PRS Selma...|AlexZz

Tjo Selma..., varför är ditt anv. namn coolare än mitt? o_o Seriously, jag märkte det inte direkt förrän jag skrev det i rubriken.

Två väldigt gamla riken har sedan länge varit rivaler, i ett försök att förena rikena bestämmer sig kungafamiljerna att anordna ett äktenskap mellan dem. Eftersom de vill att de trolovade ska känna varandra, kanske till och med vara kära innan bröllopet bestämmer de sig för att fösa ihop dem under en sommar. Vad de inte vet att den onda trollkarlen Hyron Grim tar tillfället i akt för att kidnappa de trolovade för att hindra föreningen.

Wonderful wizard name, right? XD

Mall:
Namn:
Ålder:
Utseende:
Familj&Bakgrund:
Övrigt:

Namn: Dominick Matthias Petrov
Ålder: 18
Utseende: , ja mer eller mindre så x)
Familj&Bakgrund: --- Kunglig? x) Två yngre tvillingbröder på 7 (Samuel och Jack), en lillasyster på 3 (Mia), en storebror på 22 (Jeremy) och en storasyster på 25 (Anastasia), men eftersom att båda två rymde hemifrån under en period då båda (under olika tidsperioder) trodde sig ha funnit "den stora kärleken" och drog då skam över sina egna namn och var nästan tvungna att ge upp sina kungliga titlar, så nu är Dominick tronarvinge (vääldigt roligt enligt honom x) )
Övrigt: --- Ja... Rollet får visa xD >.<

Namn: Celine Rosa Alessandra Neroh
Ålder: 18
Utseende:

Familj&Bakgrund: Celine har växt upp med en ett år äldre bror som heter Maximillian som alltid varit lite för överbeskyddande över sin yngre syster. Vilket han alltid har varit dessutom. Maximillian är dock inte passande för tronen eftersom han drog vanära över familjen när han stack iväg vid 16-års ålder och blev soldat. Därför måste de antingen förskaffa sig en till son eller gifta bort Celine.
Övrigt: Rollas fram... xD

Totally normal mall...

Haha x) Vem börjar? :3

I'll do it, ska vi ta dagen de träffas? owo I think I'll do that.

Ah... jag glömde skriva att Max kom tillbaka när hon var 17... alltså när Max var 18. XD

--

"Kom igen, Celine!" Skrattar Celines svarthårige bror roat när han slagit svärdet ur handen på Celine. Hon suckar irriterat. "Lite bättre kan du väl!" Fortsätter Max fortfarande skrattande och Celine plockar upp svärdet. Hon har ett riktigt svärd, Max har ett träsvärd och han vinner ändå. Celine blänger på Max som flinar mot henne.
"Det är oschysst, du har tränat mer än jag." Svarar Celine. "Dessutom så måste du inte gå och byta om tills att våra gäster kommer." Fortsätter hon och lämnar svärdet i stället.
"Åh, ja, just det..." Svarar Max och verkar stressad på något sätt.
"Du hade glömt det, ellerhur?" Frågar Celine med en suck.
"Inte alls." Svarar Max lite för snabbt. Celine ser menande på honom. "Jag glömde det." Mumlar Max, rufsar om Celines röda hår och rusar iväg. Celine följer hans exempel men hon rusar upp till sitt rum.
"Ers höghet, var har du varit? Du måste klä om, varför är du svettig!?" Hennes privata tjänarinna Caira verkar extremt stressad när hon föserr in Celine i det enorma badrummet som bara är för Celines bruk.

Jag ser på det svarta, majestätiska stoet framför mig.
"Vad är hennes namn?" undrar jag och ser på Arald, hovets hästskötare.
"Hon är inte ett namn ännu. Hon kom nyss, ers höghet", svarar han och är noga med att ha blicken nere vid marken.
"Shadowfax", mumlar jag och stryker henne över mulen.
"Shadowfax, ers höghet?" frågar Arald förvånat och sneglar upp mot mig.
"Jag vet att det är ett killnamn, men låt gå för den här gången. Det passar henne", avslutar jag och på min röst hörs att jag inte vill höra några fler protester.
"Dominick!" hörs min mors röst genom stallet.
"Ja, mor?" ropar jag tillbaka.
"... Herre min skapare! Så kan du ju inte se ut! Vi ska ge oss av snart! Dominick, skynda på!"
Jag ser ner på mina egna kläder. Det är mina vanliga ridkläder. Inget fel på dem alls.
"Vart ska vi, mor? Jag tror du har glömt berätta den lilla detaljen att jag inte ska få rida idag", säger jag lågt och lägger huvudet på sned. Jag ser frågande på henne och ser i ögonvrån hur Arald skyndar ut ur stallet.
"Neroh familjen, kära son. Självklart ska du rida, vi ska rida dit, hela familjen faktiskt. Skynda på nu", säger hon snabbt, aningen för snabbt, och vänder sedan om och skyndar sig ut ur stallet. Det är ett under att hon inte snubblar på sin klänning.
Jag suckar och skakar på huvudet innan jag ser på Shadowfax. "Du blir det visst du och jag idag, tjejen. Gör mig inte besviken."
Hon höjer på huvudet och puffar lätt till mig som för att säga: Skämtar du med mig? Det är mig du talar med. Jag ler och stryker henne över huvudet.
"Arald!"
"Ja, ers höghet?" undrar han och skyndar snabbt fram.
"Gör henne redo tills jag kommer."
Jag ser honom nicka när jag går ut från stallet och ser sedan på slottet som tornar fram sig framför mig och suckar. Nu måste jag ta alla trapporna upp till min kammare.

Det finns en hel del fördelar med att ha en personlig tjänarinna, men att Caira är tvungen att följa med henne och hjälpa henne med precis minsta lilla sak är helt enkelt irriterande när Celine helst vill tvätta hennes eget hår. Själv. Caira är samtidigt helt tyst, helt och hållet tyst. Hon pratar aldrig om hon inte har något att skälla på eller tjata om. Dessutom behandlar Caira henne alltid som om hon vore en porslinsdocka eller något liknande, precis som alla gör. Celine är inte skör eller liknande, faktiskt är hon troligen modigare än de flesta i slottet. Det kanske är att gå till överdrift, men hon är inte en docka åtminstone. När Celine varit mindre, ungefär sju eller åtta, hade Caira varit runt femton och då hade hon uppträtt nästan lika reserverat som hon gör idag. Förutom att då behövde hon säga till Celine när hon skulle upp ur badet. Det behövs inte ens längre eftersom det är solklart att Celine ska stiga upp när Caira slutar tvätta igenom hennes hår. Vilket hon gör precis nu och Celine reser sig som på rutin och Caira trär den tunna, vita, kimonoliknande badrocken över armarna på henne. Självklart skulle inte Celine klara av något så simpelt på egen hand. Sedan får Caira ned den motvilliga Celine framför spegeln i Celines enorma sovrum och börjar göra i ordning henne på allvar. Celine sitter där och svär tyst över att hon inte är ute och övar med svärdet istället, hon kunde lika gärna mött gästerna lerig än uppklädd med en inbakad fläta, en alldeles för tajt korsett och en blekt gul "enkel" finare klänning. Egentligen så tycker Celine att den enkla klänningen troligen är ett av de mest spetsprydda, volangfyllda och utspökade plagg hon äger. Då kan man genast föreställa sig sina klänningar för andra tillställningar. När Caira känner sig klar med Celine kan hon äntligen gå ned.
Men det gör hon också i sin brors sällskap då han har gett sig själv arbetet att vara hennes personliga livvakt.

Med en suck så öppnar jag dörren till min kammare och är glad att jag inte är tjej. Nu slipper jag ha en egen tjänare som följer med mig ända in till badet. För ja, jag är kille, och med tanke på mina personliga delar... Och för att jag förmodligen skulle smocka till personen som skulle försöka bada mig.
Jag öppnar dörren och stiger in i mitt sovrum och stänger sedan dörren efter mig.
"Nämen, ser man på, vem har vi här? Är det inte den förlovade kronprinsen?" säger min storebror Jeremy. Jag riktar reflexmässigt in ett slag mot halsen men hinner hindra mig i sista ögonblick.
"Okej, okej, ta det lugnt. Det var menat som ett skämt!" försvarar sig Jeremy och håller upp händerna i en defensiv gest. Jag ger honom en vass blick och går sedan fram till min säng och dumper ner i den.
Jag hör Jeremy muttra något med "ingen humor alls" för sig själv innan han sätter sig bredvid mig.
"Vad vill du?" frågar jag trött och drar handen genom håret.
"Hur ser din drömtjej ut?" undrar han gravallvarligt. Jag lyfter förvånat på ena ögonbrynet.
"Drömtjej? Driver du med mig? Fan vet jag. Jag har knappt träffat någon tjej som har intresserat mig ännu och du undrar vem min drömtjej är?"
"Åh... Vi är så körda. Vi kommer skämma ut oss", säger Jeremy och suckar högt. "Nej, men allvar? Hur?"
"Jag ska inte säga att utseende inte spelar någon roll. För det är skitsnack. Det enda skälet till att jag kommer gifta mig är att jag måste tack vare dig och Anastasia, så hon är väl snygg antar jag. Men en viktig sak är att hon måste kunna träna med mig när det gäller fäktning, att slåss med svärd, ridning och allt det andra", säger jag och rycker på axlarna. "Hur så?"
Hans gravallvarliga uttryck försvinner och ett förtret uttryck tar form i Jeremys ansikte.
"Du är sjuk. Du kommer skämma ut oss mer än Anastasia och jag skämde ut oss själva. Vi borde ställa in hela saken... Alla kommer bli besvikna... Vacker är hon i alla fall", muttrar Jeremy surt och går bort mot dörren. "Skynda dig. Vi måste i alla fall kunna imponera med att vara där i tid, dig kan vi knappast imponera med om det är sådana krav du har", säger Jeremy innan han stänger dörren efter sig.
"Hallå?!" ropar jag efter honom men när ingen svarar så ställer jag med en frustrerad suck upp. "Vad var det där om?"
Jag tar ett snabbt bad och tar sedan på mig några kläder innan jag granskar mig själv i spegeln. Mer än "acceptabelt" i min mors ögon. Så, det borde duga.
Jag spänner fast skidan och stoppar sedan ner mitt vanliga och favoritsvärd i det innan jag börjar vandringen nerför alla trappor.

Celine har fått slå sig ned i trädgården för att liksom hålla utkik efter gästerna. Samtidigt som hennes mor sitter och, Celine vet inte vad hon gör men det ser ut som att hennes mor Alessandra målar någonting. Bara det att Celine inte vet om det räknas som att "måla" när modern hela tiden stör Celine i hennes läsande.
"Celine, är du inte förväntansfull inför att träffa kungligheterna Petrov?" Frågar hon inställsamt leende och Celine riktar ointresserat blicken mot henne.
"Mor, det enda jag är förväntansfull över är att bli av med den här idiotiska korsetten." Celines tankegångar i mer sanningsenliga än det hon säger, som oftast är fallet i samtalen med hennes mor.
"Självklart, mor." Säger hon bara som något sorts mantra och vänder blicken ned i boken igen. Boken i sig är en sedan länge utläst och använd bok om hennes släktarv. Ett arv som ingen i kungafamiljen Neroh besitter numera. Enligt hennes far, förstås. Nämligen förmågan att kalla på varelser som kan antingen vara offensiva eller defensiva. Det råkar ju vara en ren tillfällighet att Celine tog del av arvet. Till en början hade hon inte direkt förstått vad hon gjorde, hon och Max lekte bara och gjorde som det stod i böcker. Inte kunde de ana att Celine faktiskt skulle lyckas få fram någonting. De hade åkallat en samurai med sex armar som visade sig vara en svärdmästare eller något. Han hade varit väldigt arg på dem, eftersom han väntat sig någon helt annan än en liten rödhårig flicka och en svarthårig pojke med ett träsvärd. Numera var den sexarmade samuraien, vid namn Kenchi, en av de som tyckte bäst om dem, det är också han som lärt Celine mest om sitt arv. Men hennes föräldrar tycker att det bara är massa dravel från forna tider och eftersom de brukar ta allt annat ifrån Celine så har hon hållit hårt i det här. Självklart, hon använder det om hon kan och vill men inte så hennes mor och far ser. Max håller dessutom tyst om hemligheten eftersom inte ens han kan neka henne den möjligheten hon fått. Även om Max var otroligt avundsjuk till en början när Celine fortsatt kalla på Kenchi. Men till slut fick Max användning för samuraien också i sin träning så det hade inte varit så farligt. Max har ju blivit otroligt skicklig med svärdet nu, men det kan också bero på hans år som soldat. Året som tagit hans tron ifrån honom.
"Celine!? Lyssnar du ens på mig?" Celines mors röst skär igenom hennes tankegångar och Celine riktar blicken mot henne.
"Förlåt mig, jag hade tankarna på annat håll." Säger Celine och gör sitt bästa för att låta skamsen.
"Vad ska jag göra med dig barn? Jag berättade om deras son, Dominick." Celine nickar kort för att visa att hon hänger med i vad hon säger. Till Celines lycka kom Max upp till dem och gav modern en förgätmigej, inte för att deras mor vet alls vilken sorts blomma det är men hon blir ändå överlycklig och lägger den i buketten hon "målar av". Celine sänder iväg ett tacksamt leende till sin bror som blinkar åt henne till svar, samtidigt som deras mor faktiskt börjar måla på riktigt.

Shadowfax är stadig under mig. Hon travar lugnt tillsammans med resten av familjens hästar men jag känner hur spänd hon är under mig. Hon vill löpa, och jag vill låta henne, men kan inte med tanke på familjen. Eller...?
"Vad säger du, tjejen? Ska vi?" frågar jag mumlande precis vid hennes öra.
"Dominick!" Jag sätter mig käpprakt upp när jag hör min mor och min fars röst.
"Sätt dig rakt upp! Vi är strax vid slottet!" säger min mor argt.
"Ja, mor", muttrar jag innan jag ser på henne och lägger huvudet på sned. "Vet du? Du har rätt. Jag ser slottet. Jag rider i förväg och presenterar mig själv med tanke på att jag är tronarvinge och allt det där", säger jag snabbt innan jag klickar med tungan.
Shadowfax sätter fart på direkten. Hon är som en dödlig pil som precis ska genomborra ett offers stackars hjärta.
Vinden viner förbi och bakom mig hör jag min mor och min far ilsket skrika på mig och sedan hur Jeremy skrattar medan tillsammans med tvillingarna.
"Du är verkligen en drottning!" skrattar jag förtjust när hon börjar galoppera ännu snabbare. Hon är fantastisk. Den bästa hästen jag någonsin ridit.
Vi är framme vid två kvinnor en man alldeles för snabbt.
Jag försöker bli allvarlig men kan inte. Det stora leendet som pryder mina läppar är alldeles för upphetsat efter ridturen. Hoppas de tror att jag är uppspelt för att träffa dem.
"Dominick Matthias Petrov, det är en ära att träffa er", säger jag artigt och leende. Jag ska precis stiga av Shadowfax när mannen ger mig en blick som får mig att tänka om.
Shadowfax pustar irriterat och trampar ännu mer irriterat med ena hoven. Hon vill fortsätta, och jag förstår henne, jag med, men jag kan verkligen inte den här gången.
"Shh, tjejen", säger jag och håller in henne med ena handen medan jag stryker hennes man med den andra.
Verkligen smart, Dominick, vad ska du nu göra?