Vem är jag? [Sv]

Titel: Vem är jag? ( Kom inte på något bättre )
Språk: Svenska ( Kan innehålla engelska uttryck )
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 3
Färdig: Nope
Beskrivning: Sophie är en 19 blek svarthårig häxa. ingen vet vem hon är, men snart kommer det hända saker som föräldrar allt i rtollkarlsvärldem.

1.
Jag har ingen aning om vem jag är, varifrån jag kommer eller vilka som är mina föräldrar. Det ända jag vet är att jag är en häxa, och att jag var i centrala London. Framför mig var det en massa stora hus, och i mitt i mellan 11 och 13 var det ett stort hål. Där skulle nog nr 12 vara, undrar vad de hade gjort med det? Plötsligt kom en familj på fem personer mot mig. En av dem - den minsta, en liten flicka – pekade på mig. En äldre kopia av henne, som måste vara hennes mamma sa något, nickade och de började gå mer säkert mot mig. Jag ställde mig upp och tittade på dem under luggen. Mitt svarta hår hängde i testar runt mitt runda huvud. Familjen stannade några meter framför mig. Jag granskade dem noga. Den äldsta mannen hade korpsvart hår, gröna ögon och glasögon. Men den mest framstående draget i hans ansikte var ett rött blixtformat ärr i pannan. Mamman hade rött hår, bruna ögon och lite fräknar. Dottern - som hade pekat på mig – var en exakt kopia av modern och en av sönerna hade svart hår och bruna ögon. Den andra sonen såg precis ut som fadern.
– Vad har hänt med dig lilla gumman? Sa mamman. Jag kunde inte hitta rösten, så jag sa inget.
– Vill du komma in till oss, och äta få, lite mat? Du ser ut att behöva det. Nu kunde jag hitta rösten, så jag sa:
– Ja tack, mrs…
– Potter.
– Ja tack, mrs Potter. Min röst lät gäll.
– Kom med då. Vad heter du?
– Eh… Jag heter… jag visste inte vad jag hette. Vad skulle jag säga?
– Jag heter… Sophie. Mamman log och visade mot mellanrummet mellan 11 och 13. Jag tittade frågande på henne. Då visade hon ett pergament som det stod Grimaldiplan 12 på. När jag sedan tittade upp stod det ett hus mellan 11 och 13. Då var de också magiker. Mamman gick snabbt in i huset, och därefter gick de tre barnen. Pappan visade men en gest att jag skulle gå först, så det gjorde jag. Där inne var det en stor hall, med en massa rörliga tavlor på häxor och trollkarlar på, antog jag, för annars skulle de inte röra sig.
– Vi har visst inte presenterat oss. Sa mamman och log försiktigt. Jag är Ginny Potter, och det här är min man Harry och våra barn Lily, Albus och James. Jag log och skakade hand med var och en av dem. Alla barnen såg ut att vara yngre än mig. De kanske fortfarande gick på Hogwarts. När jag som bäst stod där och funderade kom det in en gammal husalf.
– Har herrskapet gäster? Sa han och bugade mot mig.
– Krake, det här är Sophie. Sophie, det här är vår husalf Krake. Husalfen, som tydligen hette Krake, bugade sig mot mig så att den stora näsan slog i golvet.
- Krake ska gå och göra middag nu. Sa husalfen och bugade igen. Mamman, som tydligen hette Ginny, ledde oss in i något som såg ut som ett vardagsrum, med en massa böcker. Lily satte sig mellan sina bröder i soffan, och Harry, jag och Ginny satte oss i fåtöljerna.
- Berätta nu om dig själv. Harry spände sina glittrande gröna ögon mot mig.

__________________________________________
För lång, kort? Berätta vad ni tyckte!

jätte bra hoppas att det kommer mer

Jag har skrivit några delar till, men vet inte när jag ska lägga upp dem

nu snälla!!!

maby later

okej bra !

Har varit hos en kompis typ hela dagen, så jag har inte kunnat lädda udd nästa del. Men nu kommer den. Men i morgon har jag studie dag, så då kommer jag nog att skriva mer.

2.
Jag visste inte vad jag skulle säga, så jag bara satt tyst där i en fåtölj, rak i ryggen längst ut på kanten. Ginny tittade på mig och log.
– Så, så! Du behöver inte vara blyg, vi vill ingenting illa. Jag gillade verkligen Ginny, hon var så förstående.
– Jag minns faktiskt ingenting annat än att jag heter Sophie, att jag är en häxa och att jag är 19 år. Ginny drog häftigt efter andan.
– Så du menar att du har minnesförlust.
– Ungefär. Mitt sista minne är att det kändes som om någon borrade igenom knivar i mitt skelett, jag ville bara dö. Plötsligt vaknade jag upp på Londongatan där ni hittade mig. Harry reagerade på ett sätt jag inte hade förväntat mig. Han gjorde en gest mot sina barn att gå, men de rörde sig inte ett dugg. Då ställde han sig upp och körde ut dem ur rummet. Ginny tittade frågande på honom, det var tydligen inte normalt att Harry uppförde sig så här. När barnen var ute ur rummet vände han sig om, och hans ögon lyste galet.
– Det var en Cruciatus förbannelse du blev utsatt för. Ginny såg skrämt på mig, men jag förstod inte vad han pratade om.
– Vad är en Cruciatus förbannelse?
– Kommer du inte ihåg vad en Cruciatus förbannelse är?
– Nej annars skulle jag väl inte fråga?
– Nej, du har rätt. En Cruciatus förbannelse är en av de oförlåtliga förbannelserna. Man blir satt i fängelse om man utför dem. Kommer du ihåg vem det var som gjorde den?
– Jag tror att det var en kvinna, men jag kommer inte ihåg så mycket annat. Då kom Krake in i rummet.
– Maten är klar. Sa han och försvann med ett högt pang. Vi gick in i köket där Lily, Albus och James redan satt. Jag satte mig på en tom stol bredvid Lily. Hon verkade uppskatta det. Jag gissade att hon inte brukade få mest uppmärksamhet med två äldre bröder.
– Har du gått på Hogwarts? Frågade hon.
– Jag vet inte, har du?
– Nej jag får inte börja än. Men James ska börja sitt tredje år och Albus sitt första i september. Vet du hur det ser ut?
– Om jag vet det, så minns jag det inte, tyvärr. Hon satt tyst en stund, sen sa hon:
– Vad heter dina föräldrar?
– Jag vet inte. Sa jag sanningsenligt.
– Vad heter du i efternamn då?
– Jag vet inte det heller. Vi satt tysta resten av middagen.
– Sophie, du ser ju förfärlig ut, du måste duscha! Sa Ginny efter maten. Jag ska visa dig var badrummet är. Jag kan lägga fram kläder i ett av gäst rummen. Blir det bra här? Sa hon och visade på ett rum i mitten av korridoren på tredje våningen.
– Ja det funkar nog. Sa jag, och hon ledde mig upp för en trappa och in i en korridor. Efter kanske tre meter stannade hon och pekade på ett rum som det stod WC på.
– Här är toaletten. Ta du en varm dusch, du ser ut att behöva det. Hon log och gick iväg. Jag gick in på toaletten och den var väldigt fin. När jag skulle ta av mig tröjan såg jag att något silvrigt glittrade runt min hals. Den landade på min vita hud. Den var kall. När jag tog upp de såg jag att det var en silverkula som hängde i en silverkedja runt halsen. I kulan stod det skrivet någonting. Jag tog av mig halsbandet och tänkte att jag kunde ju alltid läsa det senare. Vattnet värmde och jag vet inte hur länge jag stod där i duschen, men när jag känd mig tillräckligt ren gick jag ut ur duschen och virade in mig i en handduk. Jag tog kedjan som låg bredvid handfatet och låste upp. På bara några minuter hade jag kommit till det rum jag skulle sova i. Ginny hade lagt fram kläder till mig, som jag med glädje satte på mig. Jag satte mig på sängen och studerade kulan. Det stod: Ego sum Lord Voldermort . Vad kunde det betyda? Vem var Lord Voldermort? Jag satte på mig kedjan och dolde den innanför mina kläder. Knack knack! Jag öppnade dörren och utanför stod Ginny med en bricka med ostmackor och te på.
– Jag tänkte att du kanske ville ta det lite lugnt och äta ditt kvällsfika på ditt rum i kväll?
– Tack. Var det ända jag fick fram, men jag log och tog emot brickan. Den ställde jag på skrivbordet och jag satte mig för att äta. Det smakade ljuvligt. När jag ätit klart la jag mig på sängen och innan jag visse ordet av så sov jag.

Jättebra!! MEEEEER!! *BEVAKAR*

JÄTTEVRA! MER *BEVAKAR*

Här kommer mer. Jag håller på med en del andra fics oxå, men nu kommer mer

3.
Jag sprang och sprang och sprang, men den bleka mannen med ormansiktet kom bara närmare och närmare. Tillslut hade han fångat mig, och han sa:
- Nu har Lord Voldermort fångat sin olydiga dotter! Men han hann inte hålla mig länge förrän jag hörde:
- Du rör henne inte! Det var en kvinnoröst. Hon skrek och jag skrek, plötsligt hördes en annan röst:
- Sophie! Sophie vakna, det är bara en dröm! Med de orden kom jag tillbaka till Grimmaldiplan nummer 12. Ginny stod bredvid min säng och skakade mig. Jag öppnade ögonen och hon slutade skaka.
- Vad drömde du? Sa hon moderligt.
- En vit man med ormansikte jagade mig, och när han hade fångat mig sa han något, men jag minns inte vad. Sen sa en kvinnoröst typ: ”Du rör henne inte” sen vaknade jag. Ginny såg mycket konstig ut.
- Kan du förklara hur mannen såg ut? Sa hon med tjock röst.
- Ja, han var helt vit och hade bara röda springor till ögon. Hans ansikte var nästan helt platt och han hade ingen näsa, utan bara två hål. Nu såg Ginny ännu konstigare ut. Vad då? Känner du honom? Jag kunde inte tro det, Ginny som var så snäll.
- Kom med, jag och Harry måste prata med dig. Var det ända hon sa, men jag gjorde som hon sa. Vi gick ner till köket, där James, Albus och Lily satt vid en radio. De lyssnade på Qudditch. När Harry såg Ginnys blick föste han ut dem, men de fick med sig radion. Vi satte oss, och jag kom ihåg att jag hade somnat med kläderna på. Ginny viskade något till Harry, och hans ögon blev stora, och det var något annat, men vad? Var det sorg?
- Det du såg, Sophie. Sa han med skrovlig röst. Var Lod Voldermort. Han var en av 1900-talets mest onda trollkarlar. Han dödade många, till exempel dödade han mina föräldrar. Då hade jag sätt rätt. Det var sorg i hans ögon. Han pekade på sitt ärr. Han försökte döda mig också, men jag överlevde. Han sökte upp mig mitt första, andra, fjärde, femte och sjätte år. Jag överlevde alla de gångerna. Jag tittade chockat på honom.
- Men… men då måste du vara kille i vår historia bok. Jag kommer ihåg att vi hade en bok som hette… något med dödsrelikerna sista året. Jag kommer ihåg!!
- Bra! Sa Ginny och log glädjestrålande mot mig. Sedan tittade hon bakom mig, in i brasan, men det var inte bara en brasa där, utan det var två personer också.

Hoppas ni gillar den