Thoughtful [SV]

Rating: GP, säger vi, för att vara på den säkra sidan
Huvudkaraktär: Kate Morey
Färdiga kapitel: Ehm, ett och ett halvt, tror jag ^^'

Denna fanfic utspelar sig på tiden mellan Slaget om Hogwarts och när harrys barn börjar på Hogwarts, låt oss säga år 2000.

Okidoki, här kommer den:


Prolog:


Allt händer just mig. Varför jag? Varför ska obetydliga lilla Kate Morey behöva utstå allting?

Måndag morgon. Man vaknar, går till skolan, bara för att få reda på att det är matteprov just idag. Ingen har sagt det till mig, är inte det självklart, är man sjuk den dag som det kommer veckobrev så ska läraren informera en om det.
Men nej, lilla matteläraren miss Brown ska tydligen inte göra det och förresten så kan man inte bli sjuk hur som helst, man måste ju hålla reda på sig själv.
Nej, man måste ju hålla reda på sig själv, så säger miss Brown och ler ett säkert menat omtänksamt leende, men jag tycker bara att det ser ondskefullt ut.
Jag tittar ner på pappret och ser ett omsorgsfullt nerkrafsat F.
Det är så orättvist alltsammans så att jag nästan spyr.
Japp, jag spyr nästan på den där käringen så kallad mattelärare. Hon är ondskefull.
Vidrig.
Jag hatar henne!
Glaset på fönsterrutorna går tusen bitar och flyger åt alla håll. En liten glasbit träffar miss Brown mitt på pannan.
Sen går jag…

… utan nycklarna, jättekul, inte ens halva skoldagen hade gått när jag flydde.
Mamma hittade mig, halvsovande i trapphuset,och hon såg bekymrad ut. Jag visste vad som väntade mig och var tyst när jag gick in genom dörren. Vid middagen uttalade sig mamma,
”Kate, jag fick ett meddelande från skolan att du skolkade idag och jag blev jätteorolig, du kan inte bara göra så” sa hon.
Det blev tyst en liten stund,
”Och jag vill ha en förklaring” Mamma såg bestämd ut.
___________________________

Jag minns en annan gång när jag var ungefär fem år och skulle gå och gunga själv i lekplatsen. Jag älskade att gunga på den tiden, jag tog högre och högre fart. Sedan när jag var högst upp så hoppade jag ur gungan precis som jag sett de stora göra.
Jag flög upp i luften, men jag tappade balansen och trodde att jag skulle ramla ner på marken.
Jag borde ha brutit armen eller åtminstone fått ett rejält skrapsår, men istället så stannade jag kvar onormalt länge i luften och hann räta ut mig och landa på fötterna.
Sedan sprang jag såklart hem och grät, jag gillade aldrig mer att gunga efter det.

_____________________________



I skolan var jag utstött, det är inte det att jag är mobbad, de ser mig inte bara, jag är luft för dem.
Det var alltid jag som fick städa upp efter lektionen, stanna kvar längre fast det var någon annan som hade pratat för högt.
Matten var värst, jag har aldrig varit särskilt bra på att lösa ut meningslösa tal. Därför ger förstås miss Brown mig frågan hela tiden, fast jag inte ens räckte upp handen, och då svarar jag såklart fel.
Jag orkade inte med det här längre, inte samma sak varje dag.

När jag kommer hem från skolan så är ingen hemma, det förvånar mig inte, mamma jobbar sent på torsdagar.
Jag låtsas svimma ner på sängen och ligger där i säkert en kvart. Sedan knackar någon på dörren, tror jag, men det är ingen där när jag öppnar. Knackandet verkar komma från köket och jag släpar mig dit för att titta.
Till min förvåning så sitter det en uggla utanför på fönsterbrädet.
Och den har något i näbben.
Förbryllad öppnar jag fönstret och ugglan flyger in i rummet och lämnar ett brev på köksbordet och flyger ut igen.
Brevet är gulaktigt och en stämpel förseglar det, på stämpeln är det ett stort H som en grävling, ett lejon, en örn och en orm slingrar sig om.
På det står det: miss K. Morey, rummet närmast ytterdörren, 15 Swallow Road, Bristol, England.
Det är till mig alltså.
Försiktigt öppnar jag kuveret och tar upp ett slitet papper där jag läser:

HOGWARTS SKOLA FÖR HÄXKONSTER OCH TROLLDOM
Rektor: Minerva McGonagall

Kära miss Moon,
Vi har nöjet att meddela dig att ni har blivit tilldelad en plats vid Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Härmed bifogas en lista på alla böcker och all utrustning som behövs.

Terminen börjar den första september. Vi förväntar oss er uggla senast den 31 juli.

Er tillgivna
Minerva McGonagall
Rektor


Jag stod där, mållös.
Tankarna snurrade i mitt huvud, Hogwarts skola för häxkonster och trolldom? Vad betydde det? Att jag är en häxa? Sen slog det mig att det säkert var någon som försökte spela mig ett spratt.
Det fanns förstås ingen Hogwarts, det var bara ett skämt som någon irriterande person hade hittat på.

Men inom mig så kände jag ett litet hopp om att det kanske var så, att jag skulle få åka till den där skolan.

Vid maten tar jag mod till mig och frågar mamma,
”Eeh, mamma, jag fick ett brev idag där det stod att jag hade blivit antagen till en skola, Hogwarts, vet du vilken skola det är?” frågar jag försiktigt.
Mamma tuggar långsamt och sväljer sedan.
”Kate, det är något jag måste berätta för dig” säger hon.
Jag får en egendomlig känsla i magen av att mamma håller på att berätta en hemlighet hon hållit gömd länge.
”Din pappa var en stor man” fortsätter hon ” Och jag älskade honom, men han bar också på en hemlighet”
Hon tittar på mig.
”Kate, det här kan bli svårt att smälta, men din pappa var en trollkarl”

______________________________________


Damdamdamdaam, vad tycker ni? Ge mig gärna kritik, jag vill bli bättre på att skriva ^^

Jättebra!bevakar!

superbra!

Awesome! Bevakar!

Tack så mycket alla!! Här kommer nästa:

Kapitel 2
3 år senare(alltså fjärde året på Hogwarts)

Tågvisslan tjöt och meddelade därmed att det bara var några minuter kvar tills det blodröda tåget skulle åka. Alla elever skyndade att säga farväl till sina familjer, och den stora folkmassan började för en gång skull röra sig åt ett särskilt håll.
Tågdörrarna.
Dörrarna mot friheten,
dörrarna mot värme,
mot plugg och för vissa,
hem.
Tågdörrarna,
det första steget mot Hogwarts.
Men jag hade en sak att göra innan jag steg på tåget,
”Will!” ropade jag, trängde mig igenom folkmassan med kofferten släpandes efter mig.
Jag försökte få syn på henne, och jag tror att jag råkade knuffa ner några personer på marken i mitt febrila letande.
Jag tog tag i en person som bakifrån såg ut som henne, men sedan när flickan vände på sig så såg jag att det inte var hon.
”Will!”
Då såg jag henne, hennes ljusblonda lockar studsade mot ryggen när hon förvånat tittade bakåt.
”Kate!” sa hon och kramade om mig ”Jag har saknat dig”
”Och jag dig” mumlade jag mot hennes hår.

Väl på tåget så hittade vi till slut en tom kupé och satte oss på de sammetsklädda sätena.
Hennes nötbruna ögon granskade mig, som för att se om jag hade förändrats något under sommaren.
I solen så skiftade hennes ögon i grönt, och jag kom ihåg hur förvirrad jag hade varit när jag varit mindre och inte kunnat avgöra vilken ögonfärg hon hade.
Det påminde mig om när jag hade mött henne för första gången.

Jag trängde mig igenom tågkorridoren och försökte hitta en kupé som inte verkade vara fylld av skrattande återförenade elever, och stannade framför en nästan tom kupé.
Bara en flicka satt där inne, en förstaårselev vad jag kunde se, hon tittade ut genom fönstret, så jag kunde inte se hennes ansikte.
Jag sköt upp dörren på glänt och flickan ryckte till,
”Skulle jag kunna får sitta här? Med dig alltså, jag kunde inte hitta en tom kupe…”
Resten av meningen bleknade bort när jag såg hennes ansikte.
Hennes ögon.
De tycktes skifta i alla tänkbara ögonfärger… Brun, grön, bärnsten… jag kunde inte räkna upp alla.
Det var något vilt i dem, inte vilt som i vilt, utan vilt. Som naturen. Jag kom och tänka på en hind som jag en gång sett på en äng, nära motorvägen, det var något avvaktande i den, som om det närsomhelst skulle sträcka på sina vackra leder och fly in i skogen.
Det var bara det att den här flickan var instängd på det här tåget, i den här kupén, och min första impuls var att öppna fönstret och släppa henne fri, låta henne sträcka på de smala benen, som den där hinden jag såg.
”Javisst, kom och sätt dig bara” till min förvåning var det en vanlig flickröst som jag hörde.
Jag visste inte vad jag hade väntat mig, men inte det i alla fall.
Jag drog efter andan och hämtade mig från mitt fantasifulla töcken av tankar.
Kofferten drogs ljudligt över golvet, jag kunde inte lyfta upp den på bagagehyllan så jag lät den stå nere på marken.
Vi satt där, länge, och bara tittade ut genom fönstret.
Såg på landskapen som for förbi, ibland såg man en liten by, trollkarlsby eller mugglarby kunde jag inte avgöra.
Först såg jag bara ängar och markplättar där folk odlade, sedan förändrades landskapet till delvis skog.
Stor, mörk granskog,
ljus lövskog.
När en kvarts av resan hade gått, jag visste inte säkert, så bestämde jag mig för att säga någonting, bara för att bryta den här tystnaden.
”Jag heter Kate. Kate Morey”
Hon tittade på mig en liten stund.
”Jag heter Willow. Men du kan kalla mig Will”
Men du kan kalla mig Will. Orden var som en inbjudan till hennes vänskap.
En dörr som hade flugit upp på vid gavel.
Vänner var bra, inte för att jag hade så många vänner, högst två. Men det kändes bra att jag inte skulle behöva tappa bort mig på Hogwarts själv.
Jag bestämde mig inombords för att tacka ja.
Bestämde mig för att gå igenom den där dörren.

supermegabra,du skriver fantastiskt!

fantastisktbra!!

Super!

Era kommentarer värmer verkligen!! Jag kanske kommer skriva imorgon, men jag har rätt mycket läxor, så det kan komma på fredag istället.
Nu får ni ha en bra allahjärtansdag

Yeeey!