Oväntat besök på Smeltings

Katarina Booth, en uppnosig och överbeskyddande kvinna — inte helt olik mrs Dursley — satt vid sitt skrivbord. Regnet öste ner och gjorde vårdagen, som enligt nyheterna skulle bli solig, oroväckande höstlik och ruskig. Mrs Booth växlade blickar mellan ett anteckningsblock och den stora klockan på väggen, som verkade stå still.
"Dudley Dursley", sade hon högt och dörren till hennes kontor flög upp.
En kraftig pojke kom instörtande, och trots att han spatserade fram långsamt flåsade han över ansträngningen.
"Slå dig ner Dudley."
Dudleys sömmar längst ner på byxorna höll på att trasas upp (mr och mrs Dursley hade varit tvungna att köpa alldeles för stora kläder åt sin son, för att sedan sy upp dem nertill eftersom Dudley, precis som sin far, var bredare än lång). Den stora pojken satte sig mitt emot mrs Booth, som log.
"Jag har haft ett samtal med rektorn och din far", sade hon. "Och vi har kommit fram till att du kommer få godkänt i alla ämnen."
"Så bra", sade Dudley. "Det behövde du väl inte kalla in mig hit in för att berätta. Vi som just ..." Dudley avbröt sig. Han ville ju inte berätta för sin lärare om att han och hans kompisar var på väg till kafeterian för att sno godis. "... vi skulle precis gå till biblioteket för att hitta någon bra litteratur inför sommaren", ljög han.
"Jag pratade även med Paul. Han säger att du måste ändra din attityd och öka ditt engagemang. Annars kommer han inte att ge dig godkänt nästa år."
Dudley slog näven i bordet så att till och med mrs Booth, som verkade vara en kvinna som aldrig blev chockad, hoppade till i sin stol. "Jag kommer sköta mig om han ser till att vi får boxas och sparkas, eller åtminstone brottas på lektionerna. Det enda vi gör på hans lektioner är att hoppa och springa. Inget som tilltalar mig, och min pappa skulle aldrig tillåta ..."
"Din mor och far vill, precis som jag, att du ska klara alla ämnen. Försök att sköta dig Dudley."
Dudley reste sig upp och log falskt, för att sedan med stor möda buga sig mot mrs Booth.
"Och förresten. Jag höll på att glömma. Mrs Lloyd bad mig ge dig det här."
Dudley tog emot brevet och gick ut från mrs Booths kontor. Han öppnade det ivrigt, precis som om det vore en present.

Käre Dudley Dursley
Det är aldrig kul att träffa skolsköterskan dagen innan sommarlovet, men rektorn och jag har kommit fram till att vi måste tala om en sak.
Du är välkommen klockan 13:30 idag.
Helena Lloyd, skolsköterska, Smeltings.






Kommentera gärna. Fortsättning kommer...

Bra, skriv mer!

Snälla fortsätt. Den kan nog vara bra!!!

"Hur gick det, Dudley?" sade Piers Polkiss, som tillsammans med Dennis, Gordon och Malcolm stod med ryggen lutandes mot skåpen i den tomma korridoren, när Dudley kom gående.
"Klarade du betygen?" undrade Dennis. "Hur gick det med idrotten?"
"Hon misstänkte väl inte att det var vi som hade sönder kricketklubborna?" sade Malcolm.
"Vad är det där?" sade Gordon och pekade på brevet i Dudleys tjocka händer. "Du blev väl inte ... Jag menar du blev väl inte reglerad?"
Dudley sträckte på sig och sköt ut bröstet så att nästan skjortknapparna lossnade. "Det klart jag inte blev." Han tittade på Gordon. "Det heter inte reglerad. Försök inte använda svåra ord om du inte kan uttala dem rätt."
"Förlåt", sade Gordon medan de övriga fnissade åt honom. "Vad heter det då? Re-re-re ... Du vet vad jag menar. Avstängd."
"För det första," sade Dudley, "heter det regelerad." Dudley log stolt. "Och för det andra så blev jag ju inte regelerad, eller som ni som inte har samma IQ som mig själv kallar det: Avstängd."
Pojkarna tog rygg på Dudley som gick bort mot trapporna. De gick ner och ställde sig utanför kafeterian. På Dudleys kommando, smet Piers in i kafeterian för att kolla hur många kunder som var där inne. Den stora hallen utanför kafeterian var folktom. De flesta eleverna hade fått tillåtelse att spendera den sista skoldagen utomhus, men att vara utomhus innebar allt för ofta — enligt Dudley — att man var tvungen att röra på sig; något han föraktade nästan lika mycket som hans lustiga kusin, som förmodligen var på väg hem från sin lustiga skola vid det här laget.
Piers kom småspringande ut från kafeterian. "Vi kan inte gå in än", sade han "Vi får vänta."
"Vänta?" utbrast Dudley. "Det kan väl inte vara mycket folk i kafeterian så här dags?"
"Nej", sade Piers. "Det är bara en kund där inne, men han kollade direkt efter mig när jag klev in. Vi skulle åka fast direkt om vi gick in för att stjäla nu."
"Men grabbar", föreslog Dudley. "Det är väl bara att gå in och säga till snorungen att han inte ska stå där inne när det är så fint väder." Dudley tittade på Dennis, Gordon och Malcolm, som skrattade.
"Det är ingen elev", sade Piers. "Det är en uteliggare."
"En uteliggare på vår skola?" sade Dennis, som såg ut som om han skulle kräkas.
"Ja, trasiga och smutsiga kläder. Rivsår i ansiktet", fortsatte Piers. "Han står och pratar med kassörskan och så fort jag gick in så stirrade han på mig."
"Ja vi får väl komma tillbaka när han har gått", konstaterade Dudley och viftade med sitt brev.
"Vad stod det i brevet förresten?" sade Dennis och Malcolm med en mun.
"Äh, jag måste till skolsystern. Förmodligen mitt onda knä", sade Dudley precis som om han var en krigsveteran som skadat benet i kriget.
Dudley gick i väg och lämnade Piers, Dennis, Gordon och Malcolm i den stora hallen.
"Relegerad", sade Piers när Dudley var utom synhåll.
"Va?" sade Malcolm.
"Det heter relegerad, inte reglerad eller regelerad", förklarade Piers tyst.
"Men Dudley sa ju..."




Kommentera gärna. Fortsättning kommer...

Superbra! Meer!♥
*bevakar*

Roligt att folk gillar den. Jag har historien klar i huvudet, den ska bara skrivas ner. Tar en liten paus nu, men det kommer mer senare ikväll.

Bra

Dudley Dursley — som var bredare än lång — son till Storbritanniens värsta mugglare, gick med raska steg upp mot sjuksyster Helena Lloyds kontor, som låg på tredje våningen. Dudley hade inte träffat mrs Lloyd så många gånger, trots att han ofta klagade på hur sjuk han var ("Mamma, jag kan inte gå till skolan idag ... Jag tror jag har feber ... Nej, det har ingenting att göra med provet ..." . Den enda gången Dudley hade träffat mrs Lloyd var när han, efter flera brev och telefonsamtal hem till mr och mrs Dursley, tvingats vaccinera sig; något som alla elever hade gjort men Vernon Dursley, som alltid höll med sin son, tyckte att det verkade onödigt.
Längs korridoren på den tredje våningen stod yngre pojkar. De var i alla fall flera storlekar mindre än Dudley. Pojkarna stod och petade på varandra med sina käppar, som eleverna på Smeltings hade, men de slutade tvärt när de såg Dudley passera dem. Alla hade käppar, men inte Dudley, som efter ett vildsint bråk mellan sin pappa och skolans rektor, tvingats lämna ifrån sig sin älskade käpp med en skriftlig varning från skolstyrelsen: Du kommer att få tillbaka din käpp när du lärt dig att käppar inte används till att hota med, heller inte till att vifta mot skolans lärare. Piers, Dennis, Gordon och Malcolm hade bestämt sig för att sluta använda sina käppar, tills Dudley fick sin tillbaka.
Dudley knackade på mrs Lloyds kontorsdörr bestämt. Han väntade inte på något svar, eller på att någon skulle öppna dörren åt honom, utan istället klev han bara in. "Ja, vad var det som var så viktigt att ..."
Dudley såg ut som om han hade sett något konstigt, något sådant där konstigt som brukade hända kring hans konstiga kusin Harry, men det var inget konstigt alls framför honom. Det var Vernon Dursley. Vernon satt mittemot mrs Lloyd; mellan dem stod ett ljusbrunt skrivbord och bredvid Vernon en stol, som han klappade på åt sin son att sätta sig.
Dudley slog sig ned bredvid sin pappa och kunde se att han hade smulor i mustaschen (förmodligen några bakelser som han tryckt i sig efter lunch).
"Alltid i tid, min son", sade Vernon och skrattade medan han klappade Dudley på huvudet. Han pekade på sitt armbandsur.
Mrs Lloyd, som var en tunn kvinna, kikade på sitt armbandsur som visade några minuter före — men enligt henne var det mr Dursleys som gick för sakta.
"Den här går alltid rätt", sade Vernon och pekade, nu med två fingrar, på sin silverklocka.
"Jo", sade mrs Lloyd, "så här är det: Dudley, vi är oroliga för dig ..."
"Oroliga?", fräste Vernon. "Han klarade väl betygen. Jag har pratat med både rektorn och mrs ... vad heter hon nu igen ... ja just det, Booth."
Dudley nickade instämmande mot sin far.
"Det är inte det jag vill diskutera", sade mrs Lloyd och tittade ner på Dudleys uppvikta byx- och tröjkanter. "Nästa år kommer det inte finnas skoluniformer som passar er son, mr Dursley. Inte om han inte helt plötsligt slutar växa — eller ..." Hon tittade nervöst på Vernon "... bantar."
"Bantar!?" Vernon reste sig upp, men hejdade sig och satte sig ned igen och försökte låta lugn. "Skulle min son banta? Kommer inte på fråga. Det här skulle min fru vara här och höra."
"Jo", sade mrs Lloyd, "det finns ju ett annat alternativ. Vi kan specialtillverka skoluniformer i önskad storlek, men det kostar det fyrdubbla mot vad de andra uniformerna kostar."
Vernon vred på sig och tänkte över alternativen. Kanske det vore en bra ide om Dudley började äta lite nyttigare, kanske till och med börja motionera? Men Dudley hade rest sig upp ur stolen.
"Pappa säg till henne. Förklara att jag växer och att jag behöver mat", sade han med gråten i halsen.
Vernon vred på sig ytterligare. "Det klart. Kosta vad det kosta vill. Vi får väl se till att beställa en specialsydd uniform då, till nästa termin."
Dudley jublade tyst, dunkade sin pappa i ryggen och sprang ut från mrs Lloyds kontor utan att säga adjö. Han hade ju godis som väntade på att stjälas, i kafeterian.
Vernon vred på sig en tredje gång "Jo, mrs ... ehh ... Lloyd var det va ... hur mycket sa du det skulle kosta?"





Kommentera/bevaka gärna. Fortsättning kommer...

Jättebra, meer ♥

♥