Wallets and roses [Privat för Ninniku31 & Dragon Fantasy]

Under den viktorianska eran fanns det många rika och betydelsefulla personer som gjorde England väldigt stolt. Men så sedan så fanns det även dem som ingen ville nämna eller ens prata med, de fattiga så som ficktjuvar och tiggare.
En dag då en ung man är ute och ''jobbar'' så stjäl han en ägodel från en ung kvinna i ungefär samma ålder och får snabbt känslor för henne. Som ordspråket säger, kärlek vid första ögonkastet.



Min karaktär:
Namn:Leonardo ''Leo'' Huxley
Ålder:19
Kön: Man
Yrke/Jobb: Ficktjuv

Utseende:

En ung man som oftast klär sig i ett par väldigt slitna ljusbruna byxor,en sliten vit skjorta, en sliten mörk orange väst,en otroligt sliten mörk brun jacka samt ett par väldigt slitna svarta skor. Dessa kläder är mer eller mindre hans då han är duktig på att stjäla saker.
Har ett fickur som inte fungerar men som betyder mer än allt i världen för honom. Bär alltid på det och brukar även ha en top hat på sig som han stulit från en ganska rik man. Leonardo är en lång kille, över 185 cm och är ganska senig av sig. Är lite smalare än den ''normala'' kroppsbyggden. Har väldigt blåa och klara ögon.

Personlighet: Trots allt elände han gått igenom och har så är han oftast på ett väldigt bra humör. Skrattar och ler nästan hela tiden och älskar att reta folk.
Något vimsig ibland. Brukar både vara oseriös och seriös. Slug som en räv och är ganska smidig av sig. Duktig och snabb på att lösa problem.


Bakgrund:Föddes i en fattig familj som hade det väldigt svårt. Hans mor blev strax sjuk efter han kommit till världen och dog bara några veckor efter. Leonardos far drabbades svårt av hans moder bortgång och började supa ganska mycket men trots det så lyckade hans fostra upp Leo ordentligt tills han var 7 i alla fall eftersom då började han supa ännu mera,röka och besöka bordeller och brydde sig inte riktigt om sin son mer. Men trots det så klagade han alltid att det var hans fel att hans fru dött och att de inte hade någon mat på bordet.
Vid 10 års åldern lämnade Leonardo sin far,trött på hans missbruk och misshandel.Han stack in till storstaden där han iakttog folk som stal ur folks jackfickor,väskor osv och lärde sig snabbt hur man gjorde det och bara något år senare så var han en av de duktigaste inom sitt ''arbete''.

Övrigt: Fickuret han bär på tillhörde hans mor och inuti i det finns det ett foto på henne.Hamnar alltid i trubbel men tar sig alltid ur det.

Namn: Diana Gyllenstierna
Ålder: 18 år
Kön: Kvinna
Yrke/Jobb: Gift/Prydnad för sin man.
Utseende:

Långt rött hår, blek hy, smal nästan tunn kropp, ca 170 cm lång och med klarblå ögon.
Klär sig i dåtidens vida klänningar med hård åtdragen korsett.
Personlighet: Aldrig glad och lever oftast i ett tungsinne som läkare försöker bota. Hon är egentligen en glad och lustig kvinna men tack vare sin hårda uppfostran till en perfekt adelsdam och sitt olyckliga gifte så visas det aldrig.
Bakgrund: Enda dottern i en fin adelsfamilj, för att fadern skulle få mer makt så gifte han bort henne när hon precis fyllt 13 år.
Äter örter för att slippa bli med barn och hoppas på så vis att maken skall skjuta bort henne.
Men örterna och livet hennes tynger hennes sinne och hon ler aldrig och är sällan glad.
Övrigt: Önskar sig ett annat liv!

[Då startar jag c:]
Det var en aning kyligt,men det kanske inte var så konstigt om man nu var Leonardo Huxley som inte direkt var en av de rikaste. Dagen för honom hade precis börjat och hans läppar drog ihop sig till ett glatt men ändå slugt leende. Lite slarvigt borstade han av sig för att sedan bege sig ut i staden.
Som den fattiga unga man han var så ''bodde'' han uppe på en gammal vind som var ganska kall men trots det så trivdes han i den. Den hade en liten öppen spis,ett litet bord och han själv hade gjort sin egen bedd. Visslandes på en glad melodi lämnade han sin boning.
Som den lite märkliga filur han var så gled han ner för trappräcket och landade på fötterna när han väl nådde marken. Med sina långa och tysta steg gick han mot stadens centrum. Där fanns alltid mycket folk och om där var mycket folk fanns där gott om värdesaker och plånböcker i deras fickor!

Diana sätter sig håglöst i vagnen som är förspänd med två svarta hästar, morgonen är ännu kulig men det bekommer henne inte ens. Hon har sin blåa kappa över den hårt åtdragna klänningen, båda en gåva från hennes man som nyss kommit hem från en av sina resor. Hennes man ja, greve von Gyllenstierna, skulle han inte komma snart? Jo, han kom nu hans stora feta gammelmans kropp tränger sig in i vagnen och kusken sätter igång hästarna. De ska mot staden, på någon middag men först mot marknaden en stund. Diana visste att det var för att visa upp henne, visa vilket vackert litet smycke och prydnad hon var. Diana ser på honom och undrar om han någonsin varit ung? Han var minst sextio och i sin svarta rock såg han knappast fagrare ut.
Då de är framme kliver han ut och hon får sedan hjälp ner av kusken innan han kör iväg och de börjar gå runt bland marknadsstånden.

Bland de yngre ficktjuvarna och de ficktjuvarna som inte var lika bra som Leonardo brukade följa efter honom eller iaktta honom när han ''arbetade''.
Just nu så följde en pojke efter Leonardo. '' Leo! Kan jag få följa med!'' bad pojken. '' Hm?'' Leonardo vred på huvudet och såg mot pojken och log ett brett leende. '' Visst,men du ska vara tyst och stör mig inte när jag är mitt i mitt arbete. Med samma melodi som han visslade på fortsatte han mot marknaden med pojken hack i häl. Pojken håller ett bra avstånd från honom när han signalerar mot pojken att han börjar arbeta. Tack vare sin slughet och snabbhet så dröjde det inte länge fören han hade tre andras plånböcker i sin egna jackficka. Plötsligt fick han syn på ett par som liknade greve och grevinna, rika såg dem i alla fall ut.
Med vanliga men tysta steg närmade han sig paret. '' Oh,vilken trevlig dag! Inte sant min herre och fru?''
Leonardo log ett brett leende mot dem och gjorde en gest mot dem med sin top hat.

Diana vänder sig långsat mot rösten och skulle precis svara då greven nöp fast hårt i hennes arm så hon kved till och betraktade kyligt den unge mannen. "Du skall inte prata med sådana Diana. Hur många gånger ska jag behöva säga det till dig?" sa han och spände hårt ögonen i henne och hon kved innombords. Det var inte lätt att göra honom till viljes och nu visste hon att det vankades stryk när hon kom hem. Här i allas närvaro hkunde han inte göra annat än att tala med och den unge mannen ignorerade han totalt, simpelt folk skulle de inte bablanda sig med.
Diana såg på honom och registrerade med sina sorgsna ögon att han var mycket vacker, stilig och det där glada leendet. Hon hade gladeligen gett bort alla rikedomar för att få leva ett liv som hans, med honom. Visst var han fattig, men han bestämde över sitt eget liv. Hon bestämde inget. Först från sin stränga uppfostran i hemmet med stryk vid minsta företeelse och sedan vidare till hennes man som fortsatte uppfostran, men nu var det mer för hans höga nöjes skull att se henne plågas.

Leendet stannar kvar trots grevens kommentar. Smidig och slug som han var hade han redan tagit mannens plånbok och något ur kvinnans. Men vad visste han inte riktigt då han lagt ner det i sin ficka.
'' Ha en fortsatt trevlig dag då'' Han blinkade med ena ögat mot kvinnan innan han åter igen gjorde han en gest med sin hat och vände sig sedan om och gick lugnt ifrån paret.
Den här dagen kunde nog bli ganska lyckad,kanske till och med en festmåltid och nya skor och strumpor denna dagen! Åter igen började han vissla sin glada melodi när han nästan dansade förbi folk som var i hans väg. Men en sak som han inte kunde glömma var kvinnan. Hon var otroligt vacker, det kunde han inte förneka. Men gubben var ingen vacker syn alls. Gubben såg ut något som katten släpat in om inte värre.
Pojken som följt efter honom gick nu åter igen hack i häl efter honom. ''Wow! Du är helt otrolig!'' utbrast pojken och Leonardo log ett ännu bredare leende. '' Jag vet, men som det gamla ordspråket säger. Övning ger erfarenhet'' De hade nyligen gått förbi ett stånd med en massa äpplen och just nu plockade Leo upp ett äpple från sin ficka och tog en tugga av det medan han vandrade.

Diana såg efter pojken, eller ja mannen, hade han blinkat åt henne? Han hade visst det, och han hade tagit en brosch som suttit på kappan. Inte för att hon brydde sig han kunde gärna få ta den, det var en gåva från hennes make, alltså inget att ha. Kunde han inte ta hennes ringar med? så hon blev ogift. Men hon skakade bort tanken då greven förde henne längst marknadens stånd, hon skulle inte komma från detta äktenskap om hon inte flydde staden och levde på gatorna. Hon hoppades att mannen inte skulle bli tagen och att greven inte skulle märka vad som nu hade försvunnit ur hans fickor.
De gick vidare och återigen snuddade hennes tankar vid mannen medans hennes man hade stannat att prata med några fina herrar och hon tyst fick stå bredvid och bara betraktas, hon var inte värdig att prata med män det visste hon.

Nära marknaden fanns även den svarta marknaden och det var där Leonardo fick pengar för plånböckerna som nu var tomma och andra värdesaker han tagit.
Nu hade han pengar och det verkade som om han skulle kunna få leva lite lyxigare än vanligt. Med ett glatt leende på läpparna så satte han sig ner på tunna som innehöll antigen mat,dryck eller spik. De klara blåa ögonen fick syn på samma kvinna igen och hon verkade inte vara direkt road av att stå tyst medan hennes så kallade man pratade med några andra män.
Äpplet höll han fortfarande på att äta medan han iakttog dem. Han kunde inte riktigt släppa henne med sin blick. Plötsligt fick han en tanke... Han undrade om han kunde träffa den gamla gubbstrutten med sin äppleskrutt... Leonardo blundade med ena ögat och siktade och kastade sedan iväg sin äppleskrutt som for mot den gamla mannens nacke.
Precis när han kastat iväg äpplet så gömde han sig i en small och mörk springa som låg ganska nära där han precis suttit. En smal springa där bara smala personer kunde komma igen, en sådan som han själv med andra ord.

Diana rycker skrämt till av vrålet som kommer från greven då han förbannat vänder sig om. Men det är inget där, inget förutom en äppelskrutt. Diana kunde inte låta bli att le lite, han såg så skrattretande ut. Snabbt vänder han sig mot henne med rasande blick och leendet dör ut lika snabbt som det kommit. "Och vad skrattar du åt?" säger han rasande och tar hårt tag om hennes överarm och trycker åt så hårt att hennes ögon tåras och hon visste att hade de bara vart hemma hade han i denna stund slagit till henne. Men han behärskade sig i folks närvaro och började kalla till polisen.