Mitt namn är Lulu

Hej, det här är min första ff, jag har inte tänkt ut riktigt handlingen än, utan ni kommer bli lika överraskade som jag när något händer med Lulu Davis, min huvudkaraktär, hoppas ni gillar det :3


Kapitel 1
Mitt namn är Lulu, några frågor på det?

Hej. Jag heter Lulu Davis. Jag är 10 år gammal (jag fyller 11 imorgon, den 14/2). Jag är en häxa med blont, lockigt hår och gråa ögon. Min mor heter Hester Davis och min far Alexander Davis. Mamma har mitt blonda hår och pappa mina ögon, eller snarare, jag har deras. Jag har två äldre systrar, Mary, 16, och Jane, 14, och en lillasyster som heter Lizzy. Hon är bara två, och har världens underbaraste skratt. Vi har alla lite vilie-blod i oss, så vi är alla ganska vackra. Mamma var en riktig skönhet när hon var ung, jag har sett bilder på henne från när hon gick på Hogwarts skola för häxkonst och trolldom. Vi liknar varandra, mor och jag. Jag har en katt, Hibiscus. Hon är helt vit och sitter vid mina fötter, lekandes med Honungsölskorkar när våran husalf Sally kommer in och säger:
"Middagen serveras om en kvart, nådiga fröken Lulu." Med sin snälla röst
"Tack snälla Sally." Säger jag älskvärt, för jag tycker mycket om Sally. Vi gillar inte hur folk behandlar sina husalfer, så Sally är egentligen fri, men hon trivs hos oss och vi tycker om henne, så hon stannar av lojalitet, och det tycker jag är stort.

Mycket riktigt, när jag kommer ner till matsalen en kvart senare är min familj redan bänkade, och Jane och Sally håller på att servera. Jag går fram för att hjälpa dem med dukningen medans vi alla småpratar om min blivande rektor, professor Dumbledore. Vi har inte för vana att diskutera Harry Potter, vi tycker att han inte borde bli berömd för att han överlevde Avada kedavra när hans föräldrar inte gjorde det, det är ju bara sorgligt!
"Maten är utsökt, Sally!" Utbrister jag när kycklingen når min mage.
"Nam nam! Hihihi!" Utbrister Lizzy, och alla börjar skratta.

När vi ätit färdigt går jag och lägger mig, jag vill se när ugglan med mitt Hogwartsbrev kommer imorgon.





Kapitel 2
Ugglan

"Hibiscus, sluuutaaa..." Säger jag trött till min katt.
"Mjaoo, Mjaaaoooo, MJAO!!!" Vrålar hon i mitt öra.
"AAAH!!" Skriker jag till "Hibbe, var det nödvändigt?!"
"Mjao." Säger hon med eftertryck. Då ser jag vad som väckt henne.
"UGGLAN!!!" Tjuter jag förtjust, medans jag hoppar upp ur sängen (Hibiscus fräser förnärmat när hon trillar ner från min säng), springer fram till fönstret, rycker upp det och drar in ugglan. Det är en brunspräcklig pärluggla, ganska liten, från min syster Mary (hon har skickat den till Hogwarts först, så den kunde hämta brevet och sen komma hit.) Jag springer ner till Marys sovrum och väcker henne.
"TACK TACK TACK TACK TACK TAAACK!!!!!" Tjuter jag upphetsat.
"Haha varsågod lilla elvaåring." Flinar hon yrvaket från sin säng medans jag hoppar upp och ned på stället.

Ca: 7 månader senare:

"Mary, Jane, ni först!" Ropar mamma förtvivlat. Jag förstår hennes panik, klockan är 10 i 11 den första september och vi är på King's Cross station. Stressade till döds typ. De går obesvärat och tillkämpat lugna mot spärrväggen, och försvinner genom den.
"Alex, Lulu, er tur, jag och Lizzy kommer efter er."
"Okej mamma." Säger jag och ger henne en puss på kinden, sen småspringer jag pappa till mötes. Vi går också genom väggen, och taa daa, plattform 9 3/4. Jag blir helt hänförd av det mörkröda ångloket som står vid perrongen, Hogwartsexpressen.
"WOOOW!"
"Haha, du borde se din min, Lulu." Hör jag en röst säga bakom mig. Det är Timothy Thistlehawk, en kille på också 11 år med lockigt, brunt hår, gröna ögon, halvmörk hy, avslappnade kläder och en längd på 150 cm, fem cm längre än mig! Vi är gamla vänner för våra föräldrar gick på Hogwarts samtidigt.
"Tim!" Skriker jag till "Vad kul att se dig!"
"Detsamma Lulu." Ler han medans vi kramar om varandra (ni kan inte ana hur mysigt det känns att krama honom, och ja, jag är kär i honom) Just då kommer mamma ut genom väggen, och håller på att krocka med oss. Men precis innan vi kolliderar drar Tim undan mig och mamma lyckas räta upp sig.
"Det var nära" Säger pappa "Hej Tim, var är dina föräldrar, jag skulle vilja prata med dem." Säger pappa glatt.
"Lite längre bort mr Davis." Svarar Tim glatt. Pappa tackar och går för att hälsa på mr och mrs Thistlehawk.
"Dåså," Säger mamma hurtigt "ska vi ta och hitta en kupé till er kanske?"
"Gärna!" Säger jag och Tim i munnen på varandra.
"Ärna! Hihihi! Ärna!" Skrattar Lizzy förtjust, men blir överröstad av tågvisslan.
"Skynda er!" Skriker mamma medans hon langar upp våra koffertar i vagnskorridoren. Sedan går vi själva på, åtföljda av Mary och Jane med sina egna koffertar. Vi ställer oss vid fönstret för att vinka till våra familjer, och åtminstone jag, vinkar tills spåret gör en krök och man inte kan se plattformen längre. Då slutar jag. Vi är på väg.


Skriv vad ni tycker :3

Nu ska jag tagga lite namn så ni kan följa Lulus äventyr ;3
ditto
YES
TildeW
Hermione jean
accioron
jaaaaaaag
Amaia lovegood
Fröken Operfekt
Li

Hoppas ni gillar min ff ♥

Den var superbra ♥

Låter bra ;D

Taaaack ♥ ♥

Kapitel 3.
Hogwarts

"Vill ni ha något från vagnen?" Vaknar jag upp till. Jag hade lyckats somna...undrar hur.
"Ja tack," hör jag Mary säga "Några kittelkakor och en Bertie botts' tack." Sedan betalar hon och sätter sig försiktigt bredvid mig.
"Godmorgon Törnrosa," säger hon roat "Bönor?"
"Gärna, var är Hibbe?"
"I sin korg, men ta det lugnt, hon sov också som en stock, så det har inte gått nån nöd på henne."
"Hur länge har jag sovit?" Säger jag medans jag sträcker på mig (Jag hade sovit med huvudet i Tims knä märkte jag, men han verkade glad, tänk om han tycker om mig också?!)
"I en kvart-20 minuter. Ska jag släppa ut Hibiscus?" Frågade Jane
"Ja tack." Svarade jag. Sedan hann jag inte säga mer, innan Arnold (Ugglan jag fick av Mary) kommer inflygande. Eller ja, han försöker iallafall. Det tar honom kanske fem sekunder att fatta att vi stängt fönstret. då hoar han förnärmat, och jag öppnar fönstret. Han har med sig en av mina böcker, Quidditch genom tiderna, som jag måste glömt hemma, och ett kort brev från mamma, där hon bekräftar att det är min bok som jag glömde.
"Tack Arnold." Säger jag, och ger honom lite av min kittelkaka. Han hoar glatt och nafsar mig lätt i fingret, sedan flyger han upp på bagagehyllan och somnar direkt.

Några timmar senare känner vi hur tåget börjar bromsa in. Direkt hoppar vi upp och tar ner våra saker från hyllorna. När tåget stannat är vi först av. Mary och Jane kramar om mig och Tim, önskar oss lycka till och att vi hamnar i deras elevhem, Rawenclaw.
"Det hoppas vi med!" Säger jag och Tim, innan folkmassan tränger oss åt varsitt håll.
"Förstaårselever hitåt, förstaårselever kom te mej." Dånar en mans röst. Jag hopar till, men inser sen att det är Rubeus Hagrid, skogvaktare här på Hogwarts.
"God kväll." Säger jag artigt och räcker fram min hand.
"Go kväll miss Davis." svarar Hagrid glatt.
"Hur visste du att jag heter Davis?" Frågade jag förbryllat.
"Hoho, jag känner dina systrar förståru, riktit fina ungar, de har varit väldit glada åt att du ska komma hit förståru."
"Jaha." Svarar jag glatt
"Kom nu, nuere dags att åka över sjön!" Sade Hagrid glatt. "Förstaårselever, ställ opp på led nu, och följ efter mig!" Ropar Hagrid. Sedan börjar vi gå till sjön. Det är en härlig kväll, varm och inte så blåsigt. Perfekt för att segla. Vi sätter oss i par om fyra i varje båt (Hagrid har en egen). Jag och Tim hamnar med en pojke som presenterar sig som Draco Malfoy, och en flicka som tydligen heter Hermione Granger. Jag ser direkt på Draco att han är förtjust i Hermione, men inte vill vara det. Förbryllande. Efter vad som känns som en sekund är vi framme vid foten av slottet. Sedan åker vi in i en sorts underjordisk hamn, som luktar unket och instängt. Hagrid föser upp oss på bryggan, och går sedan före oss upp för en trappa. Den leder upp till hallen, som är jättelik och helt gjort av marmor. Där väntar en kvinna på oss, med grått hår uppsatt i en stram knut.
"Tack Hagrid, jag tar hand om dem nu." Säger hon.
"Okej, lycka till nu allihopa." Säger han, och lunkar in i stora salen.
"Mitt namn är Professor McGonnagall," säger kvinnan "följ med mig nu, så ska ni bli sorterade till era elevhem. Sedan träder också hon in i salen. Vi följer efter henne, två och två på ett led.
"Wooooow." Säger Tim dämpat.
"Instämmer." Säger jag vördnadsfullt. Det är helt knäpptyst nu, allas blickar är vända mot oss. McGonnagall ställer fram en trebent pall, och en hatt ovanpå den. Hatten i fråga börjar sjunga, men jag var så nervös, att jag inte hörde på, utan letade förtvivlat efter mina systrar med blicken. Jag får syn på dem precis när hatten tystnar, och alla börjar applådera. Sedan börjar McGonnagall ropa upp namnen i bokstavsordning. När hon ropar:
"Lulu Davis." Går jag smidigt fram till pallen, sätter mig ner och väntar. McGonnagall sätter hatten på mitt huvud, men den hinner knappt landa, innan den ropar:
"Rawenclaw!"
"Yes!" Säger jag diskret.
"Grattis" Säger hatten i mitt öra, innan jag tar av mig den, och sätter mig vid mina systrar. De kramar mig fortfarande när Tim kommer och sätter sig hos oss.

Awesome!!

Tack ♥

Bra

Meera!

Tack alla för det fina kommentarerna, jag blir jättepeppad ♥

Kapitel 4.
Quidditch

"Ställ er vid era kvastar nu." Skriker Madame Hooch när hon försöker överrösta den dånande vinden. Det är eftermiddag några veckor in på terminen och vi har flyglektion ute på gräsplanen vid foten av slottet. Alla vet redan att Harry Potter har lyckats flyga riktigt snyggt och blivit uttagen till Gryffindors Quidditchlag i morse. Jag måste medge att det är lite orättvist, men Gryffindor behöver en ny sökare, och Harry är i särklass (Jag såg honom när jag var på Historielektionen med professor Binns). Så skulle jag också vilja kunna flyga så. Vad jag inte visste då var att jag kunde.
"Håll er hand ovanför er kvastkäpp, och säg 'Upp!'"
"UPP!" Skrek alla på samma gång, och min kvast var den enda som flög upp direkt. När alla fått tag på kvastarna satte vi oss på dem, men vad jag inte märkte var, att en avundsjuk tjej från Hufflepuff (Vi hade den här lektionen med dem) smög upp bakom in kvast, och fick den att skena. Den skakade och sköt upp i luften som en mindre raket, men jag var inte särskilt rädd. Det kändes som att jag lämnat mina känslor kvar på marken. Madame Hooch stirrade förbluffat på när jag tog kontroll riktigt proffsigt och började cirkla runt folkmassan av elever. Allas blickar vilade på mig, och jag kände mig lätt som en fjäder. Till slut kände jag att kvasten var 'lugnare', och landade riktigt snyggt framför läraren. Madame Hooch bara gapade. Sedan sade hon bryskt:
"Varför befann du dig i luften innan jag sagt att du fick?"
"Kvasten råkade i sken." Svarade jag enkelt. Då kom Professor Flitwick utspringande och frågade
"Vem var det som flög så vackert? Miss Davis, var det du?"
"Ja, det var unga fröken Davis" Svarade Hooch milt "Och jag tycker, professorn, att ni vore korkad om ni inte låter miss Davis här vara med i Rawenclaws Quidditchlag." Jag kunde knappt tro det, jag? Quidditch?
"Jaa, vi skulle behöva en reserv för jagare i vårt lag... Miss Davis, vill du vara reserv?
"Ja tack professorn!" Svarade jag glatt.
"Då ska jag be Miss Connor, din nye kapten, att möta dig här imorgon klockan 9. 9 går bra va? Det är ju ändå lördag imorgon."
"Jadå, tack så mycket professorn."