PRS The Noble Lion|AlexZz

The Noble Lion

I'm not going to try to make a story... vi vet storyn... Right? xD Annars kan jag göra en synposis på Twilight... (I'm joking.)

Mall:
Namn:
Ålder:
Utseende:
Familj&Bakgrund:
Övrigt:

Jag brukar inte ha personlighet... meeeen jag kan lägga till det, om du vill. x3

Vi vet storyn, typ.. There is no need for twilight!

Well.... god damn it. xD

My mall:
Namn: Artemis Danielle ”Dani” Delta
Ålder: 17 ½
Utseende:

Dani är ungefär 170 centimeter lång och bär ofta liknande kläder som hon har på bilden, skjorta och jeans går det knappt en dag utan att hon har på sig det. Hon har vanligtvis en kortärmad rödrutig skjorta - mest för att det är hennes favorit - ett par väldigt slitna tajta jeans, svarta converse och ett vitt linne.
Familj&Bakgrund: Danis familj består av hennes pappa Matthew, som äger en vildmarksaffär vars verksamhet verkligen blomstrar och är en riktig fantast av vapen, hennes mamma Helen som är mer som hemmafru än arbetar med något förutom att möjligen hjälpa till i affären då och då, samt Danis två trillingsystrar Maxine (Atalante Maxine Delta, 10 minuter äldre än Danielle.) och Felicia (Atalanta Felicia Delta, 20 minuter yngre än Danielle.), systrarna är alla tre trillingar - förtydligar - och har en väldigt sund relation med varandra. Åtminstone när de är hemma, i skolan är de väldigt skilda på många sätt. Danielle är lite mer av en outsider än de andra två, Maxine är snarare tvärtom när hon egentligen är på toppen av popularitet och trivs bra där. Felicia är också rätt populär, men mer på det akademiska stadiet. Danielle är något av en praktiker och har ett mindre gäng som hon hänger med, den ena konstigare än den andra och så har det alltid varit. Dani fördriver ändå hellre sin tid med sina intressen än försöker vara störst, bäst och vackrast på något även om det skulle varit hennes föräldrars stora dröm att hon blev någonting en vacker dag.
Övrigt: Dani är bra på skateboard och har provat lite av varje genom livet, hennes pappa har tvingat henne och hennes systrar att lära sig använda vapen men det är nog bara Dani som har det som en allvarlig sysselsättning med flera sorters skjutvapen och även pil och båge. Tack vare hennes mamma gick hon även på gymnastik och Dani går numera på parkour och är riktigt bra på det. Även om Dani hellre skulle spendera sina kvällar med att försöka bli något inom det hon just börjat intressera sig för: Fotografering.
Hennes systrar och hon har dessutom exakt samma utseende förutom modifieringar de lagt dit själva, ungefär.

Done, det får duga. XD Mer rollas väl fram. >_>

Mall:
Namn: William Blake
Ålder: 73 (but who’s counting, right?) han ser dock ut att vara 18
Utseende:

William har ett ganska normalt utseende som inte sticker ut direkt, vilket han gärna tar till sin fördel då han lättare kan smita undan och försvinna som en i mängden. Han försöker följa modet som går runt i stan för att inte väcka uppseende. När han är törstig blir hans ögon röda, men när han har fått i sig tillräckligt byter dem färg till hans normala gröna ögon. (vi låtsas att hans ögon är gröna på bilden)
Familj&Bakgrund: William föddes år 1940 i the state of New York. Hans mamma dog under födseln och han blev lämnad hos sin far, men han blev både slagen och våldtagen. Fadern hittade efter 7 år en ny kvinna och tvekade inte att lämnade William på trappan till byns barnhem, där han bodde tills han fyllde 18 år. William hade aldrig riktigt velat bli adopterad, han trivdes på barnhemmet så när folk kom och skulle titta på barnen brukade han oftast gå och gömma sig. Han älskade sin familj på barnhemmet mer än någonting annat, Audrey och Ruth (63 och 59 år) hade tagit hand om honom som om han var deras egna barn, och när han blev äldre såg han de mindre barnen på hemmet som sina småsyskon och han glädjes med dem när de fick en ny familj. När han fyllde 18 kunde Audrey och Ruth inte ha honom kvar, de var tvungna att låta honom flytta ut. Han fick lite pengar och sedan var det kramkalas. Han bodde på gatan ett tag eftersom han absolut inte hade fått tillräckligt med pengar för att kunna betala någon hyra. Han lärde känna nya människor på gatan, bland annat Michael. Michael och William blev mycket bra vänner och tillslut berättade Michael att han var en vampyr och om William ville så kunde han förvandla även honom till en vampyr. William tvekade lite men efter några dagars tänkande bestämde han sig för att göra det, och Michael förvandlade William till ett blodtörstigt monster.
Övrigt: William är inte som vampyrer i de nya böckerna, han kan inte klara sig på blodpåsar och djurblod. Han behöver fräscht människoblod! När William blev förvandlad ändrades hans personlighet, den kärleksfulle mannen blev istället en blodisande mördare, och han älskar det. Han älskar att se fasan i sina offers ögon innan han sätter tänderna i nacken på dem. Hans första offer var de två människor han i sitt förra liv hade älskar mest, Audrey och Ruth. Kommer William ut i solljus brinner han upp.

Awesome.

--

Det är fredag, sista dagen innan helgen och för en gångs skull behöver Danielle verkligen en paus från skolan. Det har varit fyra prov under en vecka som Dani knappt pluggat till och därför har hon inte heller sovit så värst mycket när hon försökt plugga till proven. Kemi, fysik, historia och engelska. Engelska är troligen det enda hon kan ha underlag för att hoppas på att få mer än godkänt. Vem försöker hon lura? Hon kan inte ens förvänta sig att få godkänt på de andra proven.
"Dani! Upp och hoppa! Du kommer sent till skolan!" Ropar hennes mamma från nedervåningen och Dani stönar irriterat och pressar kudden över huvudet. Hon vill inte, hon vägrar - egentligen händer inget särskilt idag men hon vill inte gå till skolan ändå. Hon hör sin dörr öppnas och hur någon går in i rummet.
"Kom igen, Dani, vakna nu." Säger hennes pappa och ruskar om henne. "Jag skjutsar dig till skolan, men då måste du komma och äta frukost nu." Ett ultimatum, men hon har redan missat bussen och utan skjuts kommer hon sent.
"Ja, ja, jag kommer." Suckar Dani.
"Det är min tjej, det." Skrattar hennes pappa och lämnar henne ifred. Dani reser sig, byter om till sina vanligaste kläder, sätter upp håret och drar ned för att äta frukosten och idag har hennes mamma fixat en smoothie. Det som är underligt är ju att hon gör det varenda morgon och behandlar det alltid som världen viktigaste grej att hon och hennes systrar dricker den.

Ungefär en halvtimme senare gick hon ut ur pappans bil vid skolan och letar som smått efter sina vänner.
"Glöm inte skateboarden, Dani." Säger hennes pappa och räcker henne skateboarden. Hon tar emot den, säger hej då och går in.

William sitter framåtlutad, men huvudet vilandes i sin hand, i en av de slitna fåtöljerna i hans mörka bibliotek. Han tittar ner på den unga flickan som ligger på golvet framför honom, livlös. En liten strimma blod rinner ner från bitmärket i hennes hals. William lyfter upp flickans kropp och sätter henne i hans knä, sedan slickar han långsamt, njutningsfullt, upp blodet. Smaken exploderar i hans mun och sänder strömmar av välbehag genom hans kropp. Han kan känna hur hans ögon bränner och han vet att de just nu byter färg från mörkrött till skogsgrönt. Den brännande känslan i hans hals dämpas mer och mer enda tills den försvinner helt och hållet. Han ställer sig upp och låter flickans kropp glida ner på golvet. Sedan stegar han ut ur rummet.

"Aah, är det inte mitt favorit monster! Hade du en trevlig måltid?" en mörkhårig man klev ut ur ett av rummen på Williams högersida.
"Michael! Vad gör du här?" Williams röst dröp av förakt. Att den här mannen hade vågat sig in i hans hus. Hur vågar han?
"Men William, inte är det så man välkomnar sin bästa vän?" Michael skrider fram, med en elegans som William aldrig hade klarat av att härma, och ställer sig framför den hatfulle mannen.
"Du är inte välkommen hit, du lovade att du aldrig skulle komma tillbaka!"
"Sedan när följer jag, Michael Ulises Pembroke, allt det jag lovat?" ett leende kryper upp i hans ansikte. Han visste mycket väl att William inte kunde vara arg på honom mycket längre till, och han hade helt rätt. Williams stela min förvandlas med ens till ett glatt leende. Han hade saknat sin bästa vän. Han slår armarna runt Michael och kramar honom hårt.
"Michael min kära vän, jag har saknat dig mycket!"

"Ännu en dag i paradiset." Suckar Dani och går in genom den öppna skoldörren. Med tanke på att det ser ut att kunna börja regna vilken sekund som helst är det rätt korkat att ha öppen dörr, men samtidigt är stadens invånare vana vid att bli dyvåta bara för att man sätter foten utanför dörren. Det regnar hela tiden, det känns så åtminstone. De få gånger som det faktiskt är soligt så har man dock något att glädjas ordentligt åt. Dani går till sitt skåp, öppnar det och suckar åt att ännu en idiot har tryckt in lappar med glåpord i skåpet. Dani tar sina böcker, trycker lapparna längst bak i skåpet tillsammans med de många andra, lägger in skateboarden och stänger det. När Dani låser det fastnar hennes blick på skåpnumret som hon finner irriterande lätt att minnas. 123. Ett, två, tre och så kan alla minnas var hennes skåp är och därmed så har mobbarna inga problem med att minnas det heller. När man talar om trollen.
"Ser man på, Danielle Delta är i skolan, fast jag fattar inte varför." Säger den välkända rösten som tillhör Leo Mayhew, en snobb rakt igenom.
"Inte jag heller, det är ju ett riktigt mirakel att hon inte blivit relegerad på grund av sitt låga IQ." Svarar Caroline Toss - en viktigpetter som tror hon vet allt. Danielle sätter i sina hörlurar istället för att lyssna på dem och går iväg med lite väl hög musik i öronen då hon jobbar hårt för att inte lyssna på dem. Hon går mot biologisalen, hon minns inte ens vad de skulle göra idag men hon tycks alltid lämna den lektionen illamående ändå.

(eeh, är det okej om vi kanske skriver i dåtid? Jag är så sjukt dålig på nutid och jag skriver dåtid automatiskt..)

"Jag menar allvar nu Michael, vad gör du här? Du vet vad de kommer säga om de märker att du är tillbaka!" mumlade William oroligt till hans kamrat. De hade gått till Williams gigantiska vardagsrum, där han ofta spenderade dagarna när han inte var ute och jagade, och satt sig i mörkblå fåtöljerna.
"Jag får väl inte göra så stor uppståndelse runt mig då, så enkelt är det" sa Michael med flackande blick, William la märke till att han han inte hade svarat på frågan men beslöt sig för att vänta med den tills Michael kände sig tryggare. William la även märke till de vinröda ögonen på sin vän.
"Vad säger du om en liten vända på stan?" frågade han.
"Men solen då?" sa Michael och gest mot de fördragna fönstren. William log och tog ett steg närmre fönstren, han tvekade en sekund och hoppades innerligt att det inte var en av de sällsynta dagarna då det var sol, han drog smidigt undan gardinen. Michael drog hastigt efter andan, men insåg snabbt att det inte var någon fara. Ute piskade regnet och inte en solstråle fanns i sikte. William andades lättat ut.
"Hur visste du?" flämtade Michael.
"Det regnar alltid här, det är otroligt sällan det är sol. Varför tror du jag valde det här stället?"
"Jag undrade faktiskt vad det var som fick dig att söka dig hit."
"Regnet, samt det här vackra huset, är det inte fantastiskt?" utbrast William och gjorde en gest runt i det alldeles mörka rummet. Michael fnös lite, han hade alltid varit lite mer för ljusare ställen.
"Men du, vad säger du om en liten munsbit?"

( Du kan skriva i dåtid, det gör mig inget, för jag har samma problem när det gäller att skriva dåtid... XD )

Dani slår sig ned i biologisalen med musiken fortfarande ekande i öronen. Hon borde inte vara här, hon har skolkat förut och folk har dessutom misstagit henne för att vara Maxine ibland. Men de har ofta rättat sig så fort de sett hennes skateboard. Nej, idag... hon kan inte skolka idag. Dani suckar och lägger sig med pannan mot bordet och väntar på att helvetet ska börja.

Ungefär en halvtimme senare så lämnar Dani lektionen för att gå till skolsyster. Hon borde göra det men istället går hon ut i regnet och försöker att få bort det helvetiska illamåendet. Vilket troligen är varför Dani aldrig kommer få mer än nästan godkänt i biologi. Hon är snart helt blöt men vill inte gå in igen, fast troligen inte bara på grund av biologin längre.

(Hahahah okej, det blir bra!)

William satte en fot utanför dörren och kände den välbekanta ilandet i kroppen. Det gjorde inte ont, det bara lite obehagligt. Han hade blivit van vid det, men han undrade hur Michael skulle reagera. Han tog ännu ett steg ut och lät Michael komma ut. Ängsligt vände han sig mot sin vän och förebild. Till sin förvåning stod Michael precis utanför dörren och stirrade på sin hand med stora ögon.
"Fascinerande!" flämtade han. "Min hand.. Den brinner inte!"
"En av förmånerna med att bo i Bono" log William. Han gillade att göra sin mentor hänförd. När Michael hade stirrat klart på sin hand fortsatte de in mot staden.