PRS mellan Mort och Selma...

Mort, mall eller ska vi köra utan? x)

Jag är otroligt lat idag och jag pallar inte göra en mall, så utan? Ifall det är ok? ^^

Absolut

Bara så att man vet hur min karaktär ser ut xD :

Namn: Juliette Celine Kravor >.< (namnet kan komma att ändra sig då jag har fått tillbaka min fantasi...)

Okej, ska de börja med en helt vanlig dag? ^^ Typ skola? Runt 16-18 år?

Väver in min karaktärs utseende i texten sedan om det är okej?:

Absolut ^^ ungefär den åldern ja ^^

Och nu låter jag dig börja eftersom att jag suger på att försöka börja xD

Juno avskydde sina fräknar som alltid uppenbarade sig då solens strålar smekt hennes ljusa hy. Visst, fräknarna fanns där alltid men just de varmare månaderna så syntes de så klart att hon inte ville annat än sminka över dem. Ifall inte det varit det faktum att hon inte ville vara en av de där tjejerna. Något hon avskydde mer än fräknarna som inte bara prydde hennes ansikte utan hela hennes kropp var de tjejerna i skolan som målade sig och klädde sig i de dyraste kläderna som gick att hitta i deras perfekta lilla stad. Det hade varit okej ifall de inte varit sådana bitchar, hela högen eller i alla fall större delen av dem.
Snabbt drog hon borsten genom det naturligt lätt röda håret som räckte henne ned till bysten. Hon var tvungen att bege sig. Som vanligt väntade skolan och troligtvis skulle Kyle redan befinna sig utanför hennes dörr i väntan på henne. Innan hon sprang nedför trappan kastade hon en sista blick i spegeln på den bleka, smala flickan hon var, försökte intala sig att det spelade ingen roll hur hon såg ut eller vad för kläder hon bar eftersom hon dög som hon var. Trotts det var det något som gnagde på henne, ifall hon nu dög varför fanns det då ingen som verkade gilla henne?
”Glöm inte frukosten”, ropade hennes pappa då han hörde hennes steg i trappan.
Juno stannade upp och rusade in i köket. Där satt han som alltid med tidningen framför ansiktet så hon inte kunde se hans ansikte. Inte ens han verkade bry sig om henne men för honom var hon i alla fall inte osynlig eller inte helt, varje morgon påminde han henne om frukosten och varje kväll innan han gick till sängs så sade han god natt.
”Tack”, sade hon och tog smörgåsen som alltid låg på samma plats till henne och i andra kaffekoppen med kaffet som redan var upphällt och klart, ”vi ses senare”.
Hon hade haft rätt. Kyle satt ute på hennes trappa. Till skillnad ifrån deras grannar såg deras trädgård allt annat än välskött ut, huset behövde målas om och även om hennes far vägrade erkänna det så var staketet på verandan löst.
”Hur kommer det alltid att det ser ut som du stigit rakt upp ur sängen då du kommer ut?” frågade Kyle med ett leende.
Hon visste att han syftade på hennes yviga hår som aldrig ville ligga rätt hur mycket hon försökte.
”God morgon till dig med”, svarade hon med ett leende.

[Don´t judge. x) ]

Bitch.
Det är ord som folk gärna beskriver mig som. Även de personer som utger sig från att vara mina "vänner", men saken är den: Jag har inga vänner. Endast personer som underhåller mig, och mina "vänner" som kallar mig bitch gör jag jämt illa. Jag låter de bli allvarligt sjuka eller svimma, kanske få en hjärnskakning. Skador är lätt när man kan kontrollera deras livsenergi.
Vi Chamoras är mer hederliga och stolta än vad man kan tro. I alla fall om man bedömer utifrån männens beteende. Så fort de ser en vacker kvinna vill de ha deras själ. Varje gång någon stöter på mig så brukar oftast deras liv rinna ur de, för en stund. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av deras livsenergi i sådan stunder.
"Juliette!" Jag håller in en suck och sätter på en falskt leende och vinkar med falsk glädje mot Sarah som kommer springandes mot mig. Hon kan inte på långa vägar gå i de högklackar hon har på sig. Det är skrattretande, faktiskt. Hon slänger med sitt ljusa hår och ger en slängkyss till en kille som visslar bakom henne.
"Jag önskar jag var lika lång som dig", säger hon när hon är framme hos mig. Jag håller inne ett skratt. Jag är kort jämfört med min riktiga längd. Jag är nästan tre meter om jag inte använder mina krafter. Hon stannar upp och ger mig en kram, och ja låter henne. Men jag är noga med att kontrollera min magin som täcker min kropp så att hon inte plötsligt fylls med åtrå för mig. Det var pinsamt så att det räckte gången då det hände i min förra skola, och då fanns det bara en sak jag kunde göra: Suga i mig hennes själ. Den där stackars tjejen - Carla - dog och jag var tvungen att flytta för att folk inte skulle börja misstänka saker och ting. Men själva flytten skulle väl och varit misstänksam ifall jag inte hade sagt att jag inte tålde att tänka på att min vän dog framför mina ögon. Den här skolan passar mig i vilket fall som helst bättre.
"Tro mig, du vill inte vara lika lång som mig, man sticker ut för mycket vid vissa tillfällen, eller så sticker man inte ut alls", säger jag och tänker på de få tillfällen vi Chamoras träffas, då är det ingen som sticker ut. Utom Bonnie som brukar bli vackrare för varje gång, det är svårt att säga om hon bara skiftar eller om det är hennes riktiga utseende. I vilket fall som helst är hon den riktiga bitchen och jag är glad för att hon är för gammal för att kunna vara elev här, och för ung för att vara lärare.
"Julie!" Åh, fan. Jag vänder mig sakta om.
"Bonnie... Vad gör du här?" frågar jag och känner hur mina ögon smalnar.
"Jag tänkte att jag skulle börja i samma skola som min kusin nu när jag ändå är ny här i stan", ler hon ondskefullt mot mig. Klockan ringer in och jag ger Sarah en blick och hon försvinner genast in.
"Kusin? Kunde du inte ha kommit på något bättre?" frågar jag retsamt. "Du anpassar dig verkligen efter ditt rykte. Du har verkligen ett lågt intellekt."
"Vaka över din tunga, barn", morrar hon.
"Vad gör du här?"
"Ser du dem?" Hon pekar bort mot några av killarna som håller på med sport. Jag nickar.
"Underbara att tillfredsställa, och ännu mer underbara att suga själen ur."
"Du inkräktar på mitt revir, tro inte att du kommer undan", säger jag och vänder på mig. Jag går snabbt upp för trapporna och jag känner hur hon bleknar svagt bakom mig.
"Kom igen! Du tar ju inte ens för dig!" ropar hon bakom mig.
"Håll dig borta, bitch!" ropar jag tillbaka utan att se mig om.

”Du vet väl att vi kommer komma försent om vi tar din så kallade genväg”, sade Juno med ironi.
Ända sedan de varit små så hade de tagit omvägen genom den lilla skogsdungen till skolan och ifrån den. Då för att leka och även om de växt ifrån lekarna så hade vanan att ta vägen genom skogen satt i.
Kyle bara flinade emot henne på sitt sådär typiska sätt. Han var allt hon inte var. Han hade ett leende som smittade, han kunde räknas till populär ifall han nu velat det men för någon anledning valde han och hade alltid valt att stå utanför det. Han var inte som de andra sportfånarna även ifall han var en av de få stjärnorna i fotbollslaget. Juno hade faktiskt sett honom spela några gånger, inte för att hon egentligen var intresserad utan för att han hade bett henne. Det värsta var alla andra som också kollade. Alla verkade dregla över Collins, en av de mer populära killarna i skolan men Juno kunde inte förstå varför. Han var elak och otacksam.
”Vad tänker du på?” frågade Kyle och avbröt hennes tankar.
Juno kände hur hon rodnade. Varför skulle hon alltid rodna.
”Vill du veta sanningen?” frågade hon och hon hörde själv hur ynklig hon lät.
Hon var rädd att han skulle tröttna på hennes osäkerhet på samma sätt som hon hatade sig själv över den och av den andledningen försökte hon alltid låtsas vara säkrare än vad hon faktiskt var.
”Du vet att du kan berätta allt för mig”, svarade Kyle och kollade på henne.
Hon kände hans blick bränna på hennes kind men hon vägrade att möta den. De fortsatte så en stund, hon ville bara glömma allt men då hon sagt en sak så kunde hon inte bara få honom att glömma det. Lögnerna kom aldrig lätt till henne. Hur febrilt hon nu försökte komma på en kom ingen.
”Varför är du min vän egentligen?”
Kyle stannade tvärt som om hon hade slagit honom över kinden.
”Du skojar med mig?” frågade han.
Juno stannade hon också tittade försiktigt på honom. Han gick fram till henne tog hennes ena hand.
”Du minns då vi var små och jag var orolig över att den där skiten, Collins skulle reta mig för att jag inte kunde spela fotboll även om jag så gärna ville? Och du började med mig och sade att han i så fall fick reta oss båda två?”
Juno nickade svagt, hon mindes men Kyle hade inte behövt vara orolig. Kyle hade alltid varit en naturbegåvning.
”Det är något av de finaste någon gjort för mig.”
Skolklockan ringde. De var inte långt borta nu även om de inte var framme. Den något spända stämningen släppte.
”Kom igen, annars ger väl Mrs. Miller mig kvarsittning igen”, sade Kyle och drog med sig henne.

"Kom igen, jag ska lära dig hur man jagar", säger Bonnie och följer efter mig som om hon vore min svans.
"Dra åt helvete", säger jag sjungande, mest för att inte slappa till henne. Och då skulle jag inte behöva oroa mig eftersom att våra krafter fungerar inte på personer av samma kön, om de också är Chamoras vill säga.
"Äh, det är väl här uppe?" ler hon. Jag låser snabbt upp mitt skåp, tar upp böckerna och trycker de mot hennes bröst.
"Du kan lika gärna göra nytta. I en kamp vinner jag, det vet du. Det enda du har att bidra med är ditt utseende, och det i strid hjälper inte så mycket", säger jag och skyndar mig mot Mrs. Millers klassrum.
"Kom igen, Julie. Du vet att vi räknas som onda, så det gör inte särskilt mycket, bara tre killar var, jag kan till och med ta den där jobbiga vännen du hade hängandes vid din sida innan jag kom och räddade dig."
"Det är i strid, nu är det inte strid. Rädda mig? Skicka mig till helvetet, menar du?"
"Kom igen nu", ber Bonnie.
"Nej."
"Kom igen."
"Gå och lek med någon hemlös", muttrar jag och tar tillbaka mina böcker.
"Redan gjort."
Jag tvärstannar och ser på henne. "Vad fan är ditt jävla problem?"
"Vad? Vi livnär oss så, för Guds skull", säger hon och himlar med ögonen.
"Jag skulle kunna suga ut dig själ", säger jag varnade och ser klassrumsdörren.
"Julie, jag ber dig att följa med, inte om lov. Du är bara ett barn ännu, du förstår dig inte på det här. Du kan inte vara oskuldsfull hela tiden." Jag vänder mig om mot henne så att hon chockat stannar upp.
"Ett barn? Driver du? Jag var mer mogen vid åtta års ålder än vad du är nu! Du är fyra år äldre, Bonnie! Inte ett helt millennium! Du ber mig visst om lov, för du vet att om du försöker dig på något så kommer jag suga ut din själ samtidigt som jag plågar dig. Du kommer ligga i botten av en sjö inom en timme ifall du fortsätter!" fräser jag och skyndar sedan på stegen till klassrummet. Jag skjuter snabbt upp dörren och mumlar en ursäkt för att jag är sen innan jag slår mig ner bredvid Sarah.
"Så, nu när alla är här. Får jag lov att presentera Bonnie Kravor, Juliettes kusin som ska börja här", säger Mrs. Miller. Jag blinkar chockat när alla blickar vänder sig mot mig. Sedan ler jag. Jag mimar orden "jag ska döda dig" till Bonnie och av hennes bleknad att tyda så uppfattar hon hotet och tror mig. Varför skulle hon inte tro mig? Alla Charmoas som jag känner, eller känner till mig vet hur det gick för den förra Chamorasen på min förra skola. Hon försökte liksom Bonnie komma in på mitt revir, utge sig för att vara min kusin och sedan ge sig på min dåvarande pojkvän. Hon slutade med att vara utspridd över en åker. Fast jag var inte mördaren, eller inte ensam. Min riktiga pojkvän blev förbannad och hjälpte till.
Åh, Gud. Jag blir äcklad av mig själv. Jag måste verkligen sluta mörda folk. Men om jag inte dödar Bonnie så kommer bara fler människor skadas. Så... Ta det lugnt, Juliette. Du gör det här för att skydda människorna även om alla andra Chamoras tror att jag är självisk och inte delar med mig av dem.

Andfådd nådde Juno dörren medan Kyle andades som om de inte sprungit någon kilometer. Juno visste att hennes ansikte var rött av ansträngning och inte nog med det kände hon hur fjärilarna i magen gjorde henne nervös inför att komma sent och möta klassen.
"Så, nu när alla är här. Får jag lov att presentera Bonnie Kravor, Juliettes kusin som ska börja här", hörde Juno Mrs. Miller säga.
Att Mrs. Miller missat henne förvånade henne inte men att hon inte märkt att Kyle varit borta var ett mysterium då hon alltid verkade se snett på honom. Även om han var allt annat än en av bråkmakarna så var det alltid han som råkade illa ut på hennes lektioner.
”Mrs. Miller, ursäkta min sena ankomst”, sade Kyle i dörröppningen medan Juno smet till sin plats längst bak i klassrummet utan att Mrs. Miller ens verkade se henne. Ibland var det bra att vara osynlig.
”Mr. Holmes som vanligt”, muttrade Miller.
Kyle såg inte ens ut att tycka situationen var obekväm. Istället stod han där trygg och som alltid med ett kvickt svar.
”Alltid lika charmig som vanlig Mrs, Miller.”
Ett rött äpple fanns plötsligt i hans hand som han räckte fram emot Mrs. Miller som verkade ännu mer irriterad över det faktumet.
”Kvarsittning, Holmes och tro inte att jag inte såg dig, McKenzi. Samma för dig.”
Juno suckade djup samtidigt som hon kände hur hon blev illröd då ett litet skratt bröt ut i klassrummet.