Quel fara

Roll mellan Mort och Vildvittra

Landet Quel fara (God jaktlycka på alviska.) döpt eftersom skogarna förr gett god jaktlycka är under århundraden dömd att leva under gryma maktgalna härskare.

I staden Yaana bor ättlingar till människor och varelser som förr var fria. Det vill säga här finns det blandraser, men utspädda med åren syns det knappt.

I skogen gömda i det fördolda bor ättlingar till alver, dvärgar och liknande .

Men alla dessa har glömt deras krafter och hur man strider och smider och liknande.
Räddningen kommer då en grupp kringresande normader kommer och ställer allt på sin spets, ska de rädda landet och folket, och få en egen plats att leva på som de så hett eftersträvar? Eller ska de alla gå ett grymt öde till mötes.

Namn: Aurora Alemae
Ålder: 17 år
Kön: Kvinna
Utseende:
– utan vingar ofc.
Ras: Nymph/Människa/Alv.
Hennes mor var en nymph hennes far en blandning mellan människa och alv.
Boende: Kring resande med sin lilla grupp av ”underhållare” som alla egentligen är en blandning av olika raser.
De reser ifrån stad till stad på jakt efter något ställe där de kan leva i fred och vara dem de verkligen är.
Yrke/lärande: Målare, målar av människor på marknader och liknande, kan också jonglera till en viss del.
Lär sig svärdskonst av Cennon som ingår i deras lilla nomadgäng och utforskar sina förmågor hon fått mor.
Rollare: Mort

Namn: Lavinia Lortia
Ålder: 16 år
Kön: Kvinna
Utseende:
Lång och smal, mager.
Ljus blek hy.
Eldrött midjelångt , tjockt hår och klarblåa intensiva ögon.
I nacken har hon ett vitt födelsemärke format som ett eklöv, vilket betyder att hon tillhör en gammal alvsläkt med magiska förmågor.
Ras: Alv/Människa, hon har alvblod i sig sen genarationer tillbaka.
Men detta betyder att hon ärvt alvernas skönhet och skicklighet.
Boende: Bor på krogens/värdshusets vind.
Yrke/lärande: Jobbar som servitris på krogen och även så säljer värdshusvärden henne till manliga betalande gäster.
Övrigt: Sen sina föräldrars död gör hon allt för att Lancelot skall överleva.
De båda får bo på värdshusets vind och få lite mat om han spelar på sin fiol för kroggästerna och hon säljer sig till dem.
Rollare: Vildvittra

Namn: Cennon Anfirg.
Ålder:189 år men ser ut att vara runt 30.
Kön: Manligt.
Utseende: Ljust, rakt hår, raka fina drag, spetsiga öron som han brukar täcka med en tygbit bunden runt huvudet. Gråblåa ögon, bred mun.
Släkte/Ras/"Kraft": Halv alv, halv människa.
Övrigt:Är Auroras fars broder.

Namn: Nathaneal.
Ålder: Runt 13 år.
Kön: Manligt.
Utseende: Mörkt, rusigt hår som oftast står åt alla håll. Nougat bruna ögon som nästan alltid har en liten glimt i sig. Ganska så kort och relativit smal men inte mager, lite spinkig sådär.
Släkte/Ras/"Kraft":Är ättling till en av de sju stora magikerna. (Vet inte riktigt vilka de är eller vad de är kända för men det kanske vi kommer på senare. xD)
Övrigt:

Namn:Heddi
Ålder: Ingen vet säkert men mellan 70-80 år.
Kön: Kvinnligt.
Utseende:Gråaktigt hår med vissa bruna inslag som alltid sitter upp i en knut i nacken på henne. Hennes ögon är blågröna, hon är väldigt rynkig, kort och går alltid framåt lutad. Är lite rund.
Släkte/Ras/"Kraft": Är en siare av något slag.
Övrigt: Kan dock inte se allt utan bara små glimtar, har inte makten att ändra det hon ser, hon kan också se det som har skett så som det som kommer ske.

Namn:Vanog Oldingie.
Ålder:78 år men ser ut att vara runt 35 eller något.
Kön: Manligt.
Utseende: Kort, väldigt robust, har ett "ihoptryckt" ansikte som inte tycks vara särskilt attraktivit av människor. Han har långt, mörkrött hår som alltid ligger i en fläta längst hans rygg. Små, ettriga gråa ögon.
Släkte/Ras/"Kraft":Dvärg.
Övrigt: Hans skägg växer otroligt fort.

Namn: Lancelot "Lanc" Lortia
Ålder: 10 år
Kön: Man
Utseende: Lik sin syster, eldrött rufsigt hår och klarblåa ögon.
Mager och gänglig, fint byggd, ljus hy.
I nacken har han ett vitt födelsemärke format som ett eklöv, vilket betyder att han tillhör en gammal alvsläkt med magiska förmågor.
Ras: Alv/Människa.
Har alvblod i sig en genrationer tillbaka men har ärvt deras fagra utseende och talangen till att spela vacker musik.
Övrigt: Lancelot är blind, men kan spela enastående vackert på sin fiol.
När han spelar är det som att hela värden försvinner för honom och han är helt uppe i sitt spelande.

Blir jättre bra.

Min Mall
Namn: Aurora Alemae.
Ålder: 17 år.
Kön: Kvinna.
Utseende: – utan vingar ofc.
Ras: Nymph/Människa/Alv. Hennes mor var en nymph hennes far en blandning mellan människa och alv.
Boende: Kring resande med sin lilla grupp av ”underhållare” som alla egentligen är en blandning av olika raser. De reser ifrån stad till stad på jakt efter något ställe där de kan leva i fred och vara dem de verkligen är.
Yrke/lärande: Målare, målar av människor på marknader och liknande, kan också jonglera till en viss del. Lär sig svärdskonst av Cennon som ingår i deras lilla nomadgäng och utforskar sina förmågor hon fått mor.

är detta okej?

Perfekt

Namn: Lavinia Lortia
Ålder: 16 år
Kön: Kvinna
Utseende:

Ras: Alv/Människa, hon har mer alvblod i sig sen genarationer tillbaka.
Men detta betyder att hon ärvt alvernas skönhet och skicklighet.
Boende: Bor på krogens/värdshusets vind.
Yrke/lärande: Jobbar som servitris på krogen och även så säljer värdshusvärden till henne till manliga betalande gäster.
Övrigt: Hennes bror Lancelot är 6 år och till utseendet lik sin syster med det eldröda håret och den magra, bleka och långsmala kroppen.
Dock är han blind och sen sina föräldrars död gör hon allt för att han skall överleva.
De båda får bo på värdshusets vind och få lite mat om han spelar på sin fiol för kroggästerna och hon säljer sig till dem.

Vill du börja eller ska jag ?

Du kan xD

Aurora hade varit uppe sedan gryningen. Solen hade färdats över himmelen medan de vandrat och snart skulle de vara framme, de borde i alla fall vara framme snart vid Yaana. Aurora var glad att hon hade skaffat sig en sjal som hon nu hade runt huvudet och axlarna i skydd mot de starka solstrålarna. Förutom sjalen bar hon endast en tunn klänning så som det var förväntat av en ung kvinna i hennes ålder även om hon gillade byxor bättre. Fötterna var bara som vanligt, hon gillade känna jorden mellan tårna och det mjuka gräset under fötterna. I handen höll hon grimskaftet till den lilla åsnan som drog deras vagn med behörigheter. Egentligen hade de inte behövt hålla honom men det var mest för syns skull ifall någon skulle möta dem på den ödsliga landsvägen. Jämte henne traskade Cennon som såg ut att vara medelålders men Aurora visste bättre. Alla såg inte ut att vara dem de verkligen var.
”Borde vi inte vara framme snart”, muttrade Nathanael för hundraelfte gången.
Aurora kunde inte hjälpa att le emot den lilla krabaten. Han hade något över sig som gjorde att man inte kunde hjälpa att tycka om honom. De bruna ögonen mötte hennes för ett ögonblick men vändes sedan emot Heddi som befann sig längst bak i deras lilla klunga. Heddi såg ut som endast en gammal harmlös kvinna men på något sätt verkade hon kunna se sådant som ingen annan såg. Hon var väldigt intuitiv. Ingen svarade Nathanaels fråga utan vandrade istället på.
”Men varför just Yaana, det fanns ju så många andra städer i söder vi skulle kunna besöka som vi inte hade behövt gå så långt för att nå”, fortsatte Nathanaels malande.
Ingen svarade på frågan som han hade ställt så många gånger förut. Aurora höll dock med honom till en viss del. Hon var tveksam till att de skulle finna en fristad som de andra trodde men hon vågade inte säga emot Heddi och hon ville inte bryta upp ifrån den lilla gruppen som blivit som hennes familj. En svag bris fick Auroras sjal att lyfta lite ifrån hennes brända axlar. Det störde henne att hennes hy var så ömtålig.
”Titta!” utbrast Vanog med sin mörka, hesa röst.
Vanogs röst matchade hans utseende. Han var kort minst hälften så kort som Aurora men otroligt bastant. Han var den enda av sin sort som Aurora någonsin hade träffat men han var allt hon hade förväntat sig.
Vanog pekade upp mot skogsranden var de kunde skymta berg långt i fjärran, det tog ett tag för Aurora att se det men så såg hon spiran som tillhörde slutet på ett högt tak.

Lavinia sträcker på sig då hon hör att värdhusvärdens fru börjar fixa i spisen där nere för att fixa gröt till tidigt vaknande gäster. Värdshuset låg inte vid stadens utkanter utan mitt i staden. Det var en stor och fin stenbygnad som de flesta hus var i stadens mitt. De krogar och andra träkåkar och skjul fanns i stadens utkanter, dit gick aldrig någon av den finare befolkningen. Nej, dit hörde alla dem som inte var adlade eller bar konungens gunst, alla de fattiga stackare som mer eller mindre slava för att kunna betala in skatt till konungen och hans adel.
Lavinia och Lancelot tillhörde egentligen de som levde utanför stadens mitt. Eller de tillhörde fortfarande, men tack vare sin skönhet fick hon och Lancelott bo här på vinden.
Eller mycket till att bo var det inte, en tunn madrass med en maläten filt över sig, det var deras bo på vinden.
De ägde inget i världen, inte ens kläderna på kroppen för dem tillhörde värdshusvärlden. En djupt uringad blus och en klarblå kjol med ett hårt åtdraget livstycke till, som tryckte upp hennes bröst så var man kunde se hennes behag och framhävde hennes smala midja.
När hon klätt på sig allt detta väcker hon försiktigt Lancelot. Hennes älskade Lancelot, han som betydde allt i hennes liv. "Vakna nu." säger hon lågt och hjälper honom på med den vita skjortan, svarta byxorna och den klarblåa västen. Båda hade de med svarta kängor, båda med klarblå ögon, båda med eldrött hår och båda med magra bleka kroppar, det enda som skiljde syskorna åt, föruto kön och åklder var att Lancelots ögon inte kunde se.
Ögonen kunde inte se men hans långa bleka fingrar kunde spela, han spelade så vackert på sin fiol att skulle själva näcken höra det skulle han gapa av avund.

På åkermarken runtomkring statsmuren arbetade det tunna, magra, seniga män och kvinnor. Alla hade de något dött i blicken. Aurora kände sig obekväm. Hon gillade inte städer så mycket utan föredrog att befinna sig i vildmarken som så många kallade det. Ända sedan hon kunde minnas hade hon känt bandet mellan sig själv och växtligheten. Det var som om små, osynliga nervtrådar länkade dem samman. Hon kunde inte förklara det på ett bättre sätt.
Då de vandrade förbi åkrarna var det nästan som om växtligheten hälsade dem välkomna men hon sa inget till de andra. Hon hade försökt att förklara för Heddi en gång men hon verkade inte förstå och om inte Heddi förstod skulle troligtvis inte de andra heller.
Framför dem uppenbarade sig den enorma stadsmuren som bestod av enorma stenar och lera. Den var flera manslängder hög och tornen på var sida om stadsporten var ännu högre. Ovanpå muren kunde Aurora skymta soldaterna bakom tinnarna i sina blåsvarta uniformer spatsera. En djup vattenfylld vallgrav var grävd precis utanför muren och de var tvungna att passera en stor träbro för att komma in i staden. Aurora kastade en blick mot Vanog som hon visste var livrädd för vatten men han verkade lugn.
”Halt”, ropade en soldat till dem då de närmade sig.
Både över bron och genom stadsporten passerade en rad olika människor utan att bli stannade. De hade vidtagit alla åtgärder som de brukade göra innan de begav sig in i en stad. Cennon hade bundit ett tygstycke kring sina öron för att inte visa det något spetsade öronen, Vanog rakade dagligen av sig skägget som envisades med att växa mycket snabbare än vad som var normalt, Heddi hade väl gömt deras mer underliga tillhörigheter i de hemliga facken i vagnen, Aurora hade likte Cennon bundit sjalen för att skymma öronen som var något spetsiga och Nathaneal hade pratat så mycket den senaste timmen så han kunde hålla tyst i några minuter.
”Vad har ni för ärende i Yaana?”
Aurora såg hur många av de andra fraktade olika varor av alla dess slag medan de själva enbart hade en vagn och en åsna. Det såg ut som om det marknad på gång vilket skulle gynna dem.
”Vi är underhållare,” sade Heddi till soldaten. ”Du set pojken där, han är fenomenal på trollkonster. Cennon har en enastående röst och jonglerar väldigt bra, kastar också knivar och dylikt. Vanog berättar de mest spektakulära historier och legender du inte ens skulle kunna tänka dig. Flickan målar väldigt fina proträtt och jag själv är en siare.”
Medan Heddi talade hade soldaterna börjat se uttråkade ut. Aurora log lite för sig själv, Heddi hade den effekten på folk ibland då hon ville det.
”Varsågoda och roa staden. Det kan behövas”, sade soldaten och steg undan så de skulle komma förbi honom.
Aurora kände hur några av soldaternas blickar vilade på henne. Hennes kinder blev röda och hon kände hur värmen spred inom henne. Inte nu, tänkte hon horribelt. Hon hade fått fler gåvor ifrån sin mor än hon hade velat ha. Ibland var de behändiga att ha men då hon ännu inte lärt sig hantera dem så kände hon att hon lika gärna kunde vara utan dem.
”Kanske vi ses senare, fröken.” Hördes en av soldaterna efter dem.
Cennon greppade tag i Auroras arm och hon suckade av lättnad då hon åter blev sig själv igen.

[Kände att detta blev väldigt långa inlägg. ]

(Väldigt långt inlägg men bra BTW så ändrade jag utseendet på henne syns i första inlägget ;P)

De klättrar ner för den branta trappan och går in i matsalen där redan några tidiga gäster sitter. Hon känner lukten av den goda gröten men den var inte till för dem, inte ännu. Nej blev det något kvar blev det till dem.
En rungande örfil som får Lavinia att vackla till och beskyddande dra Lancelot bakom sig, värdshusvärden hade vaknat och han var arg.
"Min bäste kund har klagat,vad menade du med att lämna honom i natt? Har jag inte sagt till dig att sova hos den sista som du erbjuder dina tjänster till? De betalar bättre då och det vet du." fräser han argt och slår henne ännu en gång innan han stegar iväg.
Lavinia fortsätter in i matsalen som om inget har hänt, detta var ändå mild behandling, hon hade vart med om värre och vad som helst utom att de bar hand på Lancelott.
"Sätt dig på pallen i hörnet och börja spela Lanc." säger hon och snart ljuder vackra och glada toner från krogen och hon börjar servera och utstår de vanliga nypen och tafsningarna från de morgontrötta men hårdhänta männen.
Ett par av dem ville sägert ha henne i sin bädd innan de gav sig av och vad skulle hon göra åt saken?

Aurora studsade nästan fram på sina lätta fötter. Vanog hade tagit över vid Åsnan som de kallade Iris medan Aurora och Nathanael vandrade runt mellan stånden på marknaden som hölls på att sättas upp. De andra skulle sätta upp Heddis siartält och utanför Auroras skisser. Cennon och Nathanael planerade en storslagen show lite senare på dagen då det befann sig mer människor ute. Vanogs arbete började oftast inte fören senare på kvällen. Nathanael stannade plötsligt jämte Aurora. Aurora kunde inte finna vad som fått honom att stanna. Runtomkring dem jobbade män, kvinnor och barn som höll på att göra iordning för ännu en dags arbete. Inget utöver det vanliga.
”Känner du det där?” frågade han.
Aurora kollade på honom. Han stod så stilla att han inte verkade röra en muskel. Det enda som verkade röra sig var hans förstora kläder och det halvlånga bruna håret då en lätt bris kom över dem.
”Vad?” frågade Aurora.
”Det finns magi här, jag känner det ända in i benet. Kan inte du det?”
Aurora kollade på honom med en förbryllad blick. Nathanael var inte gammal, han var yngst i deras grupp efter henne och hon var ändå fem-sex år äldre men på något sätt verkade han så mycket visare.
”Nej, jag känner inget.” svarade Aurora en aning nedslaget.