behövde det förstås inte: så fort jag kom under ytan kände jag hur ett par gälar växte fram precis under örat.
Alla spridde snabbt ut sig, och försökte locka fram Crecklorna med tonvis av fisk.

Jag - som ärligt talat tyckte att det var roligare att simma ner till botten och undersöka fula fiskar, smidigt simma fram och ta tag i någons ben, briljera med mina metamorf-talanger eller dra ner Charlie Weasley under vattnet - fick inte tag på någon Creckla.
Jag såg faktiskt en!
Men den blev skräckslagen när den såg en människa med fiskstjärt (jag är en metamorfmagus, ingen sjöjungfru!) och försvann ner i djupet.
Någon som däremot klarade av detta var Milly. Hon var så liten och slank, så valarna... öh, Crecklorna, vågade sig fram till henne. Hon är också en mycket duktig simmare, och gjorde graciösa delfinhopp och sjöjungfru-dyk. En mycket liten Creckla, bara två meter eller så, dök tyst upp bakom henne. Den studerade henne nyfiket, tills hon vände sig om och skrek av rädsla och förvåning.
Crecklan försvann. En halvtimme senare dök den dock upp bredvid henne igen, den här gången med sin mamma i släptåg. Lill-Crecklans mamma var ungefär fem meter bred och minst tio meter hög, men den här gången skrek inte Milly när hon såg dem. Hon jämrade sig bara tyst och såg ut att svimma.
Där låg hon, avsvimmad och flöt på ytan. Jag skulle just komma till undsättning när Lill-Crecklan försiktigt puffade till henne, nafsade lite med sin tandlösa mun på hennes hand och dök ner i vattnet igen.

"Såg ni? Bra jobbat, Milly!", ropade professorn från strandkanten.
"Miss Dane klarade uppgiften, allihopa. Tio poäng till Hufflepuff, och inga läxor denna vecka."
Charlie Weasley och hans Gryffindorvänner gick surmulet därifrån med noll poäng i bagaget.
"Hörrö, Charles! Varför så purken?"
Han vände sig mot mig och jag såg hur han var nära på att le. Han ville bara inte visa hur glad han var att jag pratade med honom.
"Purken? Inte ens ett ord", flinade han hånfullt. Jag tänkte efter. Var det sant?
"Purken... Purko... Varför så purko?", provade jag istället. Han himlade bara med ögonen och småsprang ikapp sina vänner.
"Gryffindor", suckade Any. Milly skuttade glatt bredvid oss och babblade muntert på om Crecklor och hur smarta och underbara varelser de var.
"Har du ätit Creckla någon gång, Milly?", frågade jag skämtsamt. Hon stannade upp och såg förfärat upp på mig.
"Du... du, nej..."
Hennes ögon blev blanka, men tårarna smälte in i det redan våta ansiktet. Hon slog händerna för ansiktet och rusade upp mot slottet. Elsie gav mig en nedlåtande men samtidigt medlidsam blick och sprang efter Milly. Any stannade vid min sida men såg bort mot dem andra två.
"Var det nödvändigt, Tonks?"
Jag suckade och stoppade händerna i fickorna. Det var det väl inte, men såna saker bara... händer ibland.
Vi fortsatte tyst mot slottet.
"Första Hogsmeadutflykten på Torsdag", informerade han mig. Jag sken genast upp.
"Ska vi..."
"Ska ni..."
Vi tystnade, och Any rodnade av någon anledning. I ett försök att bättra mig log jag och sa; "du först."
Han harklade sig.
"Ska ni gå dit? Till Hogsmead? Du, Elsie och Milly?"
Jag rynkade på ögonbrynen.
"Och du. Och Charles", räknade jag upp. Jag hade tänkt att vi fem skulle gå, även om Any inte tyckte särskilt mycket om Charlie. Any såg ner i marken.
"Om du vill...?", lade jag tveksamt till. Vad var det med honom? Jag fick en sugande känsla i bröstet. Ville han inte vara med oss längre?
"Tja, jag tänkte bara... att vi inte skulle gå så många."
Syftade han på Charles? Jag suckade. Charlie var Quidditchkapten trots att han bara spelat i ett år, en mycket sällsynt placering för en tredjeårselev.
Any är en av Hufflepuffs slagmän, som alltid försöker träffa Charlie när han ska fånga Kvicken - och alltid misslyckas.
"Tja, du kan väl gå med Milly och Elsie då?"
Jag kände hur någonting bubblade och fräste inom mig - varför var han avundsjuk på Charles? Jag kände på mig att jag var tvungen att skydda Charlie: Han var ju faktiskt min äldsta vän.
"Jag ska nog se till att du slipper oss, jag kan gå med Charlie!", väste jag och därmed var vi framme vid porten, som jag med stora möda fick upp och smällde igen framför näsan på Any.


Knappt hade jag ilsket rusat in till lunchen förrän jag låg på golvet. Jag gned pannan och tittade på personen jag krockat med.
Charlie låg insnurrad i klädnaden och såg på hur tallriken han tappat flög mot Gryffindorbordet och träffade en flicka i huvudet. Jag frustade till, men tystnade snabbt när någon utbrast:
"Herregud! Susie, vad hände!?"
Charlie kom snabbt upp på fötter och ryggade skräckslaget tillbaks när flickan stormade fram mot oss. Jag satt kvar på golvet med ben och armar spretande åt alla håll.
Susie, den blonda flickan på perrong 9 3/4 med ugglan Ivy - som jag begravt levande - stod framför oss med det blonda håret drypande av tomatsås och fullt av små fyllda pastakuddar.
"Ni två!", röt hon och stampade med foten i golvet.
Hufflepufflarna och Gryffindoreleverna stirrade spänt på Susie som hade ett rosenrasande uttryck i ansiktet, och vars förut så ljusa hår sakta färgades rött. De tittade roat på Charlie, som generat försökte släta ut sin skrynkliga klädnad, och såg nyfiket på Tonks. Hennes hår växte nämligen i rasande takt och fick samma glödande, röda färg som rodnaden på hennes kinder.
Skrattsalvor hördes från Slytherinbordet, och Ravenclawarna vände sig besvärat bort efter att ha givit resten av salen nedvärderande blickar.

"VAD HÅLLER NI PÅ MED!", skrek Susie, och rösten bröts. Hon lyfte upp en kladdig, röd slinga av sitt hår och skrek.
"Mitt hår är rött!"
Orden stockade sig i halsen.
"Jag ser ju ut som... som... jag är hemsk! Som honom!", tjöt hon och pekade med hela handen på Charlie, som backade ytterligare lite till.
"Vad mer tänker ni göra för att förstöra min skolgång!?", kved hon ynkligt. Nu var hon nära gråten. Jag böjde besvärat på huvudet. Mitt hår bredde ut sig över golvet.
"Ni två är de hemskaste... lortigaste... äckligaste, mest egoistiska... meningslösaste personerna som finns!"
"Så, så..."
McGonagall hade kommit fram till Susie och lagt en hand på hennes axel.
"Ni två. Gå till era sovsalar. Nu", sa hon och klappade bekymrat Susie på huvudet.
"Och tvåhundra poängs avdrag för Hufflepuff och Gry...gryffindor!", bölade Susie, men nu började det bli lite uttjatat, allt gråtande, så jag suckade bara.
Jag reste mig, samlade ihop min stora hårman (Nu nästan två meter) och följde efter Charlie ut till korridoren.
"Jaha... jag har lite kakor hemifrån i sällskapsrummet. Vill du ha?", frågade jag, men orden kom ut som en viskning. Charlie vände sig inte mot mig när han svarade nej, med en förvånansvärt tjock röst.
"Charlie? Är du sjuk?"
Han skakade bara på huvudet medan han långsamt tog sig upp för trapporna.
"Charlie? Prata med mig!", ropade jag förtvivlat efter honom, och stampade precis som Susie med foten i golvet. Jag klarade inte av att vara osams med fler vänner. Charlie vände sig om, och hans ansikte var rött och flammigt.
"Låt mig bara vara, Tonks.", suckade han och fortsatte uppåt. Jag stod besviket kvar och funderade. Varför grät han? Visserligen har han aldrig fått skäll av McGonagall förut, men så hemskt var det ju inte...
Vad var det som jag inte förstod?