Nej [berättelse]

Här kommer en berättelse som jag har skrivit, betyder guld om ni läser [: ♥

Titel: Nej
Språk: SV
Rating: Det avgör man bäst själv, kan innehålla våld och lite kärlek men inte direkt farligt :9 .. Typ PG
Färdigskriven. Nepp
Handling: Många barn försvann för tio år sen, men ingen kunde ta reda på var. De togs till en ruinerad stad, med murar som ett fängelse. Men när kidnapparna försvann lämnades barnen kvar. Nu lever mer än hundra tonåringar ensamma. Allt är kaos och mitt i allt finns Alice. Hon är sexton år och försöker att tillsammans med sin pojkvän Matt klara sig. Men inget blir som Alice har tänkt sig, hennes liv vänds upp och ner och allt förändras från lugnt till hemskt.

Låter okej? ♥ Här kommer i alla fall ett kort, rätt lugnt kapitel. :b

1.

Han såg på mig med sina bruna, trötta ögon.
-Är du okej Liss? Mumlade han och jag nickade trots spränghuvudvärken.
Han var så fin, Matt. Och han var min. Jag var hans.
Jag satte mig upp och drog upp den för stora tröjan över axeln så att den skulle se lite mindre ut som en säck. Plötsligt dök en rynka upp mellan Matts ögonbryn och han reste sig upp.
-Vi borde nog ta oss härifrån innan de kommer tillbaka. Sa han och räckte mig sin hand.
De. Starka som slår ihop sig mot de svaga. Slut blir inte alltid som i sagorna.

Jag lutade hakan mot knäna. Vinden blåste och ibland kunde det bli riktigt kallt i det lilla skjulet som var mitt hem. Då brukade jag sätta på mig dubbla lager tröjor och krypa ihop bredvid Matt. Gud, vad hade jag gjort utan den killen?

Ibland kommer som små blixtar av min bakgrund tillbaka genom huvudet. Av min familj minns jag inte mycket, bara en svag doft av vanilj, en hand mot kinden… Det är de värre minnena som tar över. De som jag helst vill glömma.

Jag lutade mig mot Matts axel och han såg ner på mig. En darrning gick genom min kropp och jag lutade mig närmare honom. Han la handen på min rygg och kysste mig.

Låtter bra *Bevakar*

Tack ( ; Lida

VSG!

Bra! *bevakar*

Jättebra! *bevakar*

Tack, blir så glad ♥

2.

Jag gick snabbare och kände paniken komma krypande. Hörde jag inte röster? Jo. Tysta röster, tysta steg. De var här, på väg mot mig. Jag var deras levande mål.

Första gången jag mötte dem var jag bara nio år gammal. De ställde sig framför mig och bad mig att ge dem allt jag hade. Jag vägrade. En hand på min axel. Hårt. Efteråt gick jag barfota hem och darrade av köld.

Jag sprang nu. Bort från dem. Om de ens hade varit där… Jag satte mig ner på marken och andades långsamt och tungt. Den kalla luften kändes skön. Jag fick syn på någon längst in i ett hörn av muren.
-Hallå? Frågade jag försiktigt.
Det var säkert bara en av de där barnen som aldrig hade mat, som satt på gatan, grät och tiggde. De där som det gjorde ont i hjärtat att se på eftersom man visste att om man gav något till dem hade man inget själv. De som man visste inte hade en så lång tid kvar.
Jag tog ett steg närmare. Hon verkade sova. Jag sjönk ner på huk och möttes av hennes mörkt gröna ögon.

-Vem är du? Sa hon långsamt, som om varje ord var svårt att få ur sig.
-Alice. Mumlade jag och lyssnade på hennes rosslande andetag.
Vi sa inget mer till varandra men ändå visste jag att jag någon gång skulle se flickan igen.

Äntligen framme. Hemma. Allt var bra nu. Jag sköt den gnisslande dörren.
-Jag är tillbaka. Ropade jag och hoppades att Matt skulle vara här.
Jag tände ett ljus och hoppade baklänges med uppspärrade ögon.
-Välkommen tillbaka. Sa en lång, muskulös kille och flinade brett.
Sju andra klev fram bredvid honom
-Vi har väntat på dig.

Supperbra kapitel!!

Jättebra! ♥

scaryyy...