Skriva av mig allt skit.

Jag behöver skriva av mig. Ni som inte gillar den här tråden behöver inte läsa.Det är helt valfritt om man vill läsa eller låta bli. Jag tänkte berätta om smärta. Och nu pratar jag inte om "skrapa upp knäet smärta" Utan jag pratar om riktig smärta. nämligen smärta på insidan. När jag var liten så mådde jag så bra som man kan göra när man är ett litet barn som är nyfiken på allt vad livet har att erbjuda. När jag kom på dem KALLA grejerna som livet har att erbjuda så mådde jag inte så bra längre. När jag gick i lågstadiet och mellanstadiet så hade jag jättemånga kompisar, men det kunde ändå hända ibland att nån var elak mot mig, jag minns tydligt att jag blev retad för mitt rödaktiga hår och för mina fräknar. Men det var småpotatis jämfört med vad som skulle ske. När jag började i högstadiet kom nämligen den stora smällen. Efter jag hade slutat i sexan så gick jag hela sommarlovet och tänkte hur underbart det skulle bli att börja i högstadiet,att få bli en av dem "stora" barnen. Att få bli en tonåring. Oj vad fel jag hade. Redan första dagen i sjuan verkade mina "kompisar" undvika mig. Dem vände sig om och gick så fort jag hälsade på dem, dem ignorerade mig totalt när jag pratade med dem. Men jag gjorde ett försök att prata med en av dem som hade varit min absoluta bästis innan lovet. Och det hon svarade var det elakaste jag någonsin hade hört. " Asso, jag och dem andra har ju liksom fått kurvor och bröst och sånt under lovet,men du ser liksom ut som en kille i kroppen,så vi skäms av att vara med dig" Exakt så sa hon. Jag minns det som om det var igår. Jag kände mig så kall inombords. Att jag inte hade fått bröst eller mer kurvor, vad spelade det för roll? Jag trodde att man hade kompisar för att dem var snälla och för att man tyckte om att vara med dem, och inte för att dem var "snygga". Sedan den dagen var jag helt ensam på rasterna. Alla andra tjejer satt med klassens killar och skrattade. Jag var helt ensam. Ingen hälsade på mig på morgonen,ingen frågade hur jag mådde,ingen satt med mig i matsalen. Jag hade börjat krossas långsamt inombords. Min själ var sargad och kall. Jag hade ingen. INGEN i hela världen. Det kändes så iallafall. Några veckor efter hon hade sagt så så började mobbingen på riktigt. Varje dag jag kom till skolan fick jag höra ord som " Benrangel,Skelettjävel, du är så jävla ful" Jag blev mer och mer krossad för varje dag som gick. På väggarna i skolan hade folk klottrat mig hängandes i en snara och skrivit " Ful Elin i 7A" Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Tyvärr valde jag det värsta sättet. Att hålla tyst. Jag berättade inte för NÅGON att jag blev mobbad, jag lät dem bara hålla på. Men när jag hade gått nästan ett halvår i klassen så fick jag en kompis som gick i en klass lägre än mig. Jag var mycket med henne. Men så en dag gick vi till en godisaffär i närheten av skolan för att handla läsk. Det var då det hände. En sak som jag ALDRIG kommer glömma. Godisaffärens ägare utnyttjade mig sexuellt, han tafsade,och höll fast mig.Jag berättade allt för min kompis och vi sprang direkt hem till mig och berättade för mina föräldrar. Pappa polisanmälde direkt. Några veckor senare fick vi gå på polisförhör, Jag fick också gå på förhör där dem filmade mig. Dem förhörde även mannen som hade förgripit sig på mig. Jag väntade i nästan ett halvår. Inget svar. Så kom det en dag hem ett brev till oss där det stod att fallet var nerlagt pga brist på bevis. Då gick mitt hjärta mitt itu. Jag fattade inte hur en man som förgripit sig sexuellt och nästan våldtagit en trettonårig tjej kunde gå fri. Jag blev mer och mer deprimerad, jag började tröstäta,jag åt och åt och åt. Jag rasade upp i vikt. När jag började i åttan blev jag istället mobbad för min nya vikt. Av nästan alla jag gick förbi i skolkorridorerna fick jag höra " Fetto,tjockis,du är så jävla fet, fet elin" Jag mådde bara mer och mer dåligt. Jag började skära mig själv med rakblad på armar och ben. Båda mina armar och ben var söndersargade precis som mitt hjärta. Ingen visste om vad jag gjorde mot mig själv.Jga täckte skärsåren så gott jag kunde. Det var en sak som hade börjat komma upp i mitt huvud som inte hade funnits där tidigare. SJÄLVMORD. Jag såg ingen annan utväg än att dö. I flera veckor gick jag runt och planerade min egen död.mordet på mig själv. En gång var jag riktigt nära att hoppa framför ett tunnelbanetåg, men jag kämpade. När jag började i nian beslutade jag mig för att berätta om min mobbing. Jag berättade för mina föräldrar som i sin tur berättade för rektorn på skolan. Jag fick återigen gå på massa möten. till kuratorer,BUP,Soc,rektorn. Jag mådde inte direkt bättre av att prata med folk som inte ens förstod mig. Varje dag gick jag runt och tänkte "hur kan en 15 årig tjej som bara vill bli älskad bli så illa behandlad pga att hon har "fel" kropp? Obegripligt.

Herregud... Jag hoppas allt är någorlunda bättre nu...? ♥

elin-15

Jag har läst igenom hela ditt inlägg och även om det kanske inte är till någon stor tröst så vet jag hur det känns att faktiskt vilja döda sig själv, men det gäller, trots att det är svårt, att försöka kämpa och inse att det är skillnad på folk och folk. Det är inte dig det är fel på om andra gör dig illa. Det finns många människor som tycker om att göra andra illa oavsett vem det är och därför måste vi på något sätt kunna tygla det och förstå att dessa människor är helt enkelt infantila (barnsliga, omogna) men också när det kommer till vuxna människor så finns det också en andel riktigt sjuka människor som man inte bör ta på sig skulden för deras beteende, trots det faktum att det är svårt. I slutändan så tror jag någonstans att vi är många som kommer förstå att det var skillnad. Du förtjänar inte att må som du gör. Du förtjänar att må bra.


Kram


--- Epiphany

Jag har aldrig blivit mobbad direkt men jag vet hur det känns att känna sig utanför, att inte ha några kompisar i skolan...

Jag blir arg, alltså herregud. Sänder en uggla nu.

Det finns ingen fel eller rätt kropp, även om många tycker så. Glöm det!

Vi människor är byggda på olika sätt. En del kommer tidigt in i puberteten, en del senare. Jag kom dit tidigare, och gissa vad? Nu mobbade folk mig för att jag hade bröst och hade fått mens samt hår under armarna. Nu verkar folk istället mobba dig för att du INTE fått "tjejkroppen". Helt komiskt. De har verkligen fått fel uppfattning av vad som är kropputveckling och puberteten. Väldigt dålig uppfostran.

Jag har också varit mobbad (och är nog hatad fortfarande). Mina kompisar skrattade och snackade om mig bakom ryggen, skrek "HP!" i korridorerna osv. De orden ristades in i mitt hjärta i marmor. De glömmer jag aldrig.

Nu till godisägaren: vad för f***ing jävla bitch är det som gör sådana saker? Hade jag varit den polisen hade jag smällt till honom på käften. Men nej, "han kunde inte hjälpa det: han är psykiskt sjuk". Säkert! Men är det inte offret man ska ta hand om? Tydligen inte!

Exempel:
"...Kanske har mobbarna det så svårt hemma att hon behöver hjälp, men inte visar det. Mobbningen... Ja, HermioneeGrangeer?"
"Men är det inte offret det är mest synd om?"
"Jo, det är det ju, men..."
*Fnys.*

Vi i Sverige verkar ha en helt förvrängd bild av offer och mobbare. Offer=skyldig Mobbare=babyängel. Tvärtom! >

Jag vet inte om jag hjälpte dig nu, men vill du ha någon att bara prata med då du känner det här, får du gärna uggla mig. Jag mår även själv dåligt i skolan.♥

God jul och gott nytt år! Hoppas det blir bättre, och skriv gärna till mig om du behöver råd och stöd!

Jag avskyr världen för allt sådan här skit.

Stå på dig Elin. Du är stark och bra, snygg och smart! Jag förstår inte varför mobbing skall vara en naturlig självklarhet i skolorna i Sverige. Och jag förstår inte för mitt liv varför den som bli mobbad skall behöva tala ut om allt på möten efter möten medan mobbarna går till- och från skolan som om inget har hänt. Eller ja. Lärarna kan ju ta ett snack med dem berörda klasserna och tala lite allmänt om att man bör vara varsam och snäll med alla. ...som att det skulle hjälpa.

Det där är så fel! Vem bryr sig om hur man ser ut? Det har blivit så himla viktigt i denna värld, man måste vara pinn-smal och ha kurvor. På reklam till exempel så är tjejerna som modellerar omöjligt smala. Världen målar upp en bild på vad som är snyggt och ej, och många påverkas av det här.
Det är ju faktiskt hur man är som person som betyder något.
Hoppas verkligen att det är bättre nu! ♥

Nej, nej, nej, usch vad jag hatar vårat samhälle ibland! Jag förstår inte hur världen har lyckats bli så fixerad på hur man ser ut – det är ju aldrig det som är det viktigaste! Jag och min syrra tittade på en dokumentär en gång om hur man gör reklam och så i typ USA, och förutom det faktum att nästan alla modeller är photoshop-ade så att de inte ens ser ut som sig själva längre, så var det också med en del i dokumentären om att de photoshop-ade ihop två olika modeller: om de till exempel gillade den ena modellens näsa, men den andras ögon, så bara satte de ihop de två olika modellerna till en modell. Deras version av “den perfekta flickan” var bokstavligt talat en flicka som inte ens existerade!

Det finns så många undebara, fina och unika personer här i världen, och jag kan bara inte förstå hur vi kan göra så här mot varandra! Det finns inga människor i den här världen som är fel eller värda mindre – alla är precis lika viktiga och förtjänar att må bra och bli respekterade.

Hoppas att du har det bättre nu! ♥ Du får gärna skicka en uggla om du känner för att prata med någon, jag är alltid villig att lyssna.

..... no words ......

men alltså herregud. jag kan inte ens föreställa mig vad du har gått igenom men jag hoppas verkligen att det blir bättre.
vem fan bryr sig om andras utseende egentligen? vad är det för människor?
visst, jag bryr mig ganska mycket hur jag ser ut men vafan jag bryr mig inte direkt om hur ANDRA ser ut.
liksom det är jag. mitt val baam bitches.

satt och typ grät när jag läste om dig och liksom gaaaaaaaah.

allt jag skriver blir så konstigt och liksom jag vet inte ett skit om vad jag ska skriva...