幽霊の話 (Privat)

Don't mind the title, jag hade bara väldigt tråkigt med google översätt...

Matizze! Hej.



Rollare: AlexZz Namn: Loretta Fitzpatrick
Kön: Kvinnlig
Ålder: Hon fyllde nyss 20 år i livet.
Spöke/ människa: Människa
Utseende: Blond, ljust grönögd, ljus hy, cirka 165 centimeter lång.
Familj och Bakgrund: Loretta började sitt liv som en tultande unge som inte kunde prata ordentligt innan hon var 5 år fyllda, och det var tur det då hennes mor Charlotte, hennes far Bob jobbade nämligen på åkrarna och hade inte mycket tid för hemmet, började hemundervisa henne under Texas heta sol varje dag sedan hon lärde sig tala ordentligt. Lorettas ambitioner var aldrig de största, hon ville gifta sig med skolans egotrippade kille som hon ändå aldrig skulle få och få två barn, en kille och en tjej och döpa dessa till Victor och Darla. Detta var till skillnad från hennes bror Marshall som vigde sitt liv åt motorcyklar, Loretta trodde aldrig att det skulle bli något av det. Men oj, vad fel hon hade! Hennes brors cykeldesign blev en stor succé och han började arbeta för ett motorcykelföretaget Harley-Davidson. Loretta var cirka 16 år när hon hamnade i en olycka med broderns cyklar och hamnade i koma på grund av kraftiga inre blödningar. Loretta vaknade, turligt nog cirka ett halvår senare men kunde inte fortsätta jobba för hennes bror då allt under hennes knä på hennes högra ben blivit fullständigt demolerad och hon därför har en protes istället för kött och blod som ben och en minneslucka där olyckan skulle varit. Det var även då hon fick reda på att de flyttat från Texas heta sol till det mycket kallare New York. Det var inte Loretta emot då hennes framgångsrike bror flyttat henne till den stora metropolen och dessutom blivit rysligt rik. Loretta förstår det inte själv men hennes bror, tyngd av skuld för vad som hände med hans syster som Loretta blivit överröst med pengar, saker och annan materiell kärlek. Därför har lantistjejen Loretta numera så mycket pengar till hands att hon utan problem hänger med överklassen, spenderar dem gör hon när och var hon vill och självklart på vad hon vill - allt kan köpas för pengar enligt Loretta.
Övrigt: ... venne.

Rollare: Matizze
Namn: Luke Gray
Kön: Kille
Ålder (både vid död och nuvarande om spöke) : dog vid 17 års ålder, är nu 36
Spöke/ människa: Spöke
Utseende: Familj och Bakgrund: Lukes uppväxt innebar inget speciellt. Han, hans två föräldrar och hans hjärtsjuka lillasyster Louise levde ett fridfullt liv i ett litet villahusområde nära ett sjukhus i väntan och hopp om att någon skulle donera ett hjärta till henne. Då Louise var 5 och Luke 15 hamnade Luke i drogförsäljningsbranschen i ett försök att tjäna egna pengar men insåg efter ungefär ett år, efter att polisen kommit dem på spåren, hur farligt det hela var och försökte dra sig ur. Det hela resulterade i mängder av hot och utpressning och senare även en kidnappning. Luke föll till sin död, knuffad från taket av ett höghus. Det är dock ingen annan som vet om detta då kidnappningen inte ens varade i en dag. Det hela ses som ett lyckat självmordsförsök för vilket Louises behov av ett nytt hjärta låg till grund. Då hjärtat faktiskt klarade sig oskadat transplanterades det genast till Louise. Allt detta hände dock efter att Luke i sina sista levande ögonblick svor hämnd på de som dragit in honom i droghärvan och splittrade hans familj. Hämnd är han fortfarande ute efter.
Övrigt: ehm… rollas fram?

I think this will do.

I think you will have to rethink. You're no ghost

My brain told me I changed that. XD

[Oh! Never trust a brain! And yes, I am too lazy for my own good]

Luke svävar planlöst runt på gatorna i den stora livfulla staden. Solen skiner vilket gör Luke detsamma, han kan ändå inte känna dess varma solstrålar och har inte kunnat göra det på 19 år. Jodå, Luke har hållit räkningen, och för varje år som läggs till på hans minne gnisslar hans tänder ännu lite högre. Han är inte mer än några millimeter över asfalten under, och hans något trasade scarf blåser i en icke-existerande vind - ett sista minne av dem oförglömliga färden nedför ett höghus. Luke gnisslar tänder bara vid minnet.

Loretta går ut i solskenet och kisar upp mot det lysande klotet som hotar med att bränna sönder hennes näthinnor om hon fortsätter glo. Istället sätter hon på sig sina splitternya solglasögon. Hennes armar har en hel del olika kassar hängande på sig. Loretta ler överlägset. Gud, vad bra det känns att skaffa lite nya saker! Med lite menas alltså cirka fem kassar fulla med kläder, smink, lite nya hårvårdsprodukter och ett flertal solglasögon eftersom det kommit ut ett nytt sortiment. Loretta lägger allt i baksätet på hennes taklösa sportbil och undrar för sig själv vad hon ska göra nu när hon plockar upp sin mobil för att ta kort på affären när hon istället blir både förvånad och förvirrad över att se en svävande... okej, Loretta bryr sig inte om vad det är hon vet bara att det svävar. Loretta lyfter på glasögonen, varför märker ingen annan det?

Det går inte att ha en mer uttråkad min än den som finns i Lukes ansikte just nu. Luke kan självklart inte se den själv eftersom han inte reflekteras i skyltfönstret på andra sidan trottoaren. Trots det kan Luke inte låta bli att stirra, han kan inte låta bli att leta efter något, minsta lilla tecken på att han existerar i skyltfönstret. En sko, en scarf som fladdrar trots att det är vindstilla - vad som helst. Han hittar inget. Som vanligt finns det ingenting som skvallrar om hans existens.
Precis när Luke ska till att vända bort huvudet på samma teatraliska "jag-kanske-är-dum-som-ens-försöker"-sätt som han alltid gör när han har kommit på sig själv med att göra något liknande fångar något hans blick och han stannar upp mitt i den mest dramatiska delen. Stirrade den där kvinnan på honom? Långsamt, på samma sätt som man hanterar ett farligt djur som när som helst kan attackera, sänker Luke ner kroppen de fem centimeter som behövs för att det ska se ut som att hans fötter vidrör kullerstenen under dem och blinkar en gång. Luke ångrar sig genast. Tänk om kvinnan tog illa upp eller blev rädd? I ett försök att släta över sitt misstag går Luke långsamt mot henne utan att släppa ögonkontakten. Han aktar sig noga för att gå rätt igenom någon av de andra levande personerna och undrar hela tiden om det här är ytterligare ett misstag från hans sida? Han borde sluta vara så naiv. Han borde faktiskt till och med vända om innan han skämmer ut sig själv totalt... inför sig själv. Men hur mycket Luke än uppmanar sig själv att göra det kan har det inte så han fortsätter att gå, långsamt och med stadiga steg.

Loretta kan inte låta bli att avsky sig själv när hon bara stelnar. Fast tur för henne tappar hon glasögonen och det verkar trigga igång det där logiska tänkandet om att fly eller attackera. Hon skulle ju kunna hoppa in i bilen och köra men ack så korkad hon måste vara.
"B-Bort." Säger Loretta halvhjärtat då hon börjar tro att det är en helskum hallucination eller något som reaktion på typ solsting, för Loretta är rätt säker på att hon inte har några droger i kroppen. Fast parfym kan ju räknas.

"B-Bort", hör Luke hur kvinnan säger och undrar tyst om hon verkligen ser honom. Liksom, verkligen verkligen? Luke har redan försökt hos diverse kända medium och till och med hemsökt ett hus ett tag för att försöka få kontakt med någon, men icke. Och om inte ens de kända medierna kunnat se eller ens känna av honom, hur skulle då den här kvinnan kunna göra det? Å andra sidan sade man väl ändå inte "bort" till sig själv sådär helt spontant?
I ett försök att lugna kvinnan höjer Luke händerna över huvudet och går ännu långsammare samtidigt som han försöker återupprätta den ögonkontakt som brutits när kvinnan tappat sina glasögon. Inga plötsliga rörelser, påminner han sig själv. Inga plötsliga rörelser.
Lukes plan blir tyvärr helt tillintetgjord då han uppmärksamhet är så pass fäst vid kvinnans ögon att han missar kvinnan som pratar högljutt i sin mobil och som går rätt igenom honom. Shit. Shitshitshit! Men istället för svärord är det som kommer ut ur Lukes mun ett "öh... hoppsan..." Det här är verkligen inte Lukes dag.

Lorettas blick följer av någon sorts automatik kvinnan med telefonen. För hon hade just gått igenom någon och hon märkte ingenting. Varför märkte hon ingenting!? Sedan pratade det som kvinnan gått igenom, ja, personen som nyss svävat och blivit igenomgången av någonting pratade just. Igenomgången? Är det ens ett ord? Loretta rättar till de redan perfekt liggande glasögonen och snörper ihop läpparna, vad ska hon säga?
"Snälla säg att du inte är en konstig hallucination skapad av parfymoljor och sattyg?" Frågar hon, det går snabbt för att hon försöker att låta icke panikslagen under tiden som hon letar fram förarens dörr med händerna för att sticka härifrån. Även om hon håller varelsen - bättre än ett det - under uppsikt.

"Att du inte är en konstig hallucination skapad av parfymoljor och sattyg", upprepar Luke men ångrar sig genast. Här står han framför den första person som någonsin - kanske, såvida han inte blivit galen - sett honom, och Luke kaxade mot henne. Smart.
"Uhm, hörru, jag är ledsen... okej?" börjar han aningen obekvämt. Så kommer han på något och avbryter genast sina stammande och osammanhängande ursäkter. "... Uhm, är du en hallucination?"