PRS Reiku Black & Rosie Lestrange

Kooom Reiku Black!

I'ma heeeeere ♥

Och glöm inte att bevaka tråden. Knappen hittar du ganska långt upp. ^^

Min mall:
Namn: Irma Celebrindal
Ålder: 15

Utseende: Har blont svallande hår och mörkblå ögon. Fylliga läppar, och de är oftast målade pga att det tillhör deras klan-tattoooo. Kroppen har fina former med lite större byst och breda höfter. Är smal i midjan dock. Är ungefär 165 cm lång.
Har en tjock, pälsig mantel med huva.

Jag skriver mallen här, så jag kommer ihåg mitt namn sen, glömmer lätt :s ♥

Namn: Rani
Ålder: 15
Utseende: Även fast Rani är en pojke så har han ett ganska flick-aktigt namn och ett ganska flick-aktigt utseende på grund av sitt långa hår. Men i hans klan får man inte klippa av håret en millimeter förns man blivit vuxen. Som medlem av sandkobrans klan så skiljer hans bleka hud och blonda hår otroligt mycket från deras mörka hy och nästan svarta hår. Det är också skillnad på ögonen. Rani's är färgade som den renaste is i nordarnas landskap och de andra har så mörka ögon att man knappt kan urskilja pupillerna. Om man slutar jämföra och går rakt på Rani så är han ganska lång och smal med ljust rosa läppar och mörk, mjuk röst.

Du börjar? o.o ♥

Måste tyvärr logga ut nu. >.<
IM SÅRRI! ♥

NOOOOOOO D888

[TILLBAKA xD Och jag börjar.]

Irma satt på en stor sten ungefär i mitten av lägret och såg på folket som yrde omkring. Hon gillade att bara sitta och bevaka och hon kände att hon aldrig behövde vara i centrum. Hon hade inte beroendet att ha uppmärksamhet hela tiden, det vill säga.
Varghunden Garm kom fram till Irma och nosade nyfiket på henne med viftande svans.
"Det börjar bli kallt nu", mumlade Irma till hunden och kliade den bakom örat. Hon drog samtidigt manteln lite tätare om kroppen och kände sig genast varmare.
Plötsligt kom hennes far fram till henne.
"Irma, här", sa han och räckte fram en dolk under manteln. Dottern såg förvånat upp på sin far.
"Menar du allvar?" frågade hon chockat. Faderns skäggiga ansikte sprack upp i ett leende.
"Ja, såklart! Du är så vuxen nu, min dotter", svarade han och skrockade åt Irmas plötsliga iver. Hon tog dolken och vägde den i handen.
"Tack far", log hon och stoppade den i sitt bälte.
"Men säg inget till modern din. Hon skär halsen av mig", viskade han och stötte till henne skämtsamt med armbågen. Irma skrattade.
"Kom nu, Garm!" ropade fadern högt och hunden skällde glatt. Tillsammans gick de där ifrån och lämnade Irma ensam kvar.

Rani satt på sin vita hingst som kallades för Isens väktare när dem red in i skogen. Dem andra hade börjat huttra och svära av ilska för flera kilometer sen av kylan. Konstigt nog så började inte Rani frysa förens nu. Fast han gav inte ett ljud ifrån sig utan satt stilla och lät kylan bita honom bäst den ville. Även fast han bott i öknen hela sitt liv så kändes kylan på något sätt bekant. Men dem andra männen hade aldrig känt den kalla vinden mot deras mörka hy förut. De var vana vid den stekande värmen som lätt kunde få huden att brännas bort om man färdades mitt på dagen. Människorna stektes där de gick helt enkelt. Även Rani's far frös, han var en lång och ganska stilig man med långt, mörkt hår. Men han vägrade visa svaghet även fast hans bröst bara hade ett tunt tyg för att stänga ute solen.

Irma upptäckte snart att både männen och kvinnorna i lägret blev allt mer stressade och kanske lite obekväma.
"Vad står på?" frågade Irma sin mamma i förbifarten.
"De kommer när som helst nu", svarade hon hastigt och skyndade sig sedan därifrån.
Irma förstod vad hon menade - den andra klanen. Hon var både nyfiken och rädd över vad som skulle ske och hända. Om någon irriterade far eller de andra männen skulle det lätt kunna bli bråk. Irma visste inte hur de andra såg ut, hon visste bara att de kom från varmare länder. Här var man tvungen att lägga på sig lite för att överleva vintrarna. Så här var man stor, kraftig, med mycket muskler och skägg som man.
Hundarna sniffade i lukten, det luktade ovant för dem.

- Är vi framme snart? Frågade en av barnen sin mor med gnällig röst eftersom det var så kallt.
- Snart, mitt barn. Sa hon, de pratade på sitt språk från de varmare länderna. Rani såg bak på dem, och innan hans hjärna hade origenterat sig så hade dem ridit igenom en öppning och ett stort utrymme bredde ut sig för honom. Utifrån kunde han inte sett öppningen om han så stått tre meter ifrån den. De stannade och satte hästarna på halt. Nån där bak var påväg att sitta av men stoppades. Enligt deras formaliteter skulle dem inte gå en centimeter till utan att de bad dem. Det skulle anses oartigt mot både dem själva och den andra klanen. En ny-man gned sin ömmande kind som var röd och känslig. Man såg tråden som satt fast ormskinnet mot kinden. Senare skulle den klippas av, men då skulle ormskinnet redan vara en del av honom.
Rani var precis i mitten av det hela så han doldes bra men ändå syntes han så tydligt eftersom han var annorlunda. Hans ögon var uppspärrade och munnen stod i ett O, dem där människorna var så lika honom. Blont hår, blå ögon. Blek hy, det var bara det att hans nyanser var en aning ljusare.