Den är inte rättad men ni får leva med det.
♥
Kapitel 1.
Varför?
Jag gick längst vägen som lede till blomsterängen som var precis några km från mormor lilla stuga. Jag längtade bara så mycket till skolan så jag brukade gå till blomsterängen för där kunde jag bara tänka på skolan, det kändes som skolan, ljuden och trolleriet.
När jag äntligen hade gått förbi den vackra skogen så var jag i blomsterängen. Viden lekte bland gräsen och de gladfärgade blommorna som låg på den underbara gräs mattan. Blommorna lyste i precis vilken färg som helst, solen lyste glatt och de små djurens sång kunde man höra.
Jag tog av mig mina skor la dom vid den lilla gula blomman och börja springa i den sköna gräsen. Jag la mig på den höga gräsen för att njuta en stund och vila, jag blundade för att njuta av solsken som lyste på mina ljusblå ögon.
Jag vaknade med ett ryck, mullrande moln närmade, små små regn droppar föll ner från de mörk gråa molnen. Genast ställde jag mig upp och sprang till den gula blomman som jag la mina skor vid, men skorna var borta så jag
fick springa hem utan skor.
Jag insåg att jag somnade mer än nån timme.
Hur kunde jag glömma bort att jag sov på blomsterängen bland de fina blommorna, jag skakade på huvudet så jag
slutade tänka på strunt prat. Jag fortsatte att springa, men jag var inte nära nog till mormors lilla stuga. Det började ösregna med regn som droppade jätte snabbt från de mörk grå molnen, mullrande började närma sig ännu mer så jag fick springa ännu snabbare.
Äntligen så såg man mormors lila stuga bland de stora träden som täckte stugan. Jag sprang snabbare men till slut tappade jag andan så jag fick stanna ett par minuter för att
återhämta mig själv. Nu så började jag springa några meter till så var jag
framme.
Jag stannade utanför mormors trädgård för att öppna grinden till trädgården. Jag stängde den snabbt efter mig och gick fram till ytterdörren och knackade hårt på dörren. "MORMOR, MORMOR ÖPPNA
DÖRREN" ropade jag och knackade så hårt så dörren skulle av,
varför måste det ta en sådan
tid? Dörren öppnades genast efter ett par minuter, men mormor såg ledsen ut. Hon tog tag i min ena arm och drog sig snabbt in till hennes varma famn, hon kramade om mig hårt så jag tappade andan. "Lova mig att du går. Lova mig att du lämnar allt och går för din egen säkerhet skull. Lova mig gumman LOVA mig." Sa hon tyst, några av hennes tårar rann på mitt långa ljusbruna hår. Hon hade inte släppt mig ännu från hennes varma famn. "Jag lovar, om du bara säger vad det är," jag puttade försiktigt undan henne så hon släppte taget. Hon svalde "Älskling" hon tog en kort paus och tog bort några tårar från hennes rynkiga kind, "du ska åka iväg till England". "ENGLAND?" jag skrek till så hon blev livrädd, sedan kollade jag överraskad på henne. Hon kollade upp och kom närmre, hon fick tag i min arm och drog mig i till hennes famn igen. "Jo det är så" hon tog ännu en kort paus, kramade o mig hårdare "din mamma ville skicka dig till England förut men jag sa att du skulle skickas när du blev 15 år och du är du en stor flicka." Jag knuffade undan henne, kollade på henne ilsket och sprang in till mitt rum. "Böja packa, du åker om 1 timme."
Jag slå till dörren med ett hårt grep, varför ska jag åka till England? Vad fan finns i England? Varför i hela friden ville mamma skicka mig till England? Vem ska jag vara hos? Alla dessa frågor fanns svar på men själv visste jag inte svaren. Nu måste jag överge min skola, mina närmaste och käre vänner och min dödssjuka mormor som skulle lida av smärta. Tårar börja rinna ner på min solbrända hud, jag torkade bort flera tårar från mina kinder, mina tårögda ögon kunde inte sluta spruta ut tårar, jag satte mig ner på sängen och började gråta, tankar och känslor visade sig fram, varför just
jag?
Det var första gången jag frågade mig själv den frågan men utan att få ett svar var det fortfarande frågan jag ville ha svar på,
NU.
"Minelle Olson, nu ska du börja packa, du ska åka till flygplatsen snart." Avbröt mormor mina tankar och frågor över varför jag skulle åka till England.
Jag reste mig upp från min säng med tårarna i ansiktet och tog fram min koffert, jag tog fram alla mina kläder, jag började packa ner allt jag hade i kofferten.
Efter några minuter så stod jag i ett tomt rum som hade bara en spegel, en säng och en garderob. Jag la den tunga kofferten vid min säng och började kamma mitt hår och tog på mig rena kläder. Så snart jag fixade till mig var jag äntligen klar, jag tog på mig mina skor och gick ut från rummet, stängde till dörren och stod i hallen. "Mormor jag är klar, när åker vi?" Mina ögon blev tårögda ännu en gång, jag hade lust att slänga kofferten och springa tillbaks till rummet och gråta. Men nu måste jag visa att jag är stark och inte gråter mer.
Mormor kom ut från sitt rum, gråtande "Kom nu Minelle vi åker innan vi kommer sent." Sa hon och gick till ytterdörren. "Vänta mormor, du är sjuk så var kvar du och ta väl hand om dig." Sa jag och gick fram till henne. "Oh, älskling du är den bästa som finns" hon tog en kort paus och log mot mig. "Du kanske ska veta det här, du ska stanna hos familjen Malfoy din mammas vänner." Sa hon och log ännu en gång. "M...al...foy?" Jag gav ett falsk leende. Malfoy, var lika svarta som deras efternamn. Jag hatade dom oavsett om mamma gjorde det. Mormor gick fram och kramade mig och jag kramade tillbaks, jag tog farväl och gick ut med kofferten. Jag satte mig i bilen och körde iväg till flygplatsen.
Fortsättning följer...
Mugglarportalen