EmppuXD och Antiani [Peäres]

Nu ska länken och jag peäressa lite.

Kille: Länken.
Tjej: Moi.

Min mall kommer.

Visst hade du handling Antiani?

Porten till tomheten.
Scorpius blir mobbad pågrund av att han går i Slytherin och är en Malfoy.
Han blir vän med Albus Severus Potter och hans vänner, och gör massor av bus och trix.
En dag skippar dom lektion, trolldryckskonst, för dom tycker inte så mycket om det.
Dom bestämmer sig att utforska Hogwarts lite närmare och plötsligt har dom Filch i hälarna.
På tredje våningen hittar dom ett rum där dom gömmer sig för vaktmästaren Filch.
På väggarna visar det Hogwarts grundare, Rowena Ravenclaw, Salazar Slytherin, Godric Gryffindor och Helga Hufflepuff.
Mitt i rummet hittar dom en port, en mörk och gammal dörr, men den står lite på glänt.
Plötsligt hör dom Filch steg utanför och dom rusar in genom porten.
Men inte leder det till något rum, utan till tomheten.
Alla minnen och drömmar av alla som dött, som gått i Hogwarts.
De går vilse och hittar inte tillbacka till dörren.
Plötsligt förändras omgivningen och framför dem ligger en man, i svarta kläder, döende.
Vem är mannen?
Och kommer dom på något sätt kunna komma därifrån?

Ett rollspel som handlar om att man kan göra vad som helst, bara tror på det.

Perfekt!

*Scorpius* ( Kom ihåg att jag är nybörjare )

Ett högt bankande och skrikande hördes från huset,
man kunde verkligen ha trott att det varit jordbävning eller renovering där.
Grannarna brukade kasta nyfikna blickar på huset men tjatade för barnen att aldrig gå i närheten.
Ibland brukade barnen leka vem som kunde ringa på dörrklockan och om man ska vara ärlig, vågade ingen.
Det hängde något mystiskt över familjen Malfoy, som bodde där.
Dom höll sig oftast inomhus och barnen brukade skoja om att de kanske var vampyrer, eller att dom alla var galna för allt skrikande som hördes.
Men det som var märkligast, var att skriket bara hördes precis klockan 07.00
Gardinerna var alltid fördragna för nyfikna grannar, men bara ibland kunde dom skymta ögon stirra på dem.
Dom hade flyttat dit förra veckan och verkade inte vara precis prat glada.
Dom stod ganska ut i hela kvarteret, alla andra familjer i husen var prat glada, snälla och verkligen nyfikna.
Men det som alla trodde var galna experiment var bara en helt vanlig väckarklocka.
Nåja, kanske inte en helt vanlig väckarklocka.
Suckande vända Scorpius sig om, så han hade ryggen mot väckarklockan.
Han tryckte huvudet i kudden, men som vanligt överröstade skriket hans tankar som snurrade runt i huvudet.
Det här var verkligen en dag, då han vaknade på fel sida.
Inte nog med huvudvärken måste han också utstå skriket från klockan.
Tillslut gav han upp, reste sig stönande och vred om knappen till ljudlös.
Det som var så irriterande var att man inte kunde göra sönder den.
Om den skulle ha varit sårbar skulle han direkt kastat den i golvet, men den var magisk så det var omöjligt.
Mamma hade säkert lagt en skyddsförtrollning över den.
Han ångrade verkligen, att han accepterat hans mammas present.
Om det var för att plåga honom visste han inte, men han satte på minnet att han skulle tacka nej nästa gång.
Han gnuggade sig irriterat i ögonen, nu var det verkligen omöjligt att somna om.
Han ryste till när hans nakna fötter rörde vid det kalla trägolvet.

Rose suckade tungt och trött då väckarklockan började låta. Hon tog det närmaste föremålet som i detta fall var ett enormt suddgummi och slängde det på klockan så den föll i golvet med en duns.
- Uppsi Dejsi, sa Rose med ett litet flin. Plötslig tkom hennes Mor Hermione in.
- Vad hände gumman?, frågade hon och gick försiktigt fram till klockan.
- Klockan föll, sa Rose diskret och vände sig om i sängen.
- Jaha...? Men det är dags att stiga upp nu!, sa Hermione sträckte och drog bort täcket från sängen.
- Men mamma.., gnällde Rose och försökte få tag i täcket.
- Så så, klä på dig nu, sa Hermione och gick ut.
-Okej, sa Rose trött och reste sig upp och såg yrvaket omkring efter kläderna. Hon lag på sig hennes röd-bruna tröja med ett R på som hennes farmor Molly hade gjort åt henne och en svart kjol som räckte ner till knäna.
- Pappa! Vet du var min koffert är?, hördes det från Hugo's rum då Rose gick förbi.
- Nope!, svarade hennes far. Rose fnissade tyst för sig själv och gick och satte sig runt matbordet.

- Al!
Albus muttrade tyst och drog täcket över huvudet.
- Albus Severus Potter, nu kommer du ner!
Han skulle hellre sovit där tills hans mamma skulle komma inklampande, fast visste att det inte var en bra ide.
Han steg upp med ett stönande, och försökte anstränga sig ifrån att dunsa ner tillbaka i sängen för att somna om, även om det var en lockande tanke.
Han drog bort hårslingorna som fallit ner i ögonen och suckade irriterat när pannluggen bara föll tillbaka igen, helst skulle han bara rakat sig flintis.
Han hade ärvt sitt svarta hår från pappa och farfar och sina klara gröna ögon från hans farmor.
Han skulle hellre ärvt han mammas röda hår, fast han skulle aldrig sagt det högt.
Lily, hans syster, var stormförtjust i hans avundsjuka och varje gång hon fick chansen, ruskade hon på huvudet så att håret föll ner till nacken som eldens lågor.
Han tittade hastigt på almanackan som hängde över skrivbordet, det var den första september 2017.
Idag skulle han äntligen komma till Hogwarts som hans föräldrar alltid babblade på om.
Hans mage värkte och han hade fjärilar där som fladdrade runt, eller som pappa brukade säga - Små husalfer som hoppar på en studsmatta.
Han tänkte på perrongen 9 och 3/4 där det skulle finnas folk som han, nervösa men ändå ivriga att börja sitt första år, och såklart Hogwartsexpressen.
Han såg framför sig hur den tjöt med sin vissla och rusade fram genom landskapen, som visade fält och skogar.
Han föräldrar hade beskrivit tåget, men han tyckte själv mera om sin egna version av den.
Över stolryggen hängde hans svartblåa t-shirt och grå blåa jeans.
Han satte sig ner på sängkanten och drog av hans svarta strumpor, studerade sina tår och vickade lätt på stortån.
Hans mamma brukade alltid tjata om att han måste klippa naglarna, var hon knäpp eller? Naglarna var lika korta som, tja, lika korta som det kunde vara möjligt.
Han sträckte fram handen mot strumporna och ryckte till, istället för att ha tagit tag i sockorna höll han i en arm.
Men ingenstans såg han något, men ändå var någon där, fast osynlig.
Då kom han på det och muttrade tyst - Lily, vad har jag sagt om att stjäla pappas osynlighetsmantel?
Ett fnittrande hördes, prassel av tyg och framför honom stod plötsligt en flicka, med eldrött hår, i nio års åldern och stirrade leende på honom.
- Jag har ingeeenting hört, och jag har inte stulit den, rättare sagt "lånat" den på pekande hon.
Han suckade djupt och ruskade på huvudet åt hennes håll.
- Jag har sagt det klart och tydligt många gånger.
- Jag har inte hört på grund av att...Äh, det var ingenting.
Hon stegade fram mot dörren men stannade i dörröppningen.
Hon vände sig om och tittade på honom några sekunder, som kändes som flera timmar.
Hon öppnade munnen och sade nonchalant - Mamma ville bara säga att du ska klippa tå naglarna.
Hon gav hans fötter en hastig blick innan hon klampade ut ur rummet.
Albus ryckte på axlarna åt hennes svar och sträckte fram handen mot stolen igen, för att ta på sig strumporna.
Men plötsligt märkte han istället för svarta var sockorna rosa med små fe prinsessor som höll i blommor.
- LILY!
Lily höll handen för munnen för att inte börja gapskratta och skyndade sig nerför trappan, bort från sin storebror som skrek.

Rose utseénde?

1.

~~
Scorpius!

Scorpius gick tvärsöver rummet på ostadiga ben mot stolen med de vanliga "mugglar kläderna" hängande på.
Astoria, hans mor, tyckte själv att kläderna var väldigt fula och konstiga.
Scorp lag på sig den gråa T-pajtan med vit text och de svarta byxorna. Han såg sig snabbt i spegeln och började sedan gå ner mot köket.
Huset var fint. Inte för stort som herrgården hade varit.

Rose!

Rose tog för sig av maten hennes föräldrar hade lagat. Pannkaka och sylt var ju alltid gott. Då hennes föräldrar Ronald och Hermione satte sig runt bordet och började prata om deras tid på Hogwarts stängde Rose ute dem och hörde inte alls på vad de sade.
- Rose!?, sa Hugo plötsligt.
- Eh... ja?, undrade Rose och ryckte till.

[[ Kort jag vet ]]

( 1 ) *Albus*

Snart hade han lugnat ner sig tillräckligt för att tänka på vad som just hänt.
Slutsats om vad som hänt :

1. Vaknat av Mamma.
2.Hittat Lily under osynlighetsmanteln.
3.Gått sin väg och kommenterat hans naglar.
4.Förvandlat hans sockor till rosa med små fe prinsessor på.

Vad skulle du gjort om du hittar en sådan här lista mitt på gatan?
Skrattat åt det och lämnat den kvar där.
Nu vet du då i alla fall, att det är Albus Potter som gjort den.
Så detta är inget att skratta åt!

Han lyfte upp skolväskan och slängde den vårdslöst den på sängen.
Alla skolböcker, fjäderpennor, flaskor spred sig på sängen men Albus brydde sig inte.
Han rotade fram sin trollstav, 5 och en halv tum, lång, lätt att svinga och böjlig, tillverkad av björkträ och med en hippogriff fjäder.
Han kände hur en glöd från spöet drog från armen till hela kroppen och ett djupt lugn kom över honom.
Han ruskade huvudet, för att koncentrera sig och svingade den lätt och och försökte säga det klart och tydligt - Finite.
Hans röst darrade till när han uttalade ordet, men såg på med stora ögon när sockorna återvände till sin vanliga skepnad.
Han satte på sig sockorna, som att han var rädd att om han lätt sockorna vara ifred, till och med en sekund skulle de återfå sin fe aktiga skepnad.
Han stack ut tungspetsen, i djup koncentration när han fingrade med att få lös knapparna från pyjamasen.
T-shirten kändes skön och han kände hur hans kinder blev röda, av värmen som strömmade genom hans kropp.
Han HATADE verkligen sina röda kinder.
Alltså det var inte så han rodnade, han bara blev rätt lätt varm.
Så varför måste alla tro att man är generad.
Han förstod inte varför han varit arg på Lily.
Varför överreagerade han så ofta.
Ja, hans pappa sa att han ärvt det från farmor.
Men det var inte sant!
Han var sig själv inte farmor inte heller farfar.
Varför hade alla så djupa förväntningar att han skulle vara en exakt kopia av farmor och farfar.
Han kände sig deprimerad men innan han hann tänka mera såg han framför sig Lily.
Hur hon brukade skratta åt honom och brukade inte en enda gång babbla om att han var så lik farmor och farfar.
Han log för sig själv och gav ett löfte åt sig själv.
Han skulle be om förlåtelse åt henne och försöka inte reagera som idag.
Han stegade fram till badrummet och tittade på sig själv.
Han log och skyndade sig ner för att be om förlåtelse.
Men såklart förren han steg ut ur rummet, rufsade han till håret, som James Potter alltid gjort.

Rose strök undan det Weasley-röda håret gtån aniktet och log brett. Det var bara Lily och hon som hade fått rött hår av alla Weasley-barnen. Lyckat.
Hon reste sig upp och tackade för maten. Hon gick in i vardagsrummet och kollade igenom kofferten. Fjäderpennor, check. Pergamentpapper, check. Blöcker check. Klädnaden i en skild väska. Jepp hon hade nog allting.
ROse tog staven ur ärmen och just då Hermione kom in.
-Ingen magi utanför skolan, minns du?, sa hon just då Rose hade öppnat munnen för att säga någonting.
- Jadå mamma..., mumlade Rose i en suck.
- Kom nu! Vi måste hinna till Perrongen i tid, sa Ronald och slängde kläderna åt Rose. Hon fångade dem och klädde snabbt på sig ochtog kofferten snabbt i hand.
-Jag går och sätter mig i bilen, sa hon och sprang ut.

Då de var framme vid Perrong 3/4 gick Rose glatt och såg efter hennes kusiner. Hon visste ju att James, Lily och Albus skulle vara där iallafall.
Rose tog tag i Ron's hand och sprang genom pelaren till Perrong 3/4.
Hon såg omkring sig med blicken och log en aning då hon såg Scorpius Hyperion Malfoy.

Hur Rose visste hans hela namn visste nog ingen förutom hon själv. Hon strök undan håren än en gång och små skrattade för sig själv.

*Scorpius*

Huset var vitt och hemtrevligt och fönstren var pryda med blåa gardiner.
Han brukade ofta sitta vid fönstret och betrakta barnen som pekade på deras hus.
Han skulle gjort vad som helst, för att få rusa ut och börja leka.
Men en blick från Astoria, hans mamma eller mor som hon ville att han skulle kalla henne, brukade han alltid ångra sig.
Han brukade se på barnen som blev kramade av deras föräldrar.
Han brukade känna då alltid ett sting i hjärtat.
Det var en känsla som brukade hemsöka honom både på dagen och natten.
Ensamhet.
Han skulle vilja ha någon som han kunde ha hemligheter med, som han kunde leka ute i snön, som han kunde berätta om sina bekymmer utan att vara rädd att vännen skulle avslöja åt någon.
Men det var en omöjlig dröm, det fick han reda på när han var sju.
Han skulle börja i Språkbadsskolan, men blev direkt utstött.
Inte var det hans fel att det hände konstiga saker runt omkring honom.
En vän hade han haft
Haft...
Det var bara svaga minnen.
Han mindes inte ens hur vännen såg ut eller vad han hete.
Det var som att vakna ur en dröm som varat i evigheter, men man inte kom ihåg en endaste grej i från.
Men han hade flyttat till Australien.
Hans djupa tankar försvann medan han trampade ner för trappan, då han hörde rop från köket.
Bråk.
Hans föräldrar brukade nästan alltid bråka, varje gång dom såg varandra.
Dom kunde inte vara i samma rum utan att ett krig utbröt.
Han väntade där mitt på trappan, och när tystnaden kom gick han tyst in i köket.
Mamma... Mor stod och dirigerade med sin stav så fat, knivar, skedar, glas flöt fram mot bordet med en duns.
Pappa satt vid en av stolarna och bläddrade genom tidningen Daily prophet.
Han kastade en hastig blick på dem innan han sjönk ner i en av stolarna.
Astoria rynkade med ögonbrynen och öppnade munnen, säkert för att säga åt honom att lägga på något annat än mugglar kläderna.
- Snälla, snälla, låt mig vara ifred tänkte han för sig själv.
Han orkade inte med allt bråk, det kändes som att han när som helst skulle brista och börja gråta.
Att gråta var en STOR skam för familjen Malfoy.
Om man en endaste gång gjorde det kunde man bli utstött ur familjen, fast det skulle väll varit skönt.
Som om hon hört hans tankar stängde hon munnen och dirigerade fram en vas med prästkragar i som landade mitt på bordet.
Scorpius sträckte fram handen mot brödlådan, men en blick från Astoria som sade klart och tydligt - Barnen ska alltid ta sist, sänkte han blicken och stirrade ner på sina fötter.
Han hörde hur dom mumlade, men ignorerade dem totalt.
Han hann stoppa i sig två smörgåsar med ost och skinka på innan mamma drog bort honom till hallen från synhåll för pappa.
Hon böjde sig ner så hon var i höjd med honom och stirrade honom stint i ögonen.
- Du får verkligen inte skämma ut dig i skolan, kom ihåg att du är en Malfoy.
Han nickade sakta, för mamma hatade hans röst.
Varför visste han inte men visste att det skulle gå illa om han inte gjorde som hon sa.
- Skynda nu på att klä på dig, vi har inte hela dagen på oss.
Hon försvann till hennes sovrum och Scorpius stirrade efter henne.
Han muttrade tyst - Ja, det är då ditt fel om jag blir försenad, för du hela tiden babblar o på.
Han traskade uppför trappan och kastade en hastig blick på dörren där det stod med Stora snirkliga bokstäver : SCORPIUS.
Väggarna inuti var fyllda med Slytherin studenter och flaggor och han kände sig illamående.
Han sänkte blicken och svor lågt.
- Varför, fan , tror alla att Slytherin , är några jävla dödsätare hela hopen!
Han klampade fram genom rummet och drog fram väskan under sängen.
Svart.
Lika svart som Malfoy.
Han kastade ingen blick på rummet igen och lämnade den med släpande steg.
Han ville ändå inte vara i sitt rum.
Där fanns inga glada minnen.
Han ryste till och skakade på huvudet.
Han drog på sig sin svarta jacka, såklart svart som hängde vid en av klädhängarna.
Han tog på sig sina svarta sneakers, igen svarta som verkade vara en storlek för stora.
Han hörde tutan från pappas bil, grep tag i väskan och rusade ut.
Äntligen.
Han skakade av nervositet och ville bara springa sin väg.
Halva sitt liv hade han levt i mörker.
Nu var det så många röster han hörde, hemma hade det oftast varit tyst.
Mor höll i hans vänstra hand i ett hårt grep, som att hon ville bryta handleden av honom.
Pappa höll i ett lätt grep, som att han inte visste hur han skulle hålla.
Men hela vägen tittade dom inte på varandra.
Dom hjälpte honom med att lasta kofferten på vagnen och berguven Dark hohoade lågt i buren som han höll i.
Han mindes hur glad han varit när han såg honom först.
Men ännu hade ugglan en vana att bita honom i fingret.
Känslan när dom åkte igenom kändes som en bergochdalbana, bara att man åkte upp och ner.
Han andades lättat ut när dom kom ut på perrongen 3/4.
Dom drog sig genom mängden av familjer som gråtande kramade om varandra.
Nu var det dags att stiga in i tåget.
Han vände sig om och betraktade sina föräldrar.
Men inte blev det någon tårfyllt farväl, Astoria nickade bara och Scorpius vände blicken mot hans pappa.
Innan han hann reagera kramade pappa om honom.
Aldrig för hade han känt sig så konstig.
Han hörde sin pappas hjärta dunka och han stirrade ut i fjärran bakom pappas rygg.
Han ville bara stå där i evigheter, det kändes så skönt.
Det kändes som om någon stirrade på honom, och ögonen brände vid hans rygg.
Han vände sig stelt om, men på grund av mängden av folk var det omöjligt att urskilja vem.
Han hörde barnen ropa adjö och tyckes höra någon flicka små skratta.
Astoria rynkade på näsan, som om någonting stank och precis tjöt tågvisslan, att snart skulle tåget gå.
Pappa släppte taget om honom, men innan han hann säga adjö knuffade Astoria till honom i ryggen så han snubblande föll in i vagnen.
Innan han stiga upp var föräldrarna och perrongen borta.
Borta....
Orden kändes så hårda i hans tankar.
Så hårda och tunga att tänka på.


*Albus*

Albus skyndade sig ner för trappan och brydde sig inte hur husalfen Deashy höll för öronen och ylade gnällande, som en kraxande kråka som svalt en mus, när varje trappsteg verkade vara gjord för knarrande.
Som vanligt var han den sista som kom till frukosten och han damp ner bredvid pappa, Harry Potter och bredvid hans kanske ett år äldre storebror James Sirius Potter.
James rynkade på näsan och låtsades sniffa i luften och viskade fram - Det luktar prutt här? Är det du Al?
Han lutade sig framåt mot honom och grinade brett.
Han försökte lugna ner sig, från lusten att slå honom på näsan, och tänkte på löftet.
Han andades djupt och svarade - Nej, tyvärr.
James grinade ännu bredare och plötsligt hördes det ett högt brakande.
- Apsidejsi! Jag tror pruttarna kommer från änglarna.
Han rynkade på pannan och mumlade - Haha, vad kul!
- Tror du inte mig? Nåja jag ska vissa dig, kolla!
Albus kunde inte motstå frestelsen och stirrade upp.
Men innan han hann reagera föll något vit och luddigt på honom.
Han började spotta ut det luddiga som visade sig var låtsas fjädrar.
Lily skrattade högt och James gapskrattade så högt att han föll bakåt och hamnade på golvet ännu sittande i stolen.
- James! Vad har jag sagt om att skoja med din bror och med magi på på köpet!
Mamma höjde ett hotfullt finger men man såg det lilla leendet vid mungipan.
James kravlade upp och sade nyfiket - Men mamma, fattar du inte ett skämt?
Pappa suckade och mumlade - Du är värre än till och med Fred och George tillsammans!
Ginny suckade och ställde fram cornflakes och smörgåsar åt dem.
Albus kände sig inte så hungrig och knaprade bara lätt på ett knäckebröd.
Plötsligt hörde alla klockan i köket som skrek
-SKYNDA,SKYNDA,DAGS ATT GÅ ANNARS BLIR NI FÖRSENADE, SKYNDA SKYNDA!
Klockan behövde inte säga två gånger innan alla rusade åt ett håll för att packa färdigt.
Han förbannade sig själv när han började slänga in alla böcker,flaskor och fjäderpennor och rusade ner för trappan.
Siameskatten han höll i sin famn sprattlade energiskt och Albus försökte hålla den så gott han kunde.
Med ena handen hållande Hunter och andra handen, kofferten rusade han runt i huset i jakt på buren.
Tillslut hittade han buren under James säng, som i "misstag" lämnat den där.
Otroligt nog hann familjen till King cross stationen i tid och alla pustade ut.
Det kändes som att han hade feber och ville gärna spy.
Till och med James såg bleck ut av den guppiga bilfärden hit.
Lily verkade inte alls påverkad utan hoppade upp och ner och pekade på allt och alla.
-Lily, det är fullt att peka! sa James och imiterade Ginny medan han höjde ett hotfullt finger.
Det enda svar han fick var en tunga utsträckt åt honom.
James skulle börja sitt andra år, Albus sitt första och Lily skulle få börja när hon blev 11 år.
James slog vad med Lily att innan årets slut, skulle han gjort minst 40 skämt.
Han och Albus gjorde high five och lovade varandra att mötas snart.
Hela familjen gjorde en gruppkram men Albus stirrade ner i marken.
Pappa verkade ha märkt hans tysthet och drog bort honom från resten av gruppen.
Albus böjde sig ner och låtsades binda skosnörena för att inte behöva titta in i hans ögon.
Men hans fingrar skakade och allt blev bara trassel.
Pappa böjde sig ner och började knyta ordentligt.
-Pappa?
Han tittade upp och betraktade Albus nyfiket.
- Tänk om jag hamnar i Slytherin?
Hans huvudvärk blev värre och han var rädd för svaret.
-Albus Severus Potter, du fick namnet av två rektorer av Hogwarts.
Pappa hade ofta, sagt deras namn, men inte så ofta talat om dem.
- En av dem var en Slytherin och han var den modigaste mannen jag någonsin känt.
-Men...
-Då kommer Slytherin få en ung underbar trollkarl, men, lyssna om det betyder så mycket för dig, kan du välja Gryffindor. Sorteringshatten kommer säkert lyssna.
Stenen i magen krymptes och han kunde andas ut.
- Verkligen?
- Verkligen.
Pappa log stort och gav honom en kram.
-Du kommer klara dig helt fenomenalt.
- Tack, pappa.
Tågvisslan tjöt och Albus vinkade med ett leende av familjen.
Albus trampade genom korridorerna och kastade nervösa blickar in i kupéerna för någon ledig plats.
Men alla var fulla tills han hittade en kupé där en rödhårig flicka satt och bläddrade i en bok.
Han hostade till, för att få uppmärksamhet och flickan tittade upp.
-Albus, Rose! Utbrast dom båda förvånat.
Dom rusade mot varandra och gjorde en gruppkram.