En judes öde under andra världskriget

Namn: En judes öde under andra världskriget (Fanfiction)
Rating: 11 kanske?
Handling: Talia är en helt vanlig flicka, som bor i Frankrike. Eller, helt vanlig, fram tills den dag hennes mamma syr fast en gul judestjärna på hennes kappa. Plötsligt är alla i skolan elaka mot henne, till och med henne bästa vän. Folk i deras höghus försvinner spårlöst, och det är fullt med tyskar på gatorna. Talias enda tröst är sin hund Tass, och hon gör vad som helst för att skydda honom. Hennes farfar blir dödad under Kristallnatten, och hela Frankrike är splittrat. Läs om ödet för en liten flicka med en gul judestjärna, under andra världskrigets grymma sekel

En kort början:

Talia sprang så fort hon kunde. Bort från skolan, bort från lärarna, bort från skol"kamraterna". Allt är den dumma, gula stjärnans fel, tänkte hon. talia försökte slita loss den från kappan, men den var väl fastsydd med stark björntråd, bara för att hon inte skulle kunna ta av den. Hon saktade av och vek in i en gränd, där deras hus låg. Porten var vidöppen och det syntes leriga fotspår in till den judiske frukthandlarens lägenhet. Hans son var en av Talias vänner. Hon såg att dörren var vidöppen och kikade in. Ingen hemma, de kanske är och handlar, tänkte hon, och anade inte, att frukthandlaren och hans familj, inte alls handlade. De satt i ett fullpackat tåg påväg till Lütsen, för att gasas ihjäl, men Talia visste ingenting om det, och kilade in bekymmerslöst in till sig. därinne stod hennes mamma och bakade rågbröd.
-Är du redan hemma? Sade hennes mamma förvånat
talia svarade inte, utan satte sig hos sin hund Tass, och borrade in huvuden i hans mjuka päls. Hennes mamma tänkte att de nog bara slutat tidigare idag, hon orkade inte med fler problem. Nästan alla judar i huset hade försvunnit, och familjen var tvungen att snart försvinna ifrån Frankrike, för alltid. Hon hade pratat med sin man, och de hade kommit fram till att Sverige verkade bra för dem, där var de trygga. De hade varken berättat för Talia eller hennes äldre bror Philippe, men det fick bli senare. Just nu måste hon fokusera på hur de skulle ta sig ut ur landet.

Den är skit bra! Fortsätt!

Om detta inte är en fanficiton så platsar den mer i

http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?forum=17

*Bevakar*

Tack för alla snälla kommentarer! Vill bara påpeka att namnet jag använder på alla judar, är judiska, även om de inte alls låter t. ex arabiska m.m. Ja, oj, det här är ingen ff

*Några timmar senare*

-Hej älsklingar! Ljöd Talias pappa David.
-Pappa! Sade Talia och sprang skrattande fram och kramade honom.
-Jag har något spännande att berätta! Sade han, och växlade en blick med sin fru, som Talia inte uppfattade.
-Hämta din bror, sade hennes mamma Sara vänligt.
Talia sprang glatt iväg, spänd på vad hennes föräldrar hade att berätta.



Hon rusade in i Philippes rum, där han satt och övade på sin blockflöjt. Han hade gått i blockflöjt länge, men tvingats sluta när även han fick en gul judestjärna fastsydd.
-Philiiiiippe, vet du vad?
Han slutade spela.
-Nej, vad? Frågade han irriterat
-Mamma och pappa har något spännande att berätta! Kom!
Philippe suckade. Han visste redan, han hade "råkat" höra, när föräldrarna pratat om det. Han ville inte till Sverige! Han hade läst om det i skolan, där fanns bara snö och träd, vad skulle de dit och göra? Fast i och för sig, var väl snö och kyla bättre än att gasas ihjäl? Philippe började gå efter sin glatt skuttande lillasyster in i köket, där föräldrarna redan satt.
-Så, jag och mamma tänkte att vi skulle ge oss ut på en liten resa... Började David
Philippe suckade igen.
-Till ett väldigt fint land... Fortsatte Sara, Som ligger långt härifrån...
- Kina? Australien? Afrika? Gissade Talia förhoppningsfullt.
-Inte riktigt så långt, skrattade David. Ett nervöst skratt.
-Men vart ska vi resa? sade Talia. Hon hade aldrig varit utomlands, och log med hela ansiktet.
-Till fanskapet Sverige! Utropade Philippe gällt. Han hade inte fått sin mansröst än, och Talia retade honom ofta för det.

Han stormade ut och in på sitt rum. Han var trött på hela världen, varför skulle de där idiotiska nazisterna komma och helt ockupera hela Frankrike? De styrde och ställde, och judar fick inte ens handla i vanliga affärer! David började argt blåsa i sin flöjt. En arg melodi, som han kommit på sådär på måfå.

Inne i köket satt Talia som fastfrusen. Efter att Philippe rusat ut, hade hennes föräldrar berättat att de inte alls skulle på en liten resa, de skulle flytta! Till Sverige? Det enda hon hört om det landet var att det var hemskt kallt där, och att det gick björnar på gatorna. Det där med björnarna trodde hon inte riktigt på, men man kan aldrig vara riktigt säker.
-Men när...? undrade Talia
- Nästa vecka, sade hennes mamma kort. Jag är ledsen, men vi måste. Just nu är Frankrike inte en bra plats för oss.
- Åk ni till Sverige och lämna mig och Philippe och Tass här då! Gallskrek hon. Aldrig att hon flyttade till Sverige!
siriusissirius

Kanske inte så viktigt, men du skrev David istället för Philippe två gånger... Men annars jättebra! Fortsätter att bevaka...

5_lollipop_5 : Ojdå! Har ändrat nu i alla fall!

__________________________________________

Hon sprang in till sitt rum och skrek och grät i kudden tills hon tröttnade. Hon lade sig i en obekväm ställning, med huvudet lutad mot sängen, och grät lite till. Efter en stund föll hon in i en drömlös sömn.

Talia vaknade av att någon skrek. Nej, flera män skrek. Hon sprang ut och in i vardagsrummet, där föräldrarna och Philippe satt, alldeles vettskrämda.
-Kom, sätt dig hos mig, sade David stelt. Tyskarna kunde komma in och skjuta honom och hans familj när som helst, men han fick inte tappa huvudet inför Sara och barnen. Bara de inte kom hit, tänkte han.
- Vad är det som händer? Vad gör de nere på gatan? Är det tyskarna? Philippes och Talias frågor vällde över honom och hans fru, och David såg osäkert på Sara.
- Nejdå, de ska bara se så att alla har sina papper, sade hon, men både hon och de övriga i familjen, visste, att i så fall, skulle det inte låta som det gör just nu. Folk skrek hjärtskärande, glas krossades och en mängd andra ljud, som Paris invånare helst av allt ville glömma.

Talia och Philippe gick inte och lade sig den kvällen. Paris sov inte, faktiskt, kändes det som om hela Frankrike oroligt såg på medan männen, unga såväl som gamla, sköts, knivhöggs eller stryptes. David rullade tummarna, medan Sara satt vid köksbordet och kastade oroliga blickar på fönstret. Philippe och Talia lade pussel, eftersom att föräldrarna sagt att de måste se ut som om ingen bodde i deras lägenhet.

På morgonkvisten syntes blod på gatorna. Rännstenarna var fulla av det, och man kunde inte gå någonstans utan att klafsa runt i blodet. Den här natten skulle komma att kallas Kristallnatten, för det att så mycket glas krossats, blod flutit och liv försvunnit ur inte bara många av invånarna, utan även hela staden.

Knack, knack!
En man rusade in. Först blev familjen förskräckt. Var det en tysk soldat? skulle de bli tillfångatagna och sända till koncentrationsläger? men de lugnade sig sedan, när Sara påpekat att han hade en telegrammeddelares gula märke på ytterjacka.
- Daniel Barzilai har dött! Nästan skrek han.
-Pappa... Mumlade David


____________

Jättebra!

Tack!

_________________
David kippade efter andan, och satte sig på en av köksstolarna.
-Åh, sade Sara.
Talia brast i gråt och Philippe lade tröstande armen runt sin syster.
-D-det var det jag ville säga... Stammade telegrammeddelaren och smög omärkligt ut.
-Nej... Nej, det är inte sant! Han ljuger! Han ljuger! Skrek David och ställde sig upp.
-Snälla David... Sara såg sorgset på honom.
-Jag letar upp honom! Han är inte död! Han måste leva, han måste... David rusade ut. Han armbågade sig fram mellan de gråtande folkmassorna. Han ville till huset där hans far bodde. Just då kände David den tyngsta sorg han någonsin burit på. Han kände inte sin mor, men fadern hade sagt att hon promenerade runt i öknen iklädd festklänning. När han var liten hade han blivit förvirrad, men David antog nu i vuxen ålder att modern var på något bordellställe i de södra kvarteren av Paris. Han fick inte vara där när han var yngre, och så hade han lärt känna Sara, och fått barn. Han behövde ingen mamma, men nu... Nu hade det varit skönt med någon som sörjde fadern lika mycket som han gjorde. Men det var ju inte säkert att mor älskade far, sade en hånfull tanke inom honom, men David sköt undan den och koncentrerade sig på att försöka känna igen något av ansiktena på de döda.

Hemma hade Sara fullt upp med att trösta både Talia och Philippe, och försökte muntra upp dem genom att ge dem de goda, schweiziska havrekakorna. Det hjälpte inte.
-Det är orättvist! Snörvlade Philippe. Han försökte att inte gråta, det var omanligt enligt honom själv.
-Lilla gubben... Du behöver inte hålla tillbaka tårarna, ingen kommer reta dig för det.
Då grät han.
Talia grät.
Sara grät.
Till och med Tass gnydde.
De satte sig i soffan, tätt ihop med Tass liggande vid fötterna.
Efter vad som kändes som flera timmar yttrade sig Talia;
-Sverige verkar inte så hemskt ändå...
De båda andra stämde in i snyftningar.
Då slogs dörren högljutt upp. Där stod...

_______________
Ja, vem?

Dadadada! *pianomusik*