Genomskinlig kärlek

Hej! Det här är bok 2 på Tiden lämnar djupa spår. För er som inte har läst den; LÄS DEN NU! Det är i alla fall hopplöst att läsa denna så länge ni inte har läst den.

VARNING! UNDER SPOILERN FINNS DET AVSLÖJANDEN OM SLUTET PÅ TIDEN LÄMNAR DJUPA SPÅR! SÅ ÖPPNA DEN INTE OM DU TÄNKER LÄSA DEN!!!!!!



Några taggningar som kommenterat Tiden lämnar djupa spår, som kanske även är sugen på detta:

Cilla Black
GinnyForever
Minihäst
Lunamoni
Hermione 1234
frida longbottom
Lillan Potter
LIA15
Ginny-
Desiree
-Luna-Lovegood-
Fleur Delacour
123vilde456
Fancy
Nuna + Luna=Neville

Shit vad många det blev!
Tack så jättemkt för att ni har följt mig, peppat mig och framför allt fått mig att fortsätta! Ni är en del och utan er skulle den aldrig blivit så bra som den tillslut blev!
♥♥♥♥♥♥♥♥

Den andra var AWESOME! Skriv!!

Bevakar!

Bevakar!!

Bevakar denna precis som din andra ff!!!

jag då D: xD

Förlåt!!! ♥
aw. Skriver dit dig.

Nu kommer i alla fall första kapitlet, alltså Elsies begravning! Och en stor hemlighet avslöjas! (jag älskar att göra er ledsna^^)

Kapitel 1
Bens kinder hade strimmor där tårarna runnit. Nu var dem slut. Bara borta. Men han grät inuti.
Han hade lika gärna kunna dött han med. Han hade faktiskt tänkt på det, självmord alltså, men han tänkte på vad Elsie sagt. En dag kommer vi träffas... Vad menade hon? Men hon hade låtit så säker, så han kunde inte svika henne. Inte än.
Den vita begravningskistan bars in. Det kändes konstigt att allt var slut. Ben kastade lite blommor. Påskliljor. Fast det gjorde bara allt värre, som om han trodde att allt var slut. För det trodde han inte. Eller?
Det var en annan sak som skavde också. Fast den skavde mest utan på. Det hade gjort ont när de ristat in den.
Han hade aldrig vetat det, bara känt och skrikit. Men sen hade han känt sig som en svikare.
Jaja, det här var Elsies begravning. Han skulle inte tänka på Elsie. Inte på det där dumma...
Men åh, Ben, nu tänker du på det igen! sa en röst i hans huvud. ELSIE, ELSIE. Elsie. Okej?
"Ja, sir", viskade Ben med ett leende. Rösten i hjärnan hade hjälpt honom mycket. Trots att det var han själv. Hur gick det ihop? Elsie var det.
Det skavde. Aj. Hur hade de ristat in det så hårt?
Då slogs Ben av tanken på VAD de hade ristat in. Han hade konstigt nog inte tänkt på det tidigare, bara Elsie Elsie Elsie. Men så är det väl när man älskar nån.
Han drog upp tröjärmen. På skinnet blottade sig märket.
Märket som bevisade att han var en dödsätare.

Wow, jättebra!

IIIIII dötsätarmärket!!!

NEEEEEJ!!!!

MEEEEEER NU!!! DET ÄR EN ORDER!!!!