LillaMee&Mort- Privat roll.

En gång för länge sedan var det fred ibland de fem rikena Carora, Lathave, Kemen, Arevia och Emmen. De hjälpte varandra och stöttade varandra i svåra tider. Magin fanns i alla länder och ingen verken fruktade eller såg den som något ont. Sedan hände någonting, ingen minns hur det startade men ett krig bröt ut. Ett krig som aldrig verkade ta slut och blev en maktkamp mellan de olika styrena i de olika länderna. Allianser blidades, allianser bröts, magin försvann eller det var det man trodde och de gamla gudarna, det gamla levnadssättet blev bortglömt men det fanns ännu ett hopp. Det sades att de skulle komma någon eller några och rädda deras länder ur det eviga kriget. Ur förtrycket som härjade i alla rikena. Ur glömskan som verkade fallit över dem.
Carora, känd för sina fina vapen.
Arevia, stora köpmän/handelsmän.
Lathave, också kallad hästarnas rike.
Kemen, känd för sina goda kunskaper inom läkekonst.
Emmen, där det sägs att magin fortfarande härjar.


- Länderna, hittade bara på lite.

LillaMee: Det blev lite flummigt men vad sägs om detta?

LillaMee

I like it!
Har du ritat den själv ?
Orkar inte göra mall, kan vi inte bara köra, och deras personligheter kommer fram i storyn? ^^
Några frågor innan vi börjar

Jajamenssan, är riktigt stolt. xD
Visst, visst det blir så bra så. Inga frågor, börjar du ?

Ska jag vara inlåst på mitt rum? XD så att inte jag ska smita ut och bli dödad? Hehe.. Kanske kungen låste in mig

Don´t know, din karaktär = du bestämmer.

Okej, jag börjar
Bild:
http://weheartit.com/entry/55148365/via/Szofya
....
Bianca ryckte i gallret så att handflatorna sved.
-Släpp ut mig! Skrek Bianca så hårt hon kunde. Tillsist gav hon upp. Hennes far, kungen hade inte tagit några risker, och stängt in henne i fängelsehålan. Varför? Varför måste hon vara en prinsessa. Sen Bianca varit liten hade hon drömt om att vara pojke, en mycket vacker och modig pojke. Bianca rycktes ur tankarna när hon hörde lätta steg i trappan. En skepnad låste upp dörren till hennes fängelsecell och drog ut henne. Nu såg Bianca vem det var. En av soldaterna som jämt stirrade på henne. Soldaten drog Bianca närmare sig och kysste henne på munnen. Bianca slet sig loss och började springa upp för de blöta trapporna.
-Vänta Bianca! Sa soldaten men följde inte efter. Bianca torkade av sina blöta läppar på armen. Hon sprang ut ur borgen och snart var hon i skogen.

Svetten rann nedför Adrians ansikte. Han hade stått koncentrerad inne i den varma hyttan hela förmiddagen. Han och hans far som stod jämte honom smed svärd. Svärd som skulle ut till krigarna på fronten. Adrians armar spändes då han åter slog på det upphettade järnet för att få rätt form. Hela processen var lång och efter han var klar skulle klingan först till hädaren och sedan till sliparen. Inte nog med det skulle den sedan få en svärdsskida och så var det fästet. Adrian var en av de lyckliga som fötts till smedsson och kunnat bli upplärd av sin far. Smeder behövdes alltid och var eftertraktade. Tillskillnad ifrån de som fick jobba långt nere i gruvorna som ofta blev sjuka, skadade eller instängda. Det skulle vara Adrians stora skräck. Han hatade små, instängda ställen och bara tanken på att vara nere i gruvorna fick honom att rysa. Ännu en gång lät han elden slicka klingan som sakta ändrade färg till orangeröd. Ljudet av hammarslagen ekade i hans huvud. Bank, bank, bank. Han lät klingan falla ner i vattnet som fanns i en hink jämte honom.
Någon slog till honom över huvudet. Det var hans bror som med sitt blonda hår som rufsades i vinden. Ett stort leende täckte hans ansikte.
”Maten är serverad”, sade han och låtsades boxa Adrian i magen.
Adrian reagerade inte utan drog av sig förklädet i läder och drog på sig sin blå bomullsskjorta över sin bara överkropp. Så började de tillsammans med sin far traska emot deras lilla hus.

Är det krig redan?
...

[Det har typ alltid varit krig? Eller, det var så jag tolkade det. ]

[ eh.. Glömd xD ]

Bianca hörde röster lite längre in i skogen. Hon gömde sig snabbt under några stora stockar. Plötsligt kom det massor med fina, ganska stora fjärilar. Bianca lag ut handen och en av fjärilarna satt sig på handen. Bianca drog handen närmare sig och kände på den modiga fjärilen. Sedan lät hon den flyga iväg. Biancas klänning var ganska tunn och hjälpte inte henne från att frysa. Och det som varit vitt på klänningen var nu grå. Bianca ångrade sig att hon rymt men hon kunde nu inget åt det.