Folk som inte riktigt passar in.

Hej, jag tänkte att det här kunde vara en tråd för dem som känner att de inte riktigt passar in. Som har svårt att hitta sin plats.

Jag är en väldigt blyg person som har mycket svårt att få vänner. Jag tänkte att det kanske fanns fler därute som också har det problemet. Jag vet i alla fall hur svårt det är att vara blyg. Men det kan finnas andra personer som har något annat problem som de kanske vill ta upp och få stöd i.
Jag tänkte att den här tråden passade bra för sådant.

jag har själv varit den personen som stod och tittade på när andra skaffade nya kontakter, idag har jag slappnat av mera och bryr mig inte om jag skulle göra något klumpigt, jag skrattar och fortsätter, funkar de inte så är de ingen jag väljer som vän, inte heller fiende. (förstå mig rätt) Men de tar ett tag innan de släpper att vara "blyg" jag släppte de hela förra sommaren. (22år gammal)

Jag har också alltid varit den blyga och har svårt att få vänner. När jag väl umgås med folk brukar jag alltid dra mig undan. Jag gillar att vara för mig själv men jag vill också känna att jag inte är utanför på något sätt. Brukar inte heller prata högt offentligt då det känns som att folk kommer att titta på mig. Vet att det bara är någon fixidé min hjärna har men ja... :$

Jag är blyg runt nytt folk och jag pratar sällan med folk som inte pratar med mig. Och de första gångerna de pratar med mig så är det väldigt sällan jag säger nånting själv, jag brukar svara på frågor och tilltal, men aldrig initiera något själv.

Jag har aldrig tyckt mig själv intressant nog för att tala om. Också därför jag är fruktansvärt dålig på att skriva presentationer och personliga brev till jobbansökan.

Jag var mobbad under hela grundskolan och jag vet ännu inte varför. Jag antar att det var för att jag inte passade in, men jag vet inte vad de tyckte var udda då.

Under högstadiet så började jag tänka att "Fuck it! Jag passar inte in ändå. So I could just make a point of it." Så jag bestämde mig för att aldrig mer försöka passa in och sen dess har jag antagligen blivit mer och mer annorlunda. Skillnaden är att nu gillar jag det

Det enda som kan vara svårt när man är annorlunda är att hitta någon som man connectar med 100%. Men jag tror jag har börjat hitta rätt nu. Vilket bara betyder att man är aldrig ensam även om man är annorlunda. Passar du inte in där du är nu, så finns det alltid någon plats, någonstans, där du kommer passa in I think I've found mine.

Ja, jag har försökt att bara slappna av och vara mig själv, För jag bryr mig faktiskt inte så mycket om vad folk tycker om mig. Men det som jag tycker är svårt och jobbigt, det är när man tror att man har vänner och så vänder dem en ryggen.

Min bästa vän som jag har haft sedan ettan ända upp till 9:an vill inte ha med mig att göra, och då börjar man undra vad man har gjort för fel.

Men en rolig sak när man är blyg och alla folk runt omkring en vet det. Det är om man säger något, för då blir dem alldeles osäkra. För dem känner inte mig, men jag känner dem.

Jag vill inte avbryta folk som pratar och därför är jag den där som sitter tyst och kollar på och lyssnar på vad alla andra säger. Jag känner alla, men ingen känner mig.

Vill bara tillägga att alla känner någon gång att de inte passar in. Det är ingenting ovanligt eller konstigt, utan en del av att vara människa.

Ta hand om er!

Jag är också blyg, jag svarar ibland inte på frågor även fast jag vet ett svar.

Jag har redan ganska många kompisar, men det är svårt att skaffa nya, jag är sällan den som startar ett samtal.

Jag är mer "oblyg" med dem jag känner väl.

jag vet inte.
men jag tror inte jag känner någon som faktiskt i sitt hjärta känner att de "passar in".

jag är också blyg i nya sammanhang. men försöker tvinga mig själv till jobbiga saker.
typ som att åka på saker själv, där man vet att man kommer ha roligt.

den här tråden är perfekt för mig i så fall.

Jag kan inte påstå att jag är blyg. När jag var liten (vi snackar från cirka fyra till sex års åldern) så kunde jag prata med vem som helst - i sanningens ord så började jag prata med helt främmande människor när jag var ute och gick t.ex. ned till centrum med mamma för att handla osv. Jag kunde leka med vem som helst, jag behövde inte känna någon för att kunna ta kontakt med denna. Jag älskade människor helt enkelt och älskade att lära känna nya människor - plus att jag nog var jävligt bra på det.

Sedan förändrades det i grundskolan dock. En av de nya människorna som jag blev riktigt nära vän med (läs; bästa vän) gissar jag på att hon förstörde allt för mig och började snacka skit om mig med de andra i klassen när jag började säga ifrån om saker och ting (den personen var nämligen en sådan människa som ville bestämma allt och som ansåg att ingen annan fick ha några åsikter, samt att ingen annan kunde ha rätt om något). Efter det var jag mobbad i hela grundskolan och jag stängde mig för omvärlden. Jag pratade inget och kände att något antagligen var rejält fel på mig eftersom alla som jag en gång hade kallat för "vänner" hatade mig helt plötsligt. Enda gångerna som jag dög och som folk ville vara i min närhet var på idrottslektionerna pga att jag alltid har varit en sportfåne som älskat att idrotta och röra på sig (och som var nästan jätte bra på det). Och andra tillfällen när jag dög var då de andra i klassen hade bråkat och var osams och inte ville gå runt ensamma på rasterna; då gick det helt plötsligt att vara med mig igen. (kan dock inte påstå att jag gillade när det var så, eftersom jag fattade att jag knappt dög då, samt att det även var då som jag fick höra mycket av all den skit som de sade om mig bakom min rygg när jag inte var i närheten)

I högstadiet visste jag redan ifrån första början, efter bara en vecka eller så, att allt skulle skita sig för att jag inte var ett dugg som alla andra i klassen... Jag var tyst mycket, inte för att jag var blyg... Min anledning var då för att jag i sanningens ord inte fattade för fem öre vad alla pratade om, enda gångerna som jag kanske inflikade något var när det var sport-relaterat - men det var knappt att jag sade något de gångerna också, för de bytte samtalsämnen snabbare än vad jag själv gör i dagsläget och jag ville inte avbryta när någon pratade. Därav stod jag ifrån mitten av sjuan i utkanten och orkade inte bry mig om att försöka bli en del av gemenskapen i klassen eller att ens känna att jag var som de andra... Jag visste redan att jag inte var som dem och i sanningens ord ville jag inte vara som dem heller. Jag har alltid haft en ganska klar tanke om att jag vill vara mig själv och ingen annan, om någon inte accepterar mig för det är det upp till dem.
Dock kan jag väl erkänna att jag i sanningens ord inte ens kände mig som en människa under högstadiet... Det enda som jag bokstavligt visste att jag gillade var djur, natur, sport, Bionicle och Harry Potter... Och att min favoritfärg var grön. Men det var det enda som var jag och det kändes inte som lagom mycket för att göra mig själv till en person... Speciellt inte eftersom jag redan då märkte att mitt intresse för sport och Harry Potter började försvinna i glömskan... Så det var ungefär då, under slutet av sommarlovet mellan sjuan och åttan, som jag började försöka bygga upp något som skulle kunna få mig att känna mig som en människa... Jag hade såklart ändå inte för avsikt om att bli som alla andra, för det som tilltalade dem tilltalade inte mig... Jag ville bli något som jag skulle kunna kalla "jag" och känna mig stolt över... Jag orkade inte bry mig om deras åsikter om mig helt enkelt, jag orkade inte bry mig om att försöka skaffa vänner i den här lilla byhålan som jag är bosatt i - för i min åsikt är majoriteten av alla bara kopior av varandra för att de är rädda för att sticka ut och inte vara som alla andra... Visst, jag umgicks med folk som jag lärde känna via diverse hemsidor på forumträffar eller när jag bara träffade folk som jag klassade som mina närmsta vänner... Men jag fattade redan där att det var bättre att bara träffa dem någon gång då och då utan att se dem som vänner... (jag har kommit fram till att jag inte är till för att ha vänner nu för tiden)

I gymnasiet fortsatte jag som jag hade gjort under den sista tiden i högstadiet, att bygga upp mitt eget jag för att jag fortfarande inte kände mig som en person... Det var nog inte förens i slutet av ettan under sommarlovet som jag faktiskt kände "nu är jag en person och nu ska jag bara fokusera på det som är mig"... Och det gjorde jag helt enkelt... Dock gjorde jag väl misstaget att faktiskt bli vän med folk i min klass och att jag började umgås med folk i skolan också (därav har jag fått problem med halsen, liksom testa att gå så tyst som möjligt under cirka fem års tid och sedan bara prata de få gångerna som lärare tilltalar dig under ytterligare tre års tid för att sedan helt plötsligt behöva prata så sjukt jävla mycket mer än vad du har gjort under hela ditt liv upp till den punkten... det skiter sig totalt, min hals klarar fortfarande det inte och jag måste käka halstabletter så gott som dagligen för att jag får så jävla ont)... Visst... Jag är väl glad att till och med de personerna som jag klassar som vänner sedan min tid i gymnasiet ser mig som en människa, accepterar mig för den jag är och ser mig också som en vän, även om jag bara är en av en enorm mängd vänner som de bara umgicks med någon gång i bland när ingen av deras närmre vänner hade tid till att umgås med dem men att de fortfarande ville vara med någon ett tag.

Och nu på senare tid har jag till och med fått höra att folk bokstavligt till och med ser på mig att jag inte är som andra på min utsida också... Vissa har sagt saker som "man respekterar dig för att det märks att du skiter fullständigt i vad folk tycker om dig" eller "man märker dig före man lägger märket till andra" osv... Jag antar att det känns fint... Jag har inte riktigt hunnit att greppa det, men jag ser inte alla de kommentarerna som negativa... Det bevisar bara för mig själv att jag faktiskt har lyckats med något som jag inte lyckades när jag var yngre... Visst, det tog mig cirka fem och ett halvt år att faktiskt bli en person igen, men jag har uppnått det nu och det får mig själv att känna mig säker i vem jag är. För nu är jag någon och jag vet vem "jag" är när jag tänker på det ordet riktat mot mig själv.

Visst, det finns nog i sanningens ord många som man märker som sticker ut ur mängden och som antagligen känner "jag passar inte in", vissa kanske känner det som negativt medan en del kanske är som mig och känner att det är bra att inte passa in. Jag ser ofta folk som sticker ut ur mängden med sitt utseende när man går runt på stan (dock kan jag väl erkänna att det i sanningens ord så gott som aldrig har hänt här i min byhåla, för här försöker seriöst majoriteten av alla, oavsett ålder, att inte sticka ut... jag antar att alla som bor här vet att man får skit för det i de här trakterna och därav inte vågar) och de är säkert så med sina personligheter och intressen också... Jag kommer aldrig att se det som negativt... Jag respekterar de i min omvärld för vad de är och dömer inte folk baserat på det... Okey, alla dömer folk, men jag försöker att inte göra det, men jag dras mot sådana personer som jag märker är ungefär som mig medan jag tycker synd om de personerna som inte vågar göra annat än att följa strömmen.